Andréaz Wasniowski, idéhistoriker vid Uppsala universitet berättade vid en föreläsning hos Mångkulturellt Centrum i Fittja i förra veckan om sin forskning om svensk rasbiologi under 1900-talets första hälft.

Wasniowski inledde med några ord om den ideologiska rasism som företräddes av bland annat Joseph Arthur de Gobineau (1816-1882), Houston Stewart Chamberlain (1855-1927) och Alfred Rosenberg (1893-1946) vars huvudsakliga fokus var att förklara ”den ariska rasens” överlägsenhet och som kom att bidra till nazisternas ideologiska rasteorier.

Frenologin

Den ”vetenskapliga” rasbiologin sprang snarare ur en vetenskaplig strävan att klassificera och kartlägga människans ursprung, med utgångspunkt i Carl von Linnés (1707-1778) indelning av mänskligheten i olika ”raser”, baserat på geografisk hemvist och hudfärg och senare Johann Friedrich Blumenbachs (1762-1840) raskategorier som utgick från skallmätningar (Blumenbach var för övrigt den som myntade raskategorin ”kaukasier”).

Kanske något överraskande var det den sekulariserade uppfattningen att själen sitter i människans hjärna som låg bakom frenologins (skallmätningens) teorier. Man drog helt enkelt slutsatsen att om hjärnan är själens hemvist bör det även finnas ett samband mellan individens kranieform och dennes själsliga förmågor.

Anders Retzius (1796-1860) spelade en viktig roll för frenologins framväxt genom sin konstruktion av ett skallindex, där människor delades in i olika kategorier baserat på kvoten mellan skallens största bredd och största längd. Individens ras ansågs vara desto högre stående ju längre skallen var i förhållande till dess bredd.

Svårigheter att bestämma exakta mätpunkter öppnade för godtyckligheter och oändliga möjligheter att manipulera mätresultaten. Bland annat placerades Australiens svarta befolkning långt ner på listan över människoraser, trots att deras skallar visade sig vara förhållandevis långa vid dessa mätningar.

Sonen Gustaf Retzius (1842-1919) vidtog omfattande studier i syfte att identifiera vilka raser som existerar, genom att mäta egenskaper som kranieindex, färg på huvud- och könshår, ögonfärg etcetera och genomföra korrespondensanalyser. Retzius försökte bland annat beskriva den geografiska fördelningen av exempelvis blåögda, ljushyade och mörkhåriga grupper av människor.

Resultatet från en av de största studierna, baserad på undersökning av 45 688 värnpliktiga, presenterades 1902 i verket Anthropologia suecica.

Rasblandning

Särskilt stort intresse visade man för blandning av vad man ansåg vara ”rena raser”. Retzius menade att tyskarna var för uppblandade för att det skulle vara möjligt att studera rasblandning, medan samerna sågs som en ren ras.

Rasforskningen kom att uppskatta Gregor Mendels ärftlighetslära, då dess teorier om nedärvning av anlag kom att passa väl med de teorier man eftersökte.

Läkaren och sedermera professorn i rasbiologi Herman Lundborg (1868-1943) disputerade 1901 på en avhandling, där han med hjälp av Mendels teorier om dominanta och recessiva anlag påvisade hur nedärvningen av en sällsynt epilepsisjukdom, senare kallad Unverricht-Lundborgs sjukdom, påskyndats genom en särskilt hög förekomst av äktenskap mellan kusiner hos en släkt på Listerlandet i Blekinge.

I sin avhandling blandar Lundborg fysiska kännetecken med sociala etiketter som ”debil”, ”imbecill”, ”lögnare”, ”prostituerad” och ”kriminell”. Alla själsliga egenskaper anses vara resultatet av genetisk blandning. Lundborg tänker sig att fattigdom och moraliskt förfall hade nedärvts på genetisk väg. Oron för det man uppfattade som degenerering till följd av ogynnsam rasblandning låg bakom beslutet att 1922 inrätta världens första statliga institut för rasbiologi, med Lundborg som chef.

Rasbiologiska institutet

Under Lundborgs ledning kartlade Rasbiologiska institutet närmare 100 000 svenskar genom fotografering och mätning av kroppsdelar. Ofta skedde fotograferingen på frivillig basis och de som ställde upp kompenserades till exempel med gratis tandläkar- och läkarvård. En av Lundborgs drivkrafter var att söka bevisa hur rasblandning kunde leda till såväl fysiska sjukdomar som TBC, som moraliskt förfall och fattigdom.

Några bevis för Lundborgs teorier lyckades man emellertid inte hitta och i och med att Lundborg efterträddes av Gunnar Dahlberg 1936 bytte institutet inriktning till ärftlighetsforskning och förebyggande av genetiska sjukdomar.

Denna forskning kom att få betydelse för de tvångssteriliseringslagar som infördes på 30-talet och skärpets under 40-talet. Syftet var att förebygga förekomsten av sinnessjukdom, ”sinnesslöhet” och asocialt beteende. Steriliseringar genomfördes, med stöd från bland annat RFSU, på 62 888 personer varav de alla flesta kvinnor, innan steriliseringslagen avskaffades 1976.