Fem aktivister, två kvinnor och tre män, bestämde sig den 28 april 2013 för att starta en rörelse under namnet Tamarod (rebell). Vi öppnar Pandoras ask, sade de. Tamarod växte inom kort till en massiv gräsrotsrörelse, en icke-partipolitisk organisation med syfte att samla ihop egyptiers namnunderskrifter för att dokumentera missnöjet med president Morsi. Tamarod-rörelsen använde sig av sociala medier, ställde upp i radio- och tv-intervjuer men fokuserade på den verkliga sfären, på gator och torg och på ansikte-mot-ansikte-metoden för att förena motståndet mot brödraskapets politiska styre.

Att lyckas samla in underskrifter mot den sittande politiska makt som uteslöt oppositionen, kuvade varje form av kritik och planerade en totalitär regim med avsikt för ett enpartisystem verkade inte så troligt. Men Tamarods unga aktivister vann med sitt engagemang folkets förtroende. Miljontals människor skrev under på rörelsens krav med namn och id-handlingsnummer och visade ingen rädsla för repressalier. Det var detta som gav mod till den politiska oppositionen att tro på brödraskapets fall och ansluta sig till rörelsen. Det var den massiva mobiliseringen av folk på gatorna som till slut möjliggjorde Morsis fall.

35 olika oppositionella liberala partier, vänsterpartier och ungdomsgrupper som hade uteslutits helt från både regeringen och parlamentet, bildade en koalition under namnet Nationell Räddningsfront. Sedan de blodiga konflikterna i november förra året över den nya konstitutionen, som skrevs ihop helt i brödraskapets smak, har rädslan bland Egyptens intellektuella och politiska partier för brödraskapets maktfullkomlighet vuxit.

Trotsade ultimatum

Många analytiker varnade för att ett religiöst fascistiskt styre, liknande den iranska regimen, höll på att etablera sig i landet. Någonting som skulle stoppas innan det var försent. Den förenade oppositionella fronten insåg vikten av att stoppa Morsi och brödraskapets envälde och ställde sig därför bakom Tamarod rörelsen. Resultatet blev demonstrationen den 30 juni med miljontals missnöjda människor på gatorna som till slut ledde till Morsis fall i onsdags, den 3 juli.

Armén hade gett Morsi ett ultimatum – att lösa krisen i dialog med oppositionen eller avgå. Morsi vägrade avgå och hänvisade till sin legitimitet som landets valda president. Militären tog över i konsensus med oppositionen, avsatte Morsi och utsatte en civil interimsregering för att inom kor utlysa ny val. Brödraskapets omstridda konstitution upphävdes. En andra revolution kallar egyptier sitt enastående politiska engagemang.

Läget är oroande och många hyser stora farhågor kring militärens roll, med dess historia av våld och brutalitet mot folket. Många menar att militären återigen stoppade revolutionens naturliga process, kidnappade revolutionen i rädsla för folkets seger och en strukturell förändring. Omvärlden ser händelsen som en militär kupp mot en sittande legitim president.

En politisk revolt och en folksamling utan like, mänsklighetens största politiska demonstration, har det kallats av internationella medier den 30 juni. Det förekommer olika siffror, men antalet deltagare uppskattas till mellan 17 och 33 miljoner människor i hela landet med samma krav. Morsi-motståndarna visade sig vara ett brett spektrum av olika politiska färger, från radikalvänster, liberaler, intellektuella, arbetare, kvinnor och män, till de många besvikna bland de som röstade på Morsi och samtliga grupperingar av den före detta regimens anhängare.

Minoritetens president

En nationell revolt präglad av nationalistiska slagord förenade människor med olika motiv men en enad vilja att skapa en vidare samhällsmodell än brödraskapet. I en tv-intervju sade en niqab-bärande kvinna i Tahrir att ”religion är för gud, Egypten för folket”. Någon resonerade att Morsi inte har hållit sitt löfte att vara hela Egyptens president, utan styr landet som Mubarak gjorde. Många förklarade att de blivit av med sina arbeten på grund av Morsis inkompetens och misskötsel av ekonomin. Massorna som ropade för hans avgång upplevde enorma prishöjningar, att allt har blivit sämre sedan Morsi tog över.

Morsi har aldrig varit majoritetens president, tvärtom. Han och Brödraskapets regim var absolut inte kvinnornas president. Han vann valet 2012 eftersom den sekulära oppositionen var splittrad och landet just kommit ur en revolution och inte var förberett nog för en sådan valrörelse. Militären bestämde och körde över folkets vilja.

Det civila samhällets kvinnoorganisationerna vädjade, varnade och protesterade i månader för att tvinga militären som tog över efter Mubarak, att låta en konstitution skrivas först. De menade att landet behöver en nationell konsensus kring en modern författning som motsvarar revolutionens krav. Men armén vägrade att lyssna och resultatet blev brödraskapets seger och en konstitution som splittrade folket och lämnade kvinnor och religiösa minoriteter rättslösa.

Många delar åsikt med Hani Shukrallah, en framstående oppositionell skribent och före detta chef för Ahram English (som utan anledning avskedades och ersattes av en pro-Morsi sådan). I en artikel den 4 juli ifrågasätter han Morsis legitimitet.

Han skriver att Morsi i november 2012 deklarerat sig immun mot rättslig prövning, och även gav immunitet åt ledamöterna i det rådgivande shura-rådet i parlamentet, varav presidenten utsett en tredjedel. De andra två tredjedelarna utsågs genom omröstning bland ynka 7 procent av väljarna. Sedan skrevs, enligt Shukrallah, en konstitution av denna församling, som hade förvandlats till en sluten klubb för muslimska brödraskapet och dess salafi- och jihadi-allierade. Vidare påminner skribenten om att 22 miljoner signaturer, som motsvarar 50 procent av Egyptens vuxna invånare, hade samlats in mot Morsi och menar att detta har mer legitimitet än Morsi.

Många inom oppositionen, som vägrar kalla 3 juli-händelsen en militärkupp utan ser det som en folklig revolt, försöker påminna omvärlden om att Morsi vann presidentvalet med låg marginal och få röster och därmed är odemokratiskt vald från början. I synnerhet då detta skedde efter en historisk revolution för att främja demokrati i landet. I själva verket röstade 75 procent av de röstberättigade i valets första omgång på andra kandidater. I andra valomgången fick Morsi bara 13 miljoner av rösterna medan antalet valberättigade är 50 miljoner. Många ville inte välja mellan Brödraskapet och Ahmed Shafik, en man som tillhört den avsatta regimen.

Borde gripits tidigare

Mona Eltahawy, en egyptisk aktivist och känd debattör tycker inte att Morsis fall var resultatet av en militär kupp. I en intervju med CNN resonerar hon att Morsi missbrukade sin position för att monopolisera makten. Han slog ner sina motståndare och nu gick även de som röstade på honom gick ut på gatorna och sade att han är totalitär och därför ska gå. Det som hände var ingen kupp, sade Mona Eltahawy på CNN:

”Gatan förblev den enda arena vi hade kvar för att uttrycka vårt missnöje med Morsi. Han tolererade ingen kritik, han till och med arresterade komikern som skojade om honom.”

Morsi representerade inte ens sina egna väljare och därför kunde vi inte vänta till nästa val. Till dess skulle det inte finnas några motståndare kvar för att stå emot honom, menade Eltahawy.

Nermin Nizar är en ung aktivist från Kairo som var med från de första dagarna i Tahrir för att störta Mubarak. Hon svarar på Feministiskt Perspektivs frågor och menar att militären inte har tagit över makten och visar inga avsikter att göra det officiellt.

– De är smarta nog att inte vilja detta, de har lärt sina läxor från november 2011. (Då demonstranter, för det mesta vänsteraktivister kom i sammandrabbning med armén som då försvarade Morsi)

Att armén nu massarresterar medlemmar ur brödraskapet tycker hon är märkligt.

– De är visst kriminella, de har begått så mycket brott under sitt år vid makten, varför har de har inte gripits tidigare? De satt vid sina tv-kanaler och spred hat och uppviglade till massmord, varför grep ingen dem under ett helt år?

Nizar befarar att våldet mot brödraskapet blir utbrett och att deras hämnd blir blodig. Redan ikväll knivhöggs en tjej som hade Tamarod-affischen på sin bil med 100 hugg, berättar Nizar.

Onödig inblandning

Men det finns en del som kallar händelsen den 3 juli en fullbordad militärkupp. De menar att det inte fanns något behov av militärens inblandning, folket var redan ute på gatorna och Morsi hade till slut varit tvungen att avgå. De är rädda för att militären och säkerhetstjänsten ska bromsa revolutionen och trotsa folkets vilja med järnhand, som de gjorde under 2011. I deras ögon är det militären som kidnappar revolutionen.

Den breda nationella räddningsfronten säger dock att de inte vill att brödraskapet uteslutas från politiska framtiden i Egypten. Interimsregeringen har till och med bjudit in dem att delta, fast deras ledare sitter i fängelse under tiden.

Nawal El Saadawi postade på sin Facebook-sida:

”Ned med islamisterna samt militärregimen… vi behöver en sekulär stat som ställer sig bakom revolutionens krav. En dröm som jag länge har väntat på.”

Pandoras ask öppnades i Egypten 2011, folkrörelserna höll den öppen, än så länge väntar folket att revolutionens krav ska komma ur asken: bröd, frihet, social rättvisa och mänsklig värdighet för alla.