Jag möter teaterregissören Farnaz Arbabi på ett café i en en bingohall. Hon har valt platsen för att den är lugn och för att hon kan vara anonym här. Risken att stöta ihop med folk som känner igen henne är minimal. Farnaz är just nu aktuell med teaterversionen av Jonas Hassen Khemiris Jag ringer mina bröder som spelas föreställning efter föreställning inför utsålda hus. Men vårt möte handlar inte om den hyllade pjäsen, utan feminism, klass och rasism.

– Jag var väldigt aktiv i debatter om rasifiering för några år sedan, både med mina pjäser men också som debattör. Bland annat reagerade jag när Åsa Mattson påstod att patriarkatet hade kommit till förorterna på grund av slang som “guss” (28/04/06), berättar Arbabi.

När jag läser debatterna i efterhand märker jag att precis som i dag bidrar det som Åsa Mattson skriver i sin text om hur förortsslang skulle vara mer sexistisk än svenskan både till exotisering och till att utmåla förorterna till något annat än som tillhörande svenska städer. Farnaz lämnade debatten och dessa frågor under en period och jobbade mer med genus. Men hon var snart tillbaka. Varför?

– Ett tag efter dessa debatter bröt ut rörde jag mig bort ifrån rasifierade till frågor om genus och regisserade bland annat Drottning Kristina. Men jag klarade inte att hålla mig borta från frågor om rasifiering särskilt länge. Dessa perspektiv är inte marginella och dessutom berör frågan mig personligen.

Vems perspektiv får höras?

Farnaz Arbabi menar också på att det är en demokratifråga och handlar om från vems perspektiv en ser saker. Arbabi berättar om frånvaron av rasifierade när Drama Direkt gav ut de tio bästa svenska pjäserna och de fem bästa barnpjäserna.

– Det var inte en enda rasifierad dramatiker med, trots att jag kan räkna upp 10 stycken på rak arm som alla är etablerade.

Pjäsen Jag ringer mina bröder tar upp hur rasifierade gör sig osynliga för att inte ses som ett de hotfulla “andra” i dagens Sverige. En parallell som kan dras till pjäsen ur Farnaz eget liv är när hon och flera av hennes vänner, alla rasifierade, var i Berlin för ett par veckor sedan.

– Jag har varit i Berlin många gånger förut och har alltid haft intrycket att Berlin är en fri stad, men den här gången när vi var ett gäng rasifierade kändes det helt annorlunda. Taxibilar åkte iväg ifrån oss, vi blev nästan inte insläppta på en queer-klubb och när vi stod och pratade på hotellbalkongen kastade någon ett ägg på oss. Det var dessutom en helt annan känsla att bara gå på gatan tillsammans med de andra som alla också är rasifierade, jag kände mig stärkt samtidigt som det kändes hotfullt. Resan har fått mig att inse att jag troligen har upplevt Berlin som en fri stad därför att jag bara har varit där i sällskap med vita personer.

Västerländsk feminism

På tal om vithet kommer samtalet också in på feminism och jag är nyfiken om Farnaz har engagerat sig feministiskt?

– Jag har inte rört mig i feministiska sammanhang på grund av att jag har inte känt mig hemma. När Trifa Shakely föreslog mig till Bangs redaktionsråd efter att Shakely och Johanna Palmström hade tillträtt som redaktörer år 2011 blev jag jättesmickrad. Jag hade läst Bang som ung och tyckte då att den var alltför teoretisk, men jag tycker den är mer tillgänglig nu.

Andra rasifierade kvinnor och feminister har upplevt liknande saker och vi pratar vidare kring västerländsk feminism. I Sverige har feminismen historiskt varit helt vit, vilket fortfarande är tydligt trots att andra röster börjar höras nu.

– Jag kände mig inte exkluderad personligen, men ämnen som diskuterades berörde inte mig. Ett exempel är boken Happy Happy av Maria Sveland och Katarina Wennstam som är en antologi om separationer. Den innehåller bara berättelser från vita kvinnor. Även klassperspektivet är problematiskt, den tar materiella förutsättningar som hus, bank, lån för givna. Så boken känns väldigt främmande för mig.

Så hur identifierar du dig idag?

– Jag är uppväxt i Akalla som arbetarklass och i dag bor jag i innerstan. Några vänner sa till mig att jag borde flytta till Bagarmossen som är det nya meckat där det händer saker, men jag vill inte. Jag växte upp i en förort och kämpade mig hit, jag vill inte tillbaka. Däremot vill jag göra saker som hjälper till att lyfta andra i Akalla och Husby.

Medelklassen skäms

Vi pratar om hur det verkar som att folk blir nervösa när frågan om klass kommer på tal. Hur människor skäms för att de är medelklass.

– För att det är vanligt att folk trycker ned andra med “jag är arbetarklass”. Men grejen är att när du väl är inne i kulturvärlden så hör du till kulturklassen.

Om jag förstår saken rätt så menar Arbabi att att det finns en sorts intellektuell kategori eller klass här i landet med särskilda privilegier, så jag ber hen ge ett tips till de som jobbar inom kulturvärlden och sitter på makt?

– Anställ rasifierade. Ibland när en organisation ber mig att hålla seminarier om mångfald och representation tittar jag på deras arbetsplats och konstaterar att den är helt vit. Då blir mitt råd att de inte ska lägga tid och pengar på utbildningar i mångfald och representation utan istället anställa rasifierade.