Denna intervju med en medarbetare till FN:s generalsekreterares särskilda representant i frågor som rör sexuellt våld i krig och konflikt genomfördes den 29 januari 2013. Då medarbetaren på grund av FN:s regelsystem inte fått tillstånd att uttala sig offentligt har intervjun anonymiserats.
Edda Manga: Jag har förstått att du besökte Mali för några veckor sedan för att studera sexualiserat våld i den pågående konflikten. Vilka är dina främsta observationer?
FN-medarbetaren: I Mali observerade vi en mycket bekymmersam situation av sexualiserat våld i väpnad konflikt som främst drabbar kvinnor och flickor och som används som krigsvapen av rebellgrupperna som befinner sig i norra delen av landet.
EM: Vad menar du med “används som krigsvapen”?
FN: Det är det strategiska användandet av sexualiserat våld, antingen när det beordras av ledningen i beslutskejdan eller när ledningen trots kännedom om sådana handlingar avstår från att agera för att förhindra och bestraffa dem. I Malis fall vet vi att förövarna hade intentionen att använda det sexualiserade våldet som en del av en strategi på grund av att det förekom systematiskt och generaliserat. Det begicks mot framför allt kvinnor och flickor som del i en politik av hot, tortyr och straff och för att skapa panik bland ”undersåtarna”. Istället för att döda kvinnor och flickor våldtas de framför sin familj eller offentligt vilket skadar deras rykte och deras möjligheter till ett socialt liv i en social kontext som är mycket konservativ. Det har biologiska, psykologiska och fysiska följder som försvagar ”fienden”. Hur många stridande skulle hellre dö än se sin fru eller sin dotter våldtagna av fienden?
EM: Har ni empiriska bevis på att det sexualiserade våldet har använts med dessa syften specifikt i Mali, eller är det du berättar egentligen en generell teori om sexualiserat våld i väpnat konflikt?
FN: Det handlar om en mycket generell teori i konfliktsituationer som i Kongo och Elfenbenskusten men jag tvivlar inte på att den passar för att beskriva situationen i Mali. Systematiken i vad som händer i Mali är deprimerande. Detta framstår klart när man observerar att många offer var sådana som rebellerna behövde kontrollera eller sätta på plats, till exempel personer som hade relation till den maliska armén. Sedan blev människor som gjorde motstånd eller trotsade rebellernas kontroll också straffade med sexualiserat våld.
EM: Har ni någon specifik information om rebellernas tankar om detta?
FN: Vi har inte haft kontakt med rebellerna, terroristerna eller islamisterna – som de kallas. Emellertid kunde vi intervjua flera offer och kunde bekräfta tendenserna som har lett oss till dessa slutsatser.
EM: Enligt Human Rights Watch genomfördes majoriteten av människoroven och det sexualiserade våldet mot kvinnor av den nationella rörelsen för Azawads befrielse, MNLA, det vill säga av en nationalistisk grupp som egentligen är sekulär och som efter en kortvarig allians med islamistiska grupper har kommit i konflikt med dem. Human Rights Watch rapporterar att vid flera tillfällen agerade medlemmar i organisationen Ansar al-Din för att skydda offer för sexualiserat våld och för att återskapa ordningen. Hur stämmer dessa data överens med den information ni har samlat?
FN: Utan att vilja kasta tvivel på den information som Human Rights Watch har samlat kan jag tala om de observationer vi gjorde under tio dagar i Mali och intervjuer med flera offer och tjänstemän. Jag kan berätta att i början av konflikten, låt oss säga från januari till april 2012, använde MNLA:s trupper – som kontrollerade de viktigaste städerna Timbuktu, Gao och Kidal – sexualiserat våld för att skrämma befolkningen. Det fanns generaliserade incidenter av sexualiserat våld mot kvinnor och döttrar till regeringstrogna trupper. Flera offer informerade oss att de hade blivit våldtagna för att de var barn till eller fruar till medlemmar i maliska trupper eller väpnade grupper som stödde regeringen. Vi har också vittnesmål om att sexualiserat våld förekom på offentliga platser och i rebellernas läger. I motsats till MNLA:s synbart sekulära syften vet vi att grupper som kallas “islamister” såsom Ansar al-Din, AQMI (magrebiska Al Qaeda) och MUJAO (Rörelse för enhet och jihad i Västafrika) hade som mål att etablera Sharia-regimer i norra delen av landet. Dessa islamistiska grupper försvagade MNLA och lyckades kasta ut dem från Timbuktu, Kidal och Gao mellan april och november 2012.
EM: Enligt Amnesty International och Human Rights Watch tillhörde många av de kvinnor som blev våldtagna den etniska gruppen Bella, som traditionellt är underordnade i slavliknande relationer till Tuaregfolket. Skulle du säga att det finns en etnisk komponent i det sexualiserade våldet i Mali?
FN: Vi kunde konstatera dessa tendenser att använda sexualiserat våld mot grupper som anses vara underlägsna. Slaveriets praktik har dessvärre fortsatt i Mali sedan den började för flera århundraden sedan. Bellas, som har mörkare hy, tillhör den socioetniska gruppen som kallas Tuaregs och som domineras av berberättlingar som har ljusare hy. Man har sett att offren hade nästan uteslutande mörkare hy och tillhörde de etniska grupperna Bambara, Peul, Songhai och Bellas, medan förövarna hade ljusare hy och var många gånger tuareger. Man har inte rapporterat om sexualiserat våld mot ljushyade Tuareg. Så vi menar att det finns en etnisk tendens i det sexualiserade våldet och att offren nästan alltid var personer som anses vara underlägsna sina förövare.
EM: Med tanke på att rebellerna består av nationalistiska rörelser, ser du något samband mellan det ena och det andra?
FN: Jag kan inte svara eller rättfärdiga den ena eller den andra gruppens klagan eller krav. Det som jag kan säga, utan att gå in på de olika gruppernas politiska motiv är att sexualiserat våld användes på ett systematiskt och generaliserat sätt på de områden som kontrolleras av rebellerna.
EM: I rapporteringen om konflikten i Mali i media beskrivs rebellerna framförallt som islamister och kvinnornas problem relateras till etableringen av Sharialagar. Bilden man får är att fundamentalistiska tolkningar av muslimsk rättstradition har lett till övergrepp mot kvinnor och män. Observerade du något av detta under besöket?
FN: Efter april 2012 begick de islamistiska grupperna Ansar al-Din, MUJAO och AQMI flera brott i form av sexualiserat våld. Obeslöjade kvinnor, ”felklädda” kvinnor (i byxor eller kortkjol) och kvinnor som körde motorcykel blev bestraffade med våldtäkt. Det förekom också tvångsäktenskap, sexuellt slaveri, och gängvåldtäkter i häkte. I kontexten av stränga former av Sharia var det vanligt att familjer tvingades att gifta bort sina döttrar mot en symbolisk ekonomisk kompensation. Sedan blev dessa kvinnor och flickor ”gifta med flera män” i de islamistiska rebellernas läger och det hände att det resulterade i havandeskap. Denna praktik användes tydligen för att upprätthålla skenet av att man följde religiösa lagar men i verkligheten syftade de till våldtäkt, många gånger i grupp. Kvinnan i detta fall tjänar som en vara som handlas med mellan rebellerna i konflikt och som används för att bryta motståndet. Så jag kan säga att alla väpnade grupper som kontrollerade norra Mali under en eller en annan period begick mycket allvarliga brott av sexualiserat våld.
EM: Hade du kontakt med kvinnoorganisationer? Vad för slags motstånd mot dessa fenomen har kvinnorna själva bjudit?
FN: Kvinnorna i Mali är mycket starka. När man åker till Bamako får man intrycket att de malisiska kvinnorna har en stark och dynamisk karaktär. Man ser kvinnor på motorcyklar som åker fritt i städerna och som deltar i ekonomiska och sociala aktiviteter. Det var somliga av dessa friheter som de islamistiska rebellerna i norr försökte stoppa och det har gett upphov till många former av motstånd. Kvinnorna och männen i civilsamhället samlade sig för att kritisera alla former av våld mot kvinnor, inklusive sexualiserat våld. Det finns många organisationer i Mali, i synnerhet i Mopti och Bamako, som tar initiativ i arbetet för kvinnors rättigheter.
EM: Hur är de organiserade?
FN: Jag tror att de är organiserade i nätverk av NGO:s för kvinnor och mänskliga rättigheter. De har också starka lokala nätverk på några platser. Man ser tendenser till kvinnodeltagande i det civila samhället och i den offentliga administrationen. Men man måste medge att det är svåra krigstider och att det hindrar organiseringen och koordineringen av kvinnogrupper som skulle kunna finnas. I norr har de varit underordnade extrema villkor av ockupation, tortyr och kulturellt och religiöst förtryck. Det är mycket svårt att tala om motstånd i sådana ögonblick då livet är i fara. Men trots detta blev vi informerade under vårt besök om att kvinnorna i Timbuktu i oktober 2012 organiserade en demonstration för att protestera mot dålig behandling och brott som riktades mot dem.
EM: Det fanns en petition från kvinnorna i Mali till FN som lästes upp av Saran Keita Diakité som är ordförande i Women’s Peace and Security Network för ECOWAS-länderna. I denna petition kräver kvinnorna i Mali 30 procents representation i alla organ för krishantering, för förhandling samt i de instanser som arbetar med konfliktlösning och fredsbyggande. Är detta ett dokument som har haft något inflytande på hur FN arbetar i fråga om Mali?
FN: FN är en organisation som alltid har förespråkat kvinnors rättigheter och framförallt deras deltagande i de demokratiska processerna, i politiken och i beslutstagandet. Detta inkluderar behovet att involvera dem i medlings- och förhandlingsprocesserna och i sökandet efter lösningar för krisen. Man har sett att kvinnors deltagande ökar möjligheterna för en lyckad fredsprocess och Mali bör inte vara undantaget. Det är en nödvändig förutsättning för att vi framgångsrikt ska kunna komma ut ur krisen.
EM: Men är detta en fråga som man har tagit hänsyn till angående den pågående militära interventionen? Det tycks inte vara fallet?
FN: Jag vet inte. Jag kan inte kommentera om detta eftersom jag inte har varit i Mali sedan de militära operationerna påbörjades.
