Urpremiären av Djävlar på Hjul hölls 22 februari i Stadsteaterns Nya Studion i Göteborg. Kvinnor på rullskridskor stod redo att ta emot publiken och DJ Sonja Berggren spelade musik redan innan föreställningen hade börjat. Vi introduceras för karaktärerna, namn eller bakgrundshistorier nämns inte, utan kostymerna får istället tala om för publiken vilka personerna är. Vi möter bland annat en indian, en cowboy, en hemmafru, en gravid kvinna och en polis.
Scenen är smart inredd och ger känsla av fart och fläkt. En cirkulär video som projekterar olika bilder, klipp och texter under föreställningens gång är innovativ och känns nyskapande. Det är också genom videon som min favoritscen utspelas; två av de kvinnorna, iklädda typiska 50-tals klänningar, står i ett kök och tillagar middag inför thanksgiving. De småpratar så som vi kan anta att hemmafruar på 50-talet gjorde och stereotyperna och dialogen är mycket underhållande. Musik och ljussättning är också mycket effektiva och förhöjer föreställningen.
Förvirrande förhållanden
Skådespelarna är mycket duktiga men dialogerna förvirrar och jag kan inte helt säkert sätta fingret på vad budskapet av Djävlar på Hjul är. Eftersom vi inte får lära känna de olika karaktärerna blir deras interaktion svår att tyda. Vissa karaktärer dyker bara upp och det är svårt att begripa om de känner varandra sedan innan eller bara är ett hopkok av människor som råkar stöta på varandra. Jag funderar även över vart vi befinner oss. Svenska värvas med engelska och tidsepoker blandas. Ibland är vi i USA och minuter senare verkar vi befinna oss i Sverige. Publiken får gissa sig till att vissa scener utspelar sig på 1950-talet men i senare scener använder skådespelarna internet, Skype och videokameror så vi får anta att de scenerna ska föreställa nutida händelser.
Sex, stereotyper och övergrepp
Under hela föreställningen får publiken ta del av stereotyper av män, kvinnor och etniska minoriteter. Männen föreställs främst inom en machokultur där de utövar fysisk styrka och försöker sätta kvinnorna på plats. Undantaget är den manliga feministen som kan mycket om kvinnor, verkar ”stå på kvinnors sida” och går emot könsnormerna. Han fungerar som en slags informatör och berättar om kvinnor och reflekterar över hur kvinnor och män framställs och hur de ”borde” bete sig. De kvinnliga skådespelarna porträtterar bland annat en moder som har övergivit sin dotter för att gå ut i krig, hemmafrun och den gravida modern. Den gravida modern är även hon förvirrande och är svår att få grepp om och förstå.
Flertalet scener innehåller tvång, våld och övergrepp, både på män och kvinnor. Scenerna är obehagliga och kräver mycket mod av skådespelarna som bjuder på sig själva och vågar porträttera händelser och beteenden som måste vara svåra och obekväma, även för skådespelarna som är förberedda.
Roller derby utan roller derby
Jag blir även förvånad, och aningen besviken, över det faktum att det är så lite rullskridskoåkning i framträdandet. Skådespelarna åker då och då runt scenen men själva rullskridskoåkningen är inte framträdande i teatern och inte heller tillför den något till handlingen. Jag är som sagt imponerad av skådespelarna och innovationen i användandet av scenen och de videor vi får ta del av. Däremot så är föreställningen nog den mest förvirrande jag sett och jag har svårt att ta till mig de reflektioner om genus och könsroller som jag antar att teatern ville bjuda på. Det finns en viss kritik av stereotypa könsroller men de är samtidigt svåra att utröna.
