Svenska motståndsrörelsens närvaro i Kärrtorp i södra Stockholm kan ses som ett försök att upprätta territoriell makt. Attacken mot den antinazistiska manifestationen förra söndagen tillhör en beprövad strategi från SMR:s sida. Mot dem finns det varken någon checklista eller quick fix och det handlar heller inte endast om ungdomar.
– Vi stirrar oss blinda på gatukämparna och ser inte resten, säger historikern Helene Lööw till Feministiskt Perspektiv.
Helene Lööw syftar på ett bredare fenomen som genomsyrar vårt sätt att se på det som kallas våldsbejakande extremism, men som nu senast i måndags fick genomslag i den rapport från demokratiminister Birgitta Ohlsson om extremism.
Dagen innan rapporten släpptes riktade hon tillsammans med Daniel Poohl från Expo och Christer Mattsson, grundare av Toleransprojektet, skarp kritik mot utredningen på DN Debatt för vad de menar är en ovilja att se vikten av ideologier som drivkraft för de som dras till extrema rörelser, och att bevekelsegrunderna för att engagera sig i våldsam islamism, vänsterextremism och högerextremism ser olika ut. En annan svaghet med rapporten, menar hon, är den ensidiga fokuseringen på ungdomar.
– Det är yngre kategorier vi ser gripas och slåss på gatorna, men det betyder inte att de andra, medelålders och äldre, inte finns. Det betyder inte ens att de inte är närvarande vid kravallerna, det kan de mycket väl vara, fast i andra funktioner.
Många av de som greps i samband med attacken i Kärrtorp förra söndagen är äldre än målgruppen i utredningen, och många har långvarig erfarenhet av den högerextrema miljön. Klas Lund som i dag leder SMR var förgrundsfigur för den våldsamma gruppen Vitt ariskt motstånd som under det tidiga 1990-talet rånade banker och vapendepåer.
SMR har trappat upp sina aktiviteter
Under mitten av 1990-talet samlades många av de tidigare VAM-medlemmarna i Nationell ungdom, och det var ur denna organisation som SMR växte fram och bildades 1997. Hampus Hellekant, en av de som dömdes för mordet på syndikalisten Björn Söderberg 1999 hade kopplingar till gruppen, och Klas Lund själv dömdes 1986 för dråp av Ronny Landin.
Efter en nedgång i aktiviteter runt 2008 har gruppen de senaste två åren intensifierat sina aktiviteter. Det är därför attacken i Kärrtorp inte kan ses som en överraskning, utan snarare som en logisk fortsättning av deras mobilisering. I augusti i år slog SMR-medlemmar en man blodig som ifrågasatt deras budskap då de delade ut flygblad i Uppsala, i Umeå störde SMR-medlemmar en gala för utsatta i september, heilade och delade ut flygblad med nazistiska budskap, eller som i Dalarna där gruppen har ett starkt fäste, bland annat då Klas Lund och flera andra medlemmar bor där.
– SMR har byggt upp en slags bas i mindre orter, så det finns en symbolik när de åter går in i storstäderna. De vet ju också att det är först då de får uppmärksamhet. Det finns en fixering i det här landet, att mänskligt liv inte tycks existera utanför Södermalm eller Östermalm. Därför får allt som händer i Stockholm en oproportionerlig uppmärksamhet. Men detta är ju inga nyheter, det har de hållit på med de sista två åren. Om man tittar på deras hemsida kan man hitta massor av bilder och filmer av så kallade flashmobs som de haft var och varannan vecka då de bara dyker upp. Och om någon säger något eller protesterar så smäller det, säger Helene Lööw.
En territoriell kamp
Attacken i Kärrtorp har också föregåtts av en rad aktiviteter från SMR:s sida, och var också skälet till att den antinazistiska och antirasistiska samlingen hölls förra söndagen. Bland annat har gruppen sprayat ner butiker, husfasader och Kärrtorps gymnasium med hakkors. I oktober tränade man uniformerat på Kärrtorps IP, något man också gjort på andra orter tidigare.
– Allt är en territoriell kamp för dem. Därför är de på mindre orter där det är enklare att upprätta sitt territorium. De märks mycket mer där. Om de är 50 personer på en liten ort kan de skapa den här territoriella makten. De är också intresserade av att göra saker i förorterna i storstadsregionerna för det är som en slags mindre samhällen.
– Det är ett väldigt vanligt mönster i övriga Europa. Ta Ungern till exempel, där bygger man upp kring småorterna. Det är en gammal taktik som har tillämpats av olika grupper i olika sammanhang, säger Helene Lööw.
Trots attacken förra veckan då många barnfamiljer befann sig under regn av flaskor och knallskott har nätverket Linje 17:s utannonserade demonstration till nu på söndag redan fått över 14 000 anmälningar, och flera politiker kommer att delta, bland annat kommer Socialdemokraternas ledare Stefan Löfvén, och Skarpnäcks stadsdelsnämnd har skrivit ett skarpt uttalande mot rasism och nazism. Detta är inte den form av motstånd Svenska motståndsrörelsen vill se:
– De vill sannolikt helst se konfrontationer. Det är också en del av taktiken eftersom de aktivt hela tiden söker konfrontation, säger Helene Lööw.
Traditionell kvinnosyn
Av de 26 personer som greps i Kärrtorp i söndags var alla högerextremister. Tre av de gripna har begärts häktade misstänkta för våldsamt upplopp. De övriga har släppts på fri fot men misstankarna om våldsamt upplopp kvarstår. Alla som deltog i SMR:s attack var män, men det finns också många kvinnor inom organisationen. De har dock andra uppgifter förklarar Helene Lööw:
– De har en ganska traditionell kvinnosyn. Från organisationens början har kvinnor haft den traditionella rollen. Det är de som håller i vit makt-konserter och sköter försäljning, de deltar i interna verksamheter. I den mån SMR har demonstrationer deltar de, men inte i sådana här typer av aktioner. Det är ganska sällsynt överlag när det gäller den världen även om det finns undantag. Kvinnorna har också blivit mer synliga som ideologiproducenter, om du tittar på SMR:s sidor så är det fler kvinnor som skriver nu.
SMR är ingen ung rörelse. Men målgruppen för de åtgärder som föreslås i den statliga utredningen som presenterades i måndags är alltså just ungdomar. Men sedan då? Bara genom att titta på åldrarna på de som greps i söndags kan en se att en stor del av dem helt faller utanför utredningens sökljus. Helene Lööw menar att problematiken inte bara gäller utredningen ifråga utan är en mer utbredd föreställning om att ungdomar är bärare av allt det oönskade och därför är det bara mot dessa som åtgärder riktas.
– Men ungdomar existerar inte i ett vakuum. De får sina idéer och föreställningar någonstans ifrån. Det finns alltid en medelålders äldre generation även om vi inte ser dem på gatan, säger hon och fortsätter:
– Ett exempel är avslöjandena av Expressen och Researchgruppen om näthatare där vi hittar en stor skara i medelåldern. Vi hittar också många medelålders människor som längtar efter fler Breivik eller revolution. Hade de varit 18-20 år hade vi haft en upprörd larmrapport och larmdiskussion om den ökande våldsbejakande extremismen bland ungdomar. Men ingen talar om dessa män som våldsbejakande extremister, säger hon.
Krockar med den svenska självbilden
Oviljan att se att dessa problem existerar i lika hög grad i vuxenvärlden kan ha att göra med att det då kryper för tätt intill. Det hänger också samman med en oförmåga att hantera komplexiteten i dessa miljöer, och oviljan att se ideologiernas betydelse för de som rör sig där. För även om vissa personer inom till exempel den högerextremistiska och nazistiska miljön har en social problematik innebär det inte automatiskt att de inte verkligen tycker det deras gruppering står för.
– Jag tror det handlar om att man vill se det som ungdomligt oförstånd, säger hon.
Det låter lite som i början av 1990-talet när man avfärdade attacker mot flyktingförläggningar som opolitiska pojkstreck?
– Vi är inne i samma diskussion, vi kommer inte vidare. Vi har kört fast i de hjulspåren sedan 1945. Det stör vår självbild att människor faktiskt tycker och tänker så här. Det handlar om en slags konstruktion av bilden om det goda Sverige, där konflikter, extrema åsikter och intolerans förvisas till en slags marginal av människor där man sedan kan säga att ideologin inte är viktig för de har en annan problematik. Men om man tittar på tidigare diskussioner som varit, som den om flyktingförläggningssbränningarna så stämde de inte alls in med stereotypen. Men stereotypen biter sig fast och traderas till nästa gång vi diskuterar det, säger Helen Lööw.
En av Helene Lööws tidigare studier rör de upprepade attackerna mot flyktingförläggningar som ägde rum runt om i Sverige på 1990-talet. I den blev det tydligt att de som låg bakom attackerna varken var väldigt unga, eller fulla då de utförde attackerna. Inte heller var de så marginaliserade utan hade jobb och social förankring. Och även om de kanske inte var medlemmar i olika grupper så var många ideologiskt motiverade och många av dåden var ideologiskt betingade.
– Då pratade man i termer om att de lika gärna kunde ha bränt ner en korvkiosk. Men det kunde de ju inte, det fanns skäl till varför de valde detta objekt naturligtvis.
Ideologi och visioner behövs
I den nu aktuella utredningen dras slutsatsen att en gemensam strategi kan användas på alla tre former av våldsbejakande extremism. Denna vilja att hitta en förlösande formel som ska lösa allt varnar Helene Lööw för. Det finns ingen checklista, inga enkla lösningar eller ”quick fixes”. I stället hade hon önskat en utredning som vågade se komplexiteten i problematiken men också variationen inom de miljöer som undersöks.
– Jag hade velat se problematiserande resonemang som kunde ha inspirerat till ytterligare diskussioner och att man hade grävt sig djupare ner, och samtidigt väga in de enorma förändringar som sker i samhället i stort, de lever inte i en bubbla. De påverkas naturligtvis av den övriga samhällsutvecklingen. Brytningstider föder och skapar nya rörelser som är mer radikala, säger hon.
Hon pekar på hur hårt den ekonomiska krisen slagit i Europa, och påminner om att vissa grupper ännu inte hämtat sig från den stora ekonomiska kris Sverige genomgick på 1990-talet. Hon menar att när folk känner att det gungar och man ständigt matas med bilder om en annalkande kris skapar det en bra mylla för radikala rörelser att gro i. Dessutom har partiernas samling kring den politiska mittfåran inneburit att många inte ser någon större skillnad på partierna
– Det saknas vision om vilket samhälle man vill ha. Partierna triangulerar in mot mitten för att fånga kärnväljare, det vill säga storstadsregionernas välbeställda medelklass. Det lämnar flankerna vidöppna på ett sätt som gynnar nya rörelser för det finns utrymme att exploatera, säger hon och önskar att de kommande valen ska skaka fram ett visionerande om framtidens Sverige:
– Förhoppningsvis vaknar en ordentlig ideologisk debatt till liv, men den syns ännu inte till. Vi måste börja tala ideologi och visioner på allvar, vilket slags Sverige vill vi se om 15-20 år, vad vill vi med Sverige som kollektiv, vad har vi för visioner för vårt land.
