Det här en matchkrönika. En krönika om matchen mellan Finland och Sverige. Men det är också en krönika olik de andra matchkrönikor jag författat i mitt liv. Här finns en del reflektioner, så som sig bör från en journalist.

Men här finns också tankar från privatpersonen Alva Nilsson, som till slut inte kunde göra annat än att gråta. Den här texten handlar, i mångt och mycket, om kärleken landslaget mötte igår på Gamla Ullevi. Det var kärleken till ett landslag, och kärleken från ett landslag.

Finland–Sverige. Det var en måste-match för det svenska landslaget, mer eller mindre. Oavgjort hade inte inneburit att landslaget fått lämna EM. Efter den stilla besvikelsen från Danmarksmatchen var Pia Sundhages lag tvunget att slå Finland.

Detta för att inte tappa folket intresse, för att inte känna stressen och pressen som då hade flåsat dem i nacken, för att inte riskera att sluta tvåa i gruppen.

Leder skytteligan

Seger var således både välbehövligt och nyttigt. Inför matchen fanns inga andra alternativ, sett till Finlands kvalitet. Och seger – det blev det.

Nilla Fischer nickade sig själv upp i EM:s skytteligatopp. Ja, ni läste rätt. Nilla Fischer, mittbacken Fischer leder hela EM:s skytteliga. Men vad viktigare var fick storstjärnan och den tänkta skyttedrottningen Lotta Schelin sätta två bollar i nät.

Även Sveriges andra anfallsstjärna Kosovare Asllani gjorde mål i 5-0-segern mot Finland. Men nu, innan ni skenar i väg i tanken och börjar ta den där finalplatsen för given vill jag säga; Finland var inte bra. De var verkligen inte bra. Jag tror att Finland gjorde Sverige bättre än vad de egentligen var igår. Men också att Sverige gjorde Finland sämre.

Med det sagt; Sverige var bra, Sverige var stundtals riktigt, riktigt bra. Men vi ska nog inte boka in guldfesten än. För det är en sak att vara bra mot ett dåligt Finland. En helt annan sak att vara bra mot Norge, Tyskland eller mot Frankrike – som skrämmer mig mer och mer för varje minut de visar upp i EM.

Jag undrar fortfarande hur det här laget, ledda av Lotta Schelin, Caroline Seger och Nilla Fischer, står sig mot ett lag som kan hålla i bollen – ett spelförande och tekniskt lag, eller ett fysiskt och tungt lag.

Men kan Caroline Seger fortsätta spela på den här nivån, kan Lotta Schelin växa med sina båda mål i går och kan Asllani fortsätta ha så där förbannat roligt på planen – då kan det här landslaget gå långt.

Klappade i takt

Nu lämnar jag matchanalysen. För det finns något annat jag vill berätta om. Under gårdagens match valde jag att agera supporter. Jag köpte biljetter, utan att riktigt veta vart på arenan, och hamnade någonstans på den där kortsidan ni säkert hört och sett i tv-rutan.

Jag hamnade i den svenska klacken. En klack som gungade och sjöng, en klack som hyllade landslaget under hela matchen. Fem minuter från slutsignalen reste sig stora delar av publiken upp från sina platser. Och applåderade sedan oavbrutet tills dess att slutsignalen ljöd. Och längre ändå.

Efter slutsignalen valde de flesta att stanna kvar på sina platser. 16 000 människor stod upp och klappade i takt. De hyllade och älskade laget som just slagit Finland med 5-0. Minuterna tickade i väg. Publiken stod kvar. Landslagsspelarna kramade om varandra. Publiken stod kvar. Applåderade, hyllade landslaget. Kärleken från läktarhåll visste helt enkelt inga gränser.

Där, mitt i det blågula havet, stod jag och insåg att det här överträffar alla de drömmar jag någonsin burit på. Jag har trott och hoppats på en fullsatt stadion, trott och hoppats på en blågul seger på en fullsatt arena.
Men jag har aldrig ens våga drömma om det som skedde på Ullevi denna lördagskväll i mitten av juli.

Magiskt

Ni kan se kontrasterna va? Det här var så långt ifrån allt det äckliga hatet och idiotiskt hånande som bara går att komma.

Spelarna i det blågula laget tycktes knappt kunna förstå vad som hände. Men det syntes att de var rörda, stolta och att de älskade sin publik. Oliva Schough, som inte spelade en minut i matchen, hoppade runt nere på innerplan. Pekade och gestikulerade mot publiken.

Hela laget gick i samlad trupp runt och applåderade de blågula fansen. När de gått ett varv runt planen och applåderat i flera minuter var de på vippen att gå in i omklädningsrummet. ”Problemet” som hindrade dem från att göra så, ja det var publiken. Publiken som fortfarande stod upp och inte visade några som helst tendenser till att sluta ösa kärlek över detta landslag.

Efter matchen berättade många av de svenska spelarna att de upplevt publikstödet som magiskt. Sofia Jakobsson sade att hon fick gåshud och var tvungen att nypa sig själv i armen för att försäkra sig själv om att det inte var en dröm.

Caroline Seger berättade att hon drömt om just detta sedan hon sparkade en fotboll för första gången.

Och det är någonstans där det brister för mig.

När Sofia Jakobsson tvingas nypa sig själv i armen, när Caroline Segers dröm sedan 24 år tillbaka går i uppfyllelse går en dröm, jag aldrig ens vågat drömma, i uppfyllelse.

”Det är helt sjukt, alla är så glada. Och all kärlek…”, skriker jag till mitt matchsällskap. Sedan bär inte rösten längre och då sätter sig en av de 16 414 åskådarna sig ned, på betonggolvet. Resten står kvar, fortsätter låta hyllningarna flyga genom luften.

Så vitt jag kan se är jag den enda som inte står upp, men helt ärligt tittade jag inte speciellt noga. Det fanns det inte utrymme för. Jag sitter där, mitt i det blågula havet, och gråter för att en dröm jag aldrig ens vågat ha har gått i uppfyllelse.

Under denna match var jag ganska mycket supporter, ganska lite journalist – därför valde jag att köpa en biljett. När jag skriver den här krönikan, dagen efter gårdagens match, känner jag att det var ett ganska bra val.

Mina fingrar flyger över tangentbordet och jag känner hur håret på armarna reser sig ytterligare än gång. Jag tvingar undan tårarna som återigen vill välla fram.
För nu tar jag på mig journalistrocken igen. Nästa anhalt – Växjö. Tyskland – Island