I går spelade det svenska landslaget inför ett fullsatt Ullevi. Publikstödet var enormt, ovanligt stort för både spelare och de som följt damernas utveckling i fotbollsvärlden. Så det tog emot för Feministiskt Perspektivs expertkommentator Alva Nilsson att skriva den här krönikan. Hon hade förväntat sig mer av Sveriges öppningsmatch i EM.
Jag kunde, och borde, ha skrivit den här texten igår. Men jag valde att inte göra så. I dag känns det som ett bra val. För mycket har ändrats i mina tankar om den där premiärmatchen på Gamla Ullevi. Mycket men inte allt. Jag kan fortfarande inte riktigt fatta att Sverige faktiskt missade chansen att avgöra. Från elva meter. Två gånger om. Och jag tycker fortfarande att Sverige borde varit bättre än de var i premiären mot grannlandet Danmark. Men mycket har också ändrats.
Framför allt slås jag, såhär dagen efter dagen, om hur detta dammästerskap bevakas på ett sådant sätt som bara herrmästerskap bevakats förr. Det är fantastiskt, när jag blickar runt i pressrummet ser jag otroligt mycket människor. Människor som är där för att skriva om damfotboll. Där sitter tidningarnas absolut största namn och tycker och tänker om Pia Sundhages landslag. Det är så otroligt positivt, men också väldigt ovant. Och att det här mästerskapet bevakas så in i helskotta bra gör också att allt blir svart eller vitt. Vitt eller svart. Det finns plötsligt inga gråzoner.
Jag gillar gråzoner. Jag tycker trots allt att en poäng i en premiärmatch är helt okej. Det här landslaget har upplevt betydligt mycket värre premiärer än den här mot Danmark. Många gånger. Och jag är egentligen inte så upprörd och negativ som jag ger sken av i pressrummet fem, tio, trettio minuter under matchen. Men vi journalister gick ändå runt där. Skakade på huvudet, mumlade några snabba ord till varandra om att ”det här är för i helvete inte sant” och försökte korsförhöra Sundhage på presskonferensen. Så även jag. Dagen efter känner jag att det inte riktigt är jag. Men allt är väldigt svart och vitt, och det är svårt att – där och då – inte ryckas med i det.
Chans att vända
I dag ser jag lite mer ”nyktert på det”. Jag är avvaktande positiv, trots allt. Det finns ingen anledning till att skruva ned förhoppningarna vi har på det här landslaget, på det här Europamästerskapet. Trots en halvkass premiärmatch och två missade straffar. När Marika Domanski Lyfors tränade landdslaget, mellan 1996 och 2005, blev dåliga premiärmatcher ett av Sveriges signum. Under hela Domanisk Lyfors tid som förbundskapten vann Sverige faktiskt inte en endaste premiärmatch i ett mästerskap.
Efter premiärmatcherna spelade det laget nästan alltid med kniven mot strupen. Med vinna eller försvinna i blicken. Och det gillade det, det var då de presterade som bäst. Så, vi bör komma ihåg att Sveriges landslag i fotboll inte är vana att vinna premiärmatcher, även om de vunnit de senaste mästerskapen, och att de faktiskt har en mycket god chans att vända detta. Jag håller Danmark som gruppens näst bästa lag, efter Sverige. Vi kommer att göra mål mot Finland och Italien, var så säkra. Vi kommer troligen att vinna de matcherna. Och om jag känner det danska fotbollslaget och deras historia rätt så kommer de att slarva till något, tappa poäng i gruppen. Så vi kan fortfarande tro och hoppas att Sundhages spelare vinner grupp A.
Straffar måste sitta
Men för att vinna en kvartsfinal, en semifinal eller en final krävs det mycket mer än det vi såg i går. Så otroligt mycket mer. Försvaret måste pressa högt och hårt men de måste också se till att inte gå bort sig. Det gjorde Nilla Fischer i går, vid ett tillfälle. Då gjorde Danmark också mål. Lotta Schelin och Kosovare Asllani måste ha mer boll, de måste visa att de är beredda att leda det här laget. För vårt anfallspar var inte så vidare värst bra igår. Till och med om vi glömmer bort straffarna för några sekunder så var de inte så vidare värst bra. Jag förväntar mig mer. Och nu till det oundvikliga.
Man måste sätta chanserna från elva meter. Igår fick Sverige två straffar. Jag har fortfarande inte sett några tv-bilder från matchen. Men min uppfattning igår var att Asllani föll väldigt, väldigt lätt vid den första straffsituationen. Dessutom ska fällningen ha kommit utanför straffområdet. Således finns en viss rättvisa i att Danmarks målvakt Stina Petersen räddade Lotta Schelins straff. Men även om man får en straff till skänks från domaren måste den sitta. Nio gånger av tio. Och när Asllani stegade fram och missade även den andra straffen i matchen gick ett sus genom arenan. ”Säg att det inte är sant, det får inte vara sant”. Det var sant. Men det fick inte vara sant. I slutspelet kan en match mot Norge avgöras på straffar. Då måste nio av tio straffar sitta i nätmaskorna och jag förväntar mig att just straffar gnuggas på landslagets träning nu i någon vecka.
Jag vill bolla en sak till med er. Det är publiken. Igår såg vi landslaget spela inför ett nästintill fullsatt Gamla Ullevi. Jag har aldrig upplevt det tidigare. Jag har suttit på läktare i damallsvenskan tillsammans med 100 andra i publiken. Jag har hört min egen röst eka på flera arenor. Men jag har aldrig upplevt en fullsatt station när ett damlag spelar nere på planen. Det var en ganska overklig, men ändock fantastisk, känsla som sköljde över mig när det blågula havet gungade. Innan avspark, efter avspark och efter Nilla Fischers kvitteringsmål.
Måste klara pressen
Efter matchen twittrade många spelare ut bilder på publikhavet. De tackade för stödet och talade om hur mycket det hjälpt dem. Det är säkert sant. Men samtidigt kan jag inte låta bli att undra om spelarna var tagna av stundens allvar? Sundhage har under den här veckan pratat om att det är en ära att få spela under press. Det är en ära och ett privilegium att få möta publiken. Och jag tror att det är sant och jag tror att hon menar det.
Samtidigt vill jag bara skrika rätt ut; VISA DET!
För igår såg vi inte det. Igår såg vi ett Sverige som njöt av publikstödet och inte pallade pressen. Sveriges kommande matcher i gruppspelet är utsålda även de. Det gäller också eventuell kvartsfinal, semifinal och tar sig Sverige till Friends Arena den 28 juli kommer vi få se ett blågult publikhav som exploderar i förväntningar och förhoppningar. Ett blågult publikhav så stort att 16 000 på Gamla Ullevi känns som vardagsmat. Spelarna måste klara av det, de måste njuta av stödet, omfamna pressen och skratta hela vägen fram till straffpunkten. Igår fick vi inte se det. Men jag hoppas och tror att de här spelarna har vad som krävs för att stirra pressen i vitögat och fira av ett leende.
