Det blev ingen EM-final för Pia Sundhages Sverige. Det blev inte en kväll där Sveriges damlandslag bröt förlustförbannelsen mot Tyskland. För Tyskland vann. Tyskland står nu i EM-final efter ett mål mot noll. Smärtsamt men sant. Det är som Pia Sundhage tidigare sagt:
" It is what it is".
Det sägs att linjen, gränsen, mellan sorg och lycka är tunn. Otroligt tunn. Står man på rätt sida gränsen sköljer segerjublet över en. På den andra sidan, höger eller vänster, bakåt eller framåt, finns de där förbannade förlusttårarna.
Gränsen mellan lycka och sorg är tunn. Otroligt, förbannat, obeskrivligt tunn. Varför är det då alltid Tyskland som står på rätt sida linjen och Sverige som gråter bittra förlusttårar?
Jag önskar att jag kunde svara på den frågan. Jag önskar så starkt att jag kunde berätta för er hur det ligger till. Jag skulle vilja stiga ned från Gamla Ullevis pressläktare och fråga varför Tyskland vann, varför Sverige föll mot den tyska maskinen ännu en gång. Men jag har inte de svar ni söker.
”Ber om ursäkt”
Tyskland gjorde mål. Det gjorde inte Sverige. Så krass kan sanningen vara. Men de frågor vi bör ställa oss är hur Tyskland, som gått en krokig väg mot semifinalen och inte alls imponerat innan matchen mot Sverige, kan höja sig tre snäpp inför ett möte med antagonisten Sverige.
Den fråga vi bör ställa oss är hur det svenska landslaget kan ösa in mål i sina fyra första matcher i EM, skapa multum av chanser mot Tyskland, men ändå inte trycka in bollen.
Det är sådan frågor vi ska ställa idag. Det är sådana frågor jag vill kunna ge er svaret på. Men jag finner inga svar. Jag ber om ursäkt för det.
När man kliver in i Gamla Ullevis presscenter är något av det första man ser en EM-affisch med budskapet ”sommarens bästa kvällar”. Det här skulle ha varit en sådan kväll, en kväll när hjältar föddes och spelare blev odödliga.
Det borde ha varit en av sommarens bästa kvällar. För de svenska spelarna och de 16 800 supportrar som gjorde Ullevi till ett blågult hav vi aldrig tidigare skådat. Men det blev Tysklands kväll, som så många gånger förr.
Och jag vill säga det; Tyskland var bra i semifinalen. De var mycket bättre än de varit tidigare i denna turnering. Mycket bättre. Och jag beundrar den där tyska mentaliteten som gör att de alltid, alltid är som bäst när det gäller som mest.
Efter att jag gjort det klart kan jag tala från hjärtat och säga; jag börjar bli trött på Tyskland nu. Eller, jag har varit djävligt trött på Tyskland i flera år. Inte Tyskland som land, men det Tyska damlandslaget i fotboll.
Av den enkla anlednningen att jag alltid tvingas spilla mina tårar på grund av dem. Av den enkla anledningen att de alltid vinner över Sverige.
Inte rättvist
På söndag spelas EM-finalen på Friends arena i Stockholm. Jag kommer att vara där. Min dröm var att det svenska damlandslaget skulle vara där tillsammans med mig. Nu blir det istället Tyskland som får möjligheten att spela om guldet i Solna.
Och jag kommer att sitta där på ena kortsidan, andra våningen, några rader upp – jämte min systerson och lära honom att Tyskland alltid vinner över Sverige. Och att vi därför inte gillar Tyskland.
För att de alltid lyckas befinna sig på rätt sidan den där tunna, tunna gränsen. För att de alltid får jubla. Och för att det allt som oftast är Sverige som står på den andra sidan gränsen, med besvikelsen i hand och de bittra förlusttårarna rinnande ned för kinderna.
Nej. Det här är inte rättvist. Nu har den 24 juli övergått till den den 25:e. Och det här är inte en av sommarens bästa kvällar. När jag om några minuter lämnar pressrummet vid Gamla Ullevi kommer jag att riva ned den där djävla affischen och slänga den i närmsta papperskorg.
För det här är inte en av sommarens bästa kvällar. Det är sommarens värsta, sommarens sämsta och sommarens mest smärtsamma kväll. Så det så.
