Den stora stjärnan i förra veckans match mellan Sverige och Brasilien var inte Lotta Schelin. Även om åskådare sprang på ett helt fotbollslag med blågula hattar, målade kinder och landslagströjor med Schelins namn på vägen till matchen märktes det snart att Brasiliens Marta Da Silva fortfarande är svensk damfotbolls största stjärna.

En av få lysande stjärnor i Brasilien i detta nu. För om vi börjar med det. Att konstatera att det inte var samma Brasilien vi är vana att se. Det var inte världens fjärde bästa lag som besökte Söderstadion under onsdagen.

Det här var ett nytt, ofärdigt, Brasilien som nätt och jämt kan kallas för ett topp tio-lag i världen. Men det var samtidigt samma gamla Brasilien vi blivit vana att se. Fart, fläkt och en spelidé som ibland påminner om ett tonårsrum. Där finns oreda och stök.

Men tro fasen att tonåringen vet var allt finns, vet var allt ska vara i röran. Ett organiserat kaos.
En perfekt värdemätare för Sundhages landslag. Att inte veta vad som händer i nästa moment men ändå kunna hantera det – livsviktigt inom idrotten.

Fasta situationer

Sverige, under ledning av urstarka Nilla Fischer och fartfyllda Antonia Göransson, lyckades för det mesta finna ordning i Brasiliens organiserade kaos. För ja, Sverige var det bättre laget i denna match.

De kunde, och borde, ha vunnit och gått in i EM-uppladdningen fyllda av självförtroende med tre poäng. Istället får de fokusera på att de gjorde en bra match, att backlinjen fungerar och att mittfältet har steppat upp sig.

Men den bittra eftersmaken sitter ändå kvar. Den som säger att vi gör för få mål och skapar för få uppställda anfall.

Sveriges bästa chanser kom på fasta situationer. Den svenska målskytten Fischer sade det själv efter matchen.
”Jag borde ha gjort två mål till på fasta situationer”.

Och det borde hon. Men glädjen över att Sverige mest spolade de där korta hörnorna och att vi istället fick se att långa hörnor är rätt melodi. Långa hörnor ska det vara.

Plan B

Annars var Caroline Seger riktigt bra under de 45 minuter hon fanns med på planen. Seger är en spelare som ofta får mycket kritik. Hon slår ibland den enkla passningen istället för att styra spelet framåt i banan.

Hon uträttar för lite offensivt och hon tar på tok för få avslut utifrån hennes kapacitet. Det må vara sant. Men Seger är navet på mitten. Och det blev tydligt mot Brasilien.

Hon löper otroligt mycket för sina lagkamrater och offrar sig ofta. Ja, hon borde våga mera. Ja, hon borde gå framåt istället för bakåt och ja – hon borde skjuta oftare. Men hon är en av Sveriges viktigaste spelare. Med rätta.

Än mer positivt än Segers löpvilja var resten av mittfältet. Att det faktiskt funkade även när Seger lämnade planen på grund av känningar i hälsenan, som det för övrigt inte ska vara någon fara med. Ja det känns fantastiskt bra att det finns en fungerande plan B.

För vad gör vi om Seger inte presterar? Vad gör vi om hon skadar sig? Jo, vi slänger in Lisa Dahlkvist och Marie Hammarström tillsammans på mitten, det blir inte riktigt lika bra, men det funkar. Skönt, och viktigt.

Men det absolut bästa med matchen? Frånsett att Sverige nu förstått att långa hörnor är melodin? Ja det bästa strax efter det är Antonia Göransson.

Göransson kommer få sitt stora genombrott under EM. Sen att en har hunnit få kalla fötter och funderat över hennes form, undrat om hon kommer hitta den igen. Men matchen mot Brasilien gav svaret. Göransson är en startspelare i EM. Hon kommer att få sitt stora genombrott under mästerskapet i Sverige. Nog om detta.

Sundhage undvek

En del frågor kan vi dock inte fly ifrån. En av dem är varför Pia Sundhage lät Amanda Ilestedt, Lina Hurtig och Marija Banusic sitta kvar på bänken under hela matchen?

När Feministiskt Perspektiv frågade Sundhage om det på presskonferensen var den öppna, vältaliga, roliga och avslappnade Sundhage vi lärt känna som bortblåst. Svaret hon gav var kort:
”För att andra fick speltid”.

Punkt. Inga utsvävningar. Inga monologer om glädje och att prestera på träningar och allt det där vi hört så många gånger. Överlag var Sundhage inte sugen på att svara på de tuffa frågorna denna kväll.

Hon undvek dem så till den grad att vi journalister var tvungna att upprepa frågorna, ställa dem på ett annorlunda sätt, mer eller mindre kräva svar. Och det känns inte som Sundhage.

Börjar stressen och pressen sätta sina spår hos den svenska förbundskaptenen? Vem vet? Men rent spontant känns det inte alls omöjligt.

För det är nära nu. EM på hemmaplan där förväntningarna på det svenska laget är enorma. Det är nära nu. I kväll vet vi vilka spelare som får möjligheten att representera Sverige i EM.