Nu är det två dagar kvar. Två dagar och noll minuter på fotbollsplanen. Sverige genrepade i torsdags mot England. Samma England som gav regerande världsmästarna Japan på nöten här om veckan. Att vinna med 4-1 mot England, det är bra. Det är väldigt bra. Och det är med en skön magkänsla och självförtroende vi kan blicka fram mot EM-premiären mot Danmark den 10 juli.
Ja, det är inte långt tid kvar nu. Och samtidigt som spelarna säger att de skulle vilja ha den 10 juli i dag tror jag inte att Pia Sundhage håller med. Hon skulle nog vilja slipa på detta i några veckor till. För det finns saker kvar att slipa på.
Jag tänker framför allt på försvaret. Det funkar, det har det gjort under den senaste månaderna. Det funkar men de enskilda misstagen kan kosta mycket – till och med en plats i en EM-semifinal – om några veckor.
Nilla Fischer är ett fysiskt fenomen och har lärt sig hantera mittbacksrollen. Charlotte Rohlin är tillbaka, Sara Thunebro har inte gjort en dålig landslagsinsats på flera år och Jessica Samuelsson gjorde vad vi förväntat oss.
Men ändå klickar det inte hela vägen. Jag vill se Rohlin vara så bra som Rohlin kan. Jag vill se Rohlin smällfylld av självförtroende, för att hon vet vad hon kan och vet att hon är en av de bästa i världen när hon spelar som bäst. Jag vill se Rohlin slita med sig Fischer ytterligare en nivå och se de två tillsammans växa fram till ett mittbackspar att frukta.
Där är vi inte ännu, där är Rohlin inte ännu. Jag är övertygad om att en Rohlin som är 100 procent redo och med kommer att lyfta, och hon kommer lyfta en duktig Fischer ytterligare några snäpp. Snälla. Låt det ske under de kommande fem dagarna. Ge Rohlin de där magiska självförtroendevingarna som gör henne bäst i världen.
Men det var också det. Annars fick vi mest svar på frågor som vi haft med oss under hela våren. Jag och många med mig har undrat hur det svenska anfallsspelet egentligen mår. Är inte Lotta Schelin och Kosovare Asllani för lika som spelare?
Löper de inte i precis samma luckor och har vi inte alldeles för korta anfall som inte ger något vidare värst tryck på motståndarna? Svaret på den frågan har, sedan Sundhage tog över rodret från Thomas Dennerby, varit ja.
I torsdags rätades frågetecken ut och ja blev till nej.
I 4-1-vinsten mot England, var anfallsspelet lysande. Lotta Schelin var den stjärna vi vill att hon ska vara. Med två mål visade hon att hon är redo att vara det även i ett mästerskap på hemmaplan. Asllani löpte rätt, passade rätt och rev stora hål i det engelska försvaret.
Både Marie Hammarström och Lisa Dahlkvist, som fick varsin halvlek på innermittfältet, slog rätt passningar och smällde på bra mot ett fysiskt motstånd.
Antonia Göransson, denna Antonia Göransson som jag hyllat så många gånger förr, fick göra mål och firade på ett vis som för tankarna till Josefine Öqvists mål i VM-semifinalen 2003.
Göransson skrattade, sprang runt och flaxade spontant med armarna och visste inte riktigt var hon skulle ta vägen.
Det enda vi saknade från Öqvists firande 2003 var tårarna. Men å andra sidan ska man inte gråta efter ett mål i en träningsmatch. Det får Göransson spara till i EM, för tro mig – hon kommer att bli livsfarligt i EM.
Men bäst av alla? Nyckeln till Segern? Caroline Seger. Seger var lysande i genrepet mot England och det blir allt mer tydligt att det här landslaget behöver en Caroline Seger i toppform. Bra eller dåligt?
Seger kan bära oss till en blågul och glittrande EM-seger. Snart vet vi om det räcker hela vägen till guld. Men om man nu ska dra (för) stora växlar på ett genrep mot England, som är en av de stora favoriterna i EM, så kan det mycket väl vara så.
