I dag är det exakt tio år sedan Nelson Mandela tog emot Nobels fredspris i Oslo. 2013 är också, och kommer nu i än högre grad förbli, ett år för att fira viktiga skeenden i sydafrikansk historia. Kalpana Hiralal påminner om kvinnors hjältemod i frihetskampens Sydafrika.
Ikonen och statsmannen Nelson Rolihlahla Mandelas bortgång har kastat världen in i djup sorg. För sydafrikaner var han “landsfadern”, vår älskade “Tata”. Tisdag den 10 december markerar officiellt att han lagts till vila innan begravningen i Qunu på söndag den 15 december, på Försoningsdagens kväll. Under Mandelas fängelsetid på Robben Island spelade kvinnor en nyckelroll i “Befria Mandela”-kampanjen. Lika viktig har kvinnors bidrag till frihetskampen i Sydafrika varit. Nedan en kort redogörelse för deras insatser och minneshögtider under 2013.
Sedan sekelskiftet har kvinnor gått i frontlinjen för kampen i Sydafrika. De har varit aktiva i kollektiv organisering, protester mot passlagar och marscher. Många fängslades och förföljdes och många blev motståndets ansikte mot apartheidregimen. Men 2013 är ett särskilt år i hedrandet och hågkomsten av kvinnors bidrag till kampen i Sydafrika.
Det här året markerar: hundraårsjubileumet av 1913 års kvinnomarsch mot passlagen i sydafrikanska Orange Free State; Hunddraårsjubileumet sedan Satyagraha-rörelsen och det femtionde jubileumet sedan indiska kvinnor marscherade i Pretoria 1963 för att utmana Group Areas Act.
1913 gick kvinnor i Orange Free State ut på gatorna mot de ökända passlagar som delstatsregeringen införde. Den nya lagstiftningen krävde att kvinnor skulle bära pass. Passlagarna var utformade för att segregera befolkningen och allvarligt begränsa den icke-vita befolkningens rörelsefrihet. Hundratals kvinnor marscherade mot passlagarna till borgmästarens kontor i Bloemfontein. 1918 hotade regeringen att återinföra passlagar för kvinnor och protesterna fortsatte. Marschen lade grunden till den första formella kvinnoorganisationen, Bantu Women’s League som senare omvandlades till ANC Women’s League.
1913 deltog tusentals indiska män, kvinnor och barn i Satyagraha-kampen mot diskriminerande lagstiftning som kvävde deras ekonomiska, sociala och politiska frihet. Kvinnor spelade en central roll i mobiliseringen till stöd för kontraktsarbetare vid gruvorna och järnvägarna i Natal Midlands. Kvinnor författade skrivelser, trotsade bestämmelser om gatuförsäljning och handel, utmanade migrationslagar genom att flytta inom provinsen utan tillstånd, häcklade poliser och vrålade åt arbetare att lägga ner sitt arbete, höll moralen hög och utstod fängelsestraff. Bland de fängslade kvinnorna fanns tonåriga Valliamma Moodley, Kasturba Gandhi (Mohandas “Mahatma” Gandhis fru) och Jagrani Devi, som fängslades med sin son Ramdutt. De kvinnor som inte fängslades tog hand om strejkande familjer, ordnade mat och boende åt sayagraherna och erbjöd moraliskt stöd.
Den 10 december 1963 marscherade närmare 400 indiska kvinnor, med Zainub Asvat i spetsen, till the Union Buildings (regeringsbyggnaden, red anm) i protest mot Group Areas Act. De marscherade i vita saris – ett tecken på sorg, och en symbol för den sorg de kände inför framtiden med anledning av Group Areas Act – för att presentera en protest till premiärministern om dess tillämpning. Polis använde polishundar för att skingra kvinnorna som kommit från olika delar av Transvaal till Pretoria. Trots starkt motstånd från säkerhetspoliserna och hundförarna nådde kvinnorna fram till regeringsbyggnadens ingång och visade trots.
De ovan nämnda händelserna belyser att kvinnor spelade en central roll i kampen för att befria Sydafrika. De var inte åskådare utan aktiva deltagare genom åren. Genom att medverka i dessa aktiviteter bröt sig kvinnor igenom traditionella begränsningar, samlade massivt stöd för kampen och utmanade könsstereotyper och roller. Tack vare kvinnors kamp erkänner Sydafrikas konstitution kvinnor som jämlika medborgare, med lika rättigheter och skyldigheter.
