När började feminismen? Kanske när ordet myntades runt sekelskiftet 1900. Men om feminism är lika med medvetenhet om, och kamp för kvinnors rätt? Då fanns feminism långt tidigare både i tal och skrift. Det menar redaktörerna för en ny antologi som vill ompröva den västerländska feminismens ursprung. Redaktörerna tar avstamp i tankar utvecklade av forskare från den afrikanska diasporan: kultur är inte lika med nation, kultur är inte bara rötter och hemort. Kultur är också rörelsebanor.

Så blir bilden bredare geografiskt och socialt. Femtionio historiska källor vittnar om engelskspråkig aktivism och erfarenheter från perioden 1637−1808. Texterna är främst skrivna och sagda av kvinnor; några av män och några av anonyma skribenter. Petitioner, manifest, brev, tal, sångtext, rättegångsprotokoll, romanavsnitt, poem och skämtteckningar.

Så får vi möta hittills okända och mindre kända röster: Mary Collier, arbetare och poet, skrev om och protesterade mot arbetarkvinnors villkor; Mary Leapor, köksbiträde och poet, diktade vad vi idag skulle kalla ekofeministiskt orienterade poem; Phillis Weatley, kidnappad och uppväxt i slaveri, publicerade 1773 den första lyrikvolymen på engelska av en afroamerikansk kvinna; diplomaterna Mary Molly Brant från Mohawk-nationen respektive Nancy Ward/Nanye’hi från Cherokes-nationen höll historiska tal nu bevarade i alfabetisk skrift; systrarna Hart Twaites – slavar och döttrar till en svart slavhållare på Antigua – krävde slaveriets omedelbara avskaffande.

Antologin lyfter dessa och andras ord, presenterar och sätter i sammanhang. Det är lika mycket en feministisk som en historisk-litterär gärning. I Europa och Nordamerika blev kvinnor stämda och bannlysta när de samlades; kvinnor ägde inte ens rätten att tala offentligt. Religionen spelade en stor roll för kvinnors organisering; kvinnor träffades i hemlighet, cirkulerade brev, poesi, manifest, skapade sina egna samfund och privata akademier. Men trots att den traditionella kristendomen var personligt stärkande, urholkade den strukturellt och förbjöd såväl angloamerikanska, uramerikanska som afroamerikanska kvinnors inflytande. Nya oberoende förbund som Society of Friends (kväkarna) och senare The Great Awakening kom att utgöra egalitära möjligheter för aktivister inom kvinnorätten och antislaverikampen.

Redaktörerna har strävat att finna texter från alla skikt. Men fokus blir ändå på de europeiska kvinnorna. Deras låga status och kvinnors svar på samhällets hävdande av naturliga könsskillnader för att utestänga kvinnor från inflytande: rätten till utbildning och det heterosexuella äktenskapet som en mansmaktens konspiration. De vita europeiska medelklasskvinnorna skrev, såsom Susanne Wright, i en kvick och arrogant tradition: ”Say Reason governs all the mighty frame. And Reason rules in everyone the same /No right has man his equal to control/ Since, all agree, there is no sex in soul.”

Nordamerikas urbefolkningar undsatte genom att vittna om angloamerikanernas politiska och sociala uteslutning; hövding Attakullakulla chockerades när han skulle förhandla med britterna 1759: ”Var är era kvinnor?” Kvinnornas ofrivilliga frånvaro betraktades som symtomatisk för den bristande balansen, oordningen och våldet i den vita koloniala kulturen. Nancy Ward/Nanye’hi, medlem av cherokesernas kvinnoråd, använde och etablerade sin auktoritet gentemot de vita männen: ”Vi är era mödrar, ni är våra söner. Låt era kvinnor höra våra ord.” Nancy Ward/Nanye’his inbjudan ekade över den revolutionära atlantiska världen.

Så kunde Mary Darby Robinson referera till uramerikanska kvinnors bättre status på andra sidan Atlanten för att stärka kvinnors lott i England. Några vita kvinnor insåg det orätta i slaveriet: Olympe de Gouges – giljotinerad av den franska republiken 1793 för att ha överskridit sin könsroll – hann skriva den första antislaveripjäsen och Hannah Moore diktade 1788: ”Does then th’ immortal principle within/Change with the Casual Colour of a Skin?” Frances Moore Brookes romaner berättade om Huronernas komplementärt jämställda genusordning och egalitära organisation.

Antologins vidare feminismbegrepp inte bara lyfter röster och aktivism, den komplicerar också myten om de liberala revolutionernas mänskliga rättigheter. Förvisso användes diskurserna i kampen för att utvidga medborgarskap och förbättra levnadsvillkor. Men varken den amerikanska oavhängighetsförklaringen eller den franska deklarationen innefattade kvinnor eller svarta.

Abigail Adams levde i den amerikanska revolutionens intellektuella centrum men som kvinna var hon utesluten när den segrade; crossdressaren Gannett drog ut i kriget med vapen för att kämpa för frihet från det brittiska imperiet – efter ”avslöjandet” fråntogs hen sin lön; Touissaint L’ Ouverture revolterade med den svarta revolutionen på Haiti – först 1794 befriades alla slavar i de franska kolonierna. Då hade, långt tidigare, Nanny of the Maroons gjort uppror mot behandlingen av kvinnliga slavar på jamaikanska plantager genom att rymma och grunda Nanny Town. Och kvinnor i fransk lagstiftning? Det dröjde över 150 år tills kvinnokategorin togs bort som hinder för fullvärdigt poltiskt medborgarskap.

Anakronistisk eller ej så är antologins feminismdefinition mycket fruktbar. Feminismernas resor tar aldrig slut. Det var och är möjligt att utmana tyranni. Verk som det här, med vittnesmål och litterära skatter, känns lika ovärderligt och aktuellt på historievetenskapliga kurser som i favorithyllan därhemma.