Lore har funnits i mitt huvud sedan den gick och tog storslam på Stockholm Filmfestivals pristudelning i november förra året. Den australiensk-tyska krigsfilmen belönades med priser för ”Bästa film”, ”Bästa skådespelerska”, ”Bästa foto” och ”Bästa musik”. Nu förstår jag varför.
Lore, Australiens Oscarbidrag, inleds med mycket nerv och spänning. Året är 1945, de allierade har tågat in i Tyskland, Hitler är död och föräldrarna till en barnaskara på fyra planerar sin flykt. Pappan, en högt uppsatt SS-officer, skjuter familjens hund, bränner dokument och ber familjen att packa ner smycken och andra bytesvaror innan de flyr sitt hem.
Den äldsta dottern Lore tror att de ska fly tillsammans men hon överges snart av föräldrarna med ansvaret att föra sig själv och sina syskon (däribland en bebis) i säkerhet genom det krigshärjade landsbygden och stadsruinerna. Målet är att nå deras mormor i Hamburg, en vandring på 90 mil. På Lores axlar vilar inte bara ansvaret för syskonens överlevnad utan även en tyngd av skuld och förvirring hon har svårt att förstå. Sakta konfronteras syskonen med verkligheten att nazisterna, däribland deras stora krigshjälte till pappa, har utfört grymheter och de fråntas sin stolthet och överlägsenhet av att tillhöra ”de goda”. Filmen är fylld av symboler, exempelvis återkommer scener där karaktärerna tvättar sig – smutsen och den outtalade skulden verkar i barnens kroppar. När syskonskarans väg korsas av den unge juden Thomas, som överlevt Hitlers arbetsläger, tvingas Lore ta emot hans hjälp och får plötsligt ett konkret ansikte av en jude som hon så länge lärt sig att hata.
Jag har, precis som de flesta, sett väldigt många andra världskriget-skildringar men ingen som liknar denna. Här är det varken hjältarna eller offrens perspektiv som gestaltas utan de oskyldiga barnen som är födda in i en familj med nazistisk övertygelse, barn som är djupt påverkade av den tyska propagandan. Regissören och manusförfattaren Cate Shortland berättar en personlig historia, hennes mans tysk-judiska familj tvingades nämligen lämna Tyskland 1936. Med detta i vetskap blir Shortlands skildring av nazisterna och deras barn ännu mer drabbande.
Lore är Saskia Rosendahls (född -93) första roll och det är ett mångfacetterat kvinnoporträtt Cate Shortland har skissat fram som Rosendahl förvaltar väl. Hon är nästan överväldigande bra och visar med små medel alla Lores olika ytterligheter i personligheten som förvirrad, stark, naiv och ansvarsfull. Rosendahl har vunnit en mängd priser för sin insats, förutom Stockholm Filmfestivals bronshäst vann hon exempelvis priset för bästa unga skådespelare på Australiens motsvarighet till Guldbaggegalan. Jag är väldigt glad för att jag får ta del av hennes skådespeleri, hon påminner om Jennifer Lawrence i både sitt utseende och sitt skådespeleri, och jag vill snart se henne igen.
Även de yngre barnen är alla väldigt bra, Nele Trebs (född -99) är ett namn att räkna med i framtiden. Det är nyanserade karaktärsporträtt där både de positiva och negativa sidorna är representerade. Jag känner sympati för tyskarna och det orsakar en del motsägande tankar och känslor hos mig som åskådare vilket säkert är Shortlands avsikt, att tvinga åskådaren till obekväma moraliska ställningstaganden. Hon berättar om efterspelet i ett krig där alla var förlorare men där filmens slutscener speglar hoppet, vi måste förstå vår historia för att aldrig upprepa den igen.
Drömskt kontra realism á la Flickan
Filmen har ett vackert drömskt foto som står i stark kontrast till de krigshärjande byggnaderna. Det är en suggestiv kameraföring som hela tiden dröjer sig kvar och filmen känns som en illusion, en ond dröm som barnen snart kommer vakna upp ur även om historien och skådespeleriet är väldigt realistiskt. Syskonens utsatthet är brännande och lämnar mig med en klump i magen. Det finns ett hot om sexuellt våld mot Lore och samtidigt svävar hennes sexualitet ständigt mellan raderna vilket resulterar i en oro för vad som kan ska hända henne. Problematiken kring sexualitet behandlade regissören i sin förra film Somersault med Abbie Cornish i huvudrollen.
Filmen påminner på flera plan om Debra Graniks Winter’s Bone och kanske ännu mer om svenska Flickan från 2009. Flickan (som förblir namnlös genom hela filmen) lämnas av sina föräldrar, som väljer att åka till Afrika på volontärprojekt under en sommar, och den nioåriga flickan får ta hand om sig själv. Filmen består av ett oerhört vackert poetiskt bildspråk vilket förstärker känslan av att något otäckt kan hända den utsatta flickan.
Lore är en komplex film fylld av magiska scener som etsat sig fast i mitt minne. De många scenerna med vackra bilder utan dialog tar ibland fokus från historien och gör att filmen tappar fart. Med ett högre tempo hade filmen varit fulländad, nu når den en stabil fyra tack vare den nya vinkeln av kriget samt ett riktigt girl power-porträtt att bära med sig resten av livet.
