Selime Büyükgöze är feminist, 29 år, universitetslärare och volontärarbetare vid en oberoende kvinnojour. I en Skypeintervju berättar hon om kvinnornas roll i proteströrelsen som brukar kallas Gezipark- eller Taksimrörelsen, demonstrationer som inte bara var breda och stora i omfattning, men som också snabbt kom att omfamnas av människor runt omkring som inte själva deltog i protesterna.

— Det var massiva demonstrationer utan like. Vi hade inte sett sådana stora folksamlingar tidigare. När vi kvinnor samlade för 8:e mars-demonstrationen tidigare i år, attackerade polisen oss med tårgas och batonger. Då var vi för första gången rätt många kvinnor från olika organisationer. När polisen attackerade oss, gick folk förbi utan att ingripa och de som bodde i området hjälpte oss inte heller. Den här gången vid Taksim såg vi ett skifte i folks agerande. Alla stödde demonstranterna och solidariserade sig med oss mot polisen.

Vilken roll har kvinnogrupper och feminister haft i demonstrationerna?

— Som feministgrupp deltog vi i protesten från början och vi var snabba med att sätt upp ett tält i parken som blev en träffpunkt för kvinnor. Vi började med att försöka ändra på det sexistiska språket som användes i demonstrationerna. Vi protesterade mot nedvärderande paroller och användningen av könsrelaterade slagord och svårdomar. Vi sade att vi inte tolererar användningen av ord som fuck eller hora i politiska sammanhang. Och det gav resultat. Språket blev mindre sexistiskt på grund av vår kritik.

Mer än 50 procent av deltagarna i protesten är kvinnor. Många unga kvinnor för första gången deltar aktivt i ett politiskt sammanhang. Har kvinnors stora deltagande reflekterats i rörelsens politiska agenda?

— Det kan jag inte säga att det har gjort. Ta till exempel när Taksimrörelsen valde en grupp av sex representanter som skulle förhandla med myndigheterna. Det blev sex män och inga kvinnor. Varför? Kända män valdes, män i viss ålder. Ingen kom på idén att välja en kvinna. I möten var det mest män som hördes hålla tal, de hade en röst alla lyssnade på. Våra röster blev osynliga. Kvinnor finns inte med beslutsprocessen, trots att de finns i demonstrationerna och i den praktiska organiseringen av dem.

Men kvinnor har ändå tagit plats och varit synliga…

— Kvinnors bilder i media blev symbolen för Gezi- o Taksim-rörelsen. I kontrast till regeringens idealbild som går ut på kvinnan som moder i köket, var vi på gatorna och slogs. Kvinnors politiska medverkande och motstånd blev en symbol för en landsomfattande protest. Kvinnors närvarande och vikt var redan synliggjord. Men inte heller detta har lett till att kvinnorna blir inkluderade i beslutfattningen i proportion till sitt aktiva deltagande.

Det var i maj som landsomfattande protester utlöstes i Turkiet mot vad som ansågs vara en auktoritär stadsplanering Geziparken skulle omvandlas till ett shoppingcenter. Proteströrelsen spred sig och skakade regeringspartiet AKP som anses ha blivit alltmer enväldigt. Fem döda, tusentals arresterade och svårt skadade, men protesterna har fortsatt och kravet växte snabbt från att skydda Geziparken till krav på Erdogans avgång. Många säger sig ha fått nog av regeringens politik i nyliberal riktning och det som anses vara en alltmer reaktionär social politik. Kvinnor är missnöjda med inskränkningar i deras rättigheter, liksom med den konservativa kvinnobild som AKP systematiskt påtvingar Turkiet.

Hur kommer det sig att så många kvinnor mobiliserades?

— Den ekonomiska krisen är den viktigaste mobiliseringsfaktorn men även hoten mot kvinnors rättigheter som är under attack de senaste åren. För Erdogan-regeringen ligger kvinnans främsta plats i hemmet, som mor och fru. Men faktumet är att för de flesta familjer är kvinnors förvärvsarbete viktigt. Familjen klarar inte den svåra ekonomiska krisen utan kvinnans lön. Och det är kvinnorna som sparkas först i sådana kriser när hög arbetslöshet drabbar. När det blir tur att anställa, erbjuds kvinnor deltidsarbete utan säkerhet och förmåner.

Trots att protesterna ofta har kantats av våldsamheter utgörs demonstranterna ofta av kvinnor, ibland är kvinnorna många gånger fler än männen. Något som också har förvånat många turkar är en taktisk tolerans och konsensus kring demonstranternas krav, något som har förenat människor från olika politiska grupperingar och etniska tillhörigheter.

Det talas om och visas i bilder hur nationalisterna med sina Ataturk-bilder och flaggan viftande i tårgasmolnen, står sida vid sida med kurder med PKK-ledaren Abdullah Öcalans bild i handen. Vänsteraktivister i samma demonstrationståg tillsammans med höger, högerkonservativa i samma rörelse som hbtq-aktivister och feminister.

En anledning till den stora bredden och stödet för protesterna kan ha att göra med myndigheternas agerande. Enligt en undersökning baserad på djupintervjuer med 700 demonstranter var det som drog majoriteten av deltagarna till protesten polisens brutalitet mot fredliga demonstranter, samt premiärminister Erdogans nedvärderande och arroganta uttalande då han kallade protestanterna för en liten grupp av berusade och mördare. Ändå har en bild av demonstranterna som endast en liten klick målats upp.

Det finns en bild av demonstranterna som enbart medelklass och det är en privilegierad elit som protesterar mot Erdogan. Stämmer det?

— Majoriteten av kvinnorna i demonstrationerna är kvinnor från lägre medelklassen och arbetarklassen. Även när det gäller attacken mot kvinnors rättigheter liksom rätten till fri abort, är det fattiga kvinnor som drabbas mest. Sedan Erdogans misslyckade utspel om att förbjuda abort, vägrar de flesta statliga sjukhus att genomföra abort. Över- och medelklassen har råd att gå till privata kliniker men inte de lågavlönade och arbetslösa. De har inte råd med fler barn samtidigt som de inte har råd med abort.

Rapporter från kvinnogrupper i Turkiet visar också att tillgången till dagen-efter-piller minskat kraftigt i landet, även då det finns ett läkarrecept. Det händer allt oftare att apoteken inte har de i lager, eller att de helt enkelt vägrar lämna ut dem till kvinnor som är i behov av dem. Selime Büyükgöze understryker igen att de som deltar i demonstrationerna är folk med blandad klassbakgrund och med olika politiska inriktningar.

— Det enda som skilde folk under demonstrationerna var, som vi skämtar om, de rikas bättre och dyrare tårgasmasker! Folk känner sig förtryckta och alienerade. De fattiga känner sig överkörda utan trygghet. Kvinnor är drabbade och missnöjda. Vanligt folk undrar verkligen varför Erdogan är så besatt och talar så mycket om kvinnors underliv och hur det ska funka, hur många barn hon ska föda, säger hon.

Oberoende kvinnojour

Selime Büyükgöze arbetar aktivt med en etablerad och oberoende kvinnojour. Statistiken visar att våldet mot kvinnor både i och utanför hemmet, samt att mord på kvinnor och hbtq-personer, har ökat under AKP-regeringens år vid makten. I Turkiet finns omkring 120 kvinnojourer som ger våldsutsatta kvinnor skydd. Men i regel drivs de med statligt stöd, och det får konsekvenser för jourernas utforming och verksamhet.

— Dessa kvinnohus fungerar som fängelse för kvinnorna. Mor Çatı Women’s Shelter Foundation som jag arbetar med får ett litet stöd från kommunen, men vi söker pengar från EU och samlar donationer genom att driva ett solidaritetscenter. Vi är inte så stora, vi har 18 sängar och erbjuder skydd, psykologiska och juridiska stöd till kvinnor i behov.

Vad vill du att feminister i Sverige gör?

– Att de sprider information om vår kamp!