Nu är vi här igen fast i ett mönster som tydligt visar att det finns en svag länk i den struktur som ska värna om alla våra rättigheter, säkra våra liv och minst sagt tydligt visa att det som har skett aldrig får ske igen.
Men här står jag och där inne finns en ung stark tjej som har vågat berätta, bevisa och synliggöra att ett brott har begåtts.

Trots alla våra ansträngningar sker horribla, otänkbara våldsaktioner mot kvinnor, flickor och pojkar. Dagligen får vi bevittna detta! Vi ser på, funderar lite, spekulerar sedan går livet vidare… rättare sagt går våldet vidare och blir till en beståndsdel i vårt samhälle som i tystnad accepteras!

Vi som står här i dag, vi är här för att tydligt markera vår avsky för det som hänt den senaste tiden. Inte nog med att grova, tortyrliknande våldshandlingar har begåtts av män mot kvinnor, av pojkar mot flickor. I längden har dessa våldshandlingar accepterats av samhället i stort. Vad säger en nation som friar förövare, vad säger ett samhälle som tar parti och gömmer sig bakom stängda portar och inte vågar träda fram och ta fajten mot våldet.
Ibland undrar jag om vi har blivit våldsblinda? Snarare: har vi blivit blinda inför mäns våld mot kvinnor? Är det för nära oss, händer det för ofta? Har vi samhället i stort gått in i en kollektiv normaliseringsprocess?

Jag vill påstå att det som sker i dag i Sverige och i världen är ett folkmord riktat mot kvinnor och flickor på grund av deras kön. Bara under 1900-talet har fler kvinnor och flickor fallit offer på grund av mäns våld mot kvinnor än alla väpnande konflikter, inklusive de två världskrigen.
Vi står här i dag och kommer att komma tillbaka år efter år tills en förändring skett.