Vid det europeiska jämställdhetsinstitutet, Eige, i Vilnius pågår ett arbete med att ta fram metoder, verktyg och goda exempel kring jämställdhet i medierna i Europa. En studie kommer att bli klar senare i år. Den 29-30 april genomfördes en online-diskussion på internet om där studenter, forskare och aktivister från flera länder som tidigare intervjuats medverkade. Simone Lindsten från det mediekritiska nätverket Allt är Möjligt rapporterar och analyserar.
Diskussionerna bestod i huvudsak av erfarenhetsutbyte kring internt och utåtriktat jämställdhetsarbete i medierna, kvinnors karriärutveckling och möjligheterna att skapa jämställdhet genom olika typer av regleringar. Utgångspunkten är Pekingplattformen från 1995, där de regeringar som undertecknat plattformen förbundit sig att dels arbeta för att kvinnor i ökad utsträckning ska höras och synas i medierna samt delta i beslutsfattandet, dels skapa balanserade och icke-stereotypa bilder av kvinnor i medierna.
Diskussionsdeltagarna uppmanades att försöka identifiera hinder för att uppfylla Beijing-plattformens mål, beskriva goda exempel samt precisera kriterier som bör vara uppfyllda när kvinnor deltar fullt ut i nyhetsproduktion och beslutsfattande i medierna, det vill säga hur medierna kan jämställdhetsintegreras, såväl organisatoriskt som till innehållet i det som produceras.
Lagar behövs, men…
Tydliga lagar och regler är ett grundkrav. Flera av deltagarna menade att tillsyn och uppföljning av gällande regler inte fungerar tillräckligt bra. Medieföretagen behöver ta fram bättre rutiner för hur man arbetar med jämställdhet i det vardagliga arbetet. Det finns en del goda exempel till exempel i Sverige, där framför allt public service medier tillämpar sådana rutiner, vilket bland annat lett till att andelen kvinnor bland nyhetspresentatörer och reportrar i dag ligger kring 50 procent.
Stereotypa framställningar av både kvinnor och män är alltjämt vanliga, särskilt i reklamen. Vi måste utmana stereotyperna och skapa en större mångfald. Det är positivt att det är nästan lika kvinnor som män som lagar mat och kommenterar sporthändelser i teve. Ytterst är detta en fråga om mänskliga rättigheter och demokrati. När olika människor syns och hörs i medierna, ökar chanserna för att fler känner igen sig och blir engagerade. Unga kvinnor syns ofta i medierna, i reklam, men äldre kvinnor är sällsynta. Det är inte okej att mellan 70 och 80 procent av de som uttalar sig som experter och talespersoner medierna är män. Kvinnor får som bäst (40 procent) representera allmänheten.
För att motverka sexistisk reklam behövs kanske en lag mot könsdiskriminerande reklam. I varje fall behövs någon form av sanktion för dem som går över gränsen. Pressombudsmän med möjlighet att bötfälla medieaktörer finns i flera länder i Europa, men de arbetar oftast inte med ett genusperspektiv. Det finns också, utifrån regler om yttrandefrihet, en viss motvilja mot regleringar. I stället litar man i många länder till självsanering, men denna skulle kunna fungera bättre. Att som i Sverige bli ”fälld” av Reklamombudsmannen är inte tillräckligt kraftfullt.
Mer kunskap krävs
Det behövs jämställdhetssakkunniga för att till exempel utbilda, kartlägga organisationerna, analysera och ta fram förslag på nödvändiga förändringar. Goda förutsättningar för komptensutveckling för att öka kvinnors möjligheter att avancera är viktigt, men bristande kompetens är sällan kvinnors problem. Det handlar mera om att skapa nya strukturer och nya sätt att avancera och/eller ta vara på den kompetens som finns.
Kunskaperna om genus och jämställdhet måste öka, särskilt bland chefer och beslutsfattare. Det är dessa som ytterst är ansvariga för att nödvändiga förändringar sker. Under tiden får vi som representerar frivilligorganisationer – som Allt är Möjligt – fortsätta att bedriva lobbyarbete och agera blåslampa genom att i olika fora påtala att mer behöver göras om vi ska leva upp till Pekingplattformens mål.
