Rutinmässigt har det blivit svårt att analysera ett dramatiskt händelseförlopp i Sverige – utan att för den skull bli misstänkliggjord. De kravaller som utkämpats i Husby visar än en gång hur pressen springer polisens och högerns ärenden i sin braskade beskrivning av händelserna.

Pliktskyldigast har mer eller mindre liberala skribeter citerat Frantz Fanon och Jean-Paul Sartre – mest uppmärksammat Ann Heberlein – när de sökt med ljus och lykta efter förklaringar till händelserna i huvudstadsförorten. Liberaler kan absolut läsa Fanon och Sartre och har mycket att lära av socialismen, befrielseteorin och existensialismen. Men det kräver i så fall noggranna studier och ett intresse långt utöver att ta fram läromästarnas böcker ur giftskåpet varje gång det blir bråk i förorten mellan ayna (polisen) och kidsen.

Moderata politiker talar om förbättrad undervisning i skolan och om riktade sociala insattser mot förorten. Och framförallt ska polisens närvaro militariseras. Man talar om att ungdomen i förorten blivit våldsam. De har rätt. Med ett minimum av fysiskt våld hotar kidsen den ohämmade cowboy-liberalismen. De står därför för ett mycket starkt våld. Men konstaterandet att kidsen i förorten är våldsamma, saknar i sig själv förklaringsvärde. Först måste man fundera vad våld är för något.

Strukturellt våld

En tänkbar kategorisering är att kidsens våld är reaktivt, medan samhällets våld är strukturellt. Sett ur den synvinkeln är samhällets våld som det tagit sig uttryck de senaste åren oändligt mycket större än kidsens; samhället har genom sina utförsäljningar givit sig på skolan, sjukvården, stadsdelscentren; arbetslösheten har skjutit i höjden, slavarbetsformen Fas-3 har införts, etcetera.

Allt emedan landets överklass fått bidrag; Rut och Rot; det är till och med avdragsgillt ha bartender hemma. Överklassen kan alltså på allvar dra kostnaderna för att ha en knegare hemma som blandar apeltini och metropolitandrinkar åt dem. Man har sålt ut sjukhusen och vårdcentralerna till privata aktörer som strippat dem på lösöre endast för att kunna lägga ned dem.

Därtill kommer ordingsmaktens mera militära fysiska våld – manifesterat främst genom dödsskjutningen av 68-åringen i Husby, som skedde i mitten av maj. Och polisens övervåld och rasism mot alla av utlänskt ursprung; vare sig de varit på plats för att stävja oroligheterna eller för att delta i dem.

Och vad ska man säga om Sverigedemokratiska förslag att etabera krypskyttar i området; nazistiska pöbelhordar som drar runt för att misshandla folk; uppmaningar till polisen att skjuta ihjäl ungdomar? Moderaten Hanif Balis förslag om att man borde gripa och fängsla våldsverkarna för att därefter vräka deras föräldrar som kritiserades i Feministiskt Perspektiv förra veckan ekar på ett tragikomiskt vis Monty Pythons sketch Stockbrokers unpopular views: raketbeskjut och bomba fattiga kvarter, skjut ned de flyende med maskingevär: det är vulgärt och ovärdigt en demokrati.

Reaktivt våld

Att kravallerna är en arbetarklassresning kan man tydligt se i statistiken: medelinkomsten i Husby är 182 700 kronor medan medelinkomsten i Stockhom är 377 000, arbetslösheten ligger på 8.8 procent, mot Stockholms 3.3 procent. I Husby är 18.8 procent obehöriga för gymnasiestudier, medan siffran för Stockholm är 10.6 procent.

Många av de politiska partierna försöker desperat blanda bort korten genom att hänvisa till individuellt ansvar, till Socialdemokraternas eventuellt misslyckade skolpolitik för sju år sedan (innan vi fick en borgerlig regering), misslyckad integrationspolitik, etnicitet, etcetera. Och lyckas osyligöra att det var genom kravaller och olyndnadskampanjer som vi långt före Husby, fick demokrati i det här landet.

Då precis som nu inleddes upproret mot makten av sporadiska uppror: då brödkravaller och vilda strejker; i bland annat Malmö, Stockholm, Sundsvall och i Ådalen. Då organiserade sig folk slutligen i en arbetarrörelse. Numera lever denna bara genom sina institutioner som visat sig tandlösa. Husbyungdomarna kommer därför att behöva skapa en ny liknande rörelse så småningom. Men för ögonblicket utkämpar den en initial strid mot institutionerna.

Det tragiska i det reaktiva våldet är att det främst riktats mot de egna kvarteren. Bilarna som brunnit tillhör Husbyborna själva. Då brandkåren attackerats med stenar, har de varit på plats för att bekämpa och kontrollera bränder som utbrutit i Husby. Det är självklart kontraproduktivt. Bättre vore i så fall att ställa till kravaller på Östermalm eller i Lidingö, som båda är överklassområden. De ligger dock på långt geografiskt och socialt avstånd från Husby. Och det är inte så att en politisk gruppering planerat kravallerna. De är spontana. Liksom alla spontana uppror är de även lokala.

Vänstergruppen Megafonen har i efterhand klivit fram som språkrör för Husbys ungdomar. Men det är inte de som initierat eller planerat upproret. De har förövrigt startat en solidaritetsfond, där de som fått oförsäkrad egendom förstörd kan få ekonomisk ersättning.

Husbykravallerna i sammanfattning

Kravallerna har hårdbevakats i samtliga svenska medier. Och även i internationella. Det har varit en våldsfixerad bevakning som bortsett från de demonstrationer av solidaritet som varit fredliga. Längst gick ryska Russia Today, som häromdagen lät en nazist från Nationaldemokraterna: Marc Abramsson, förklara att bråket är integrationens fel. Det har gått sämre för Sverigedemokraterna vars partiledare Jimmie Åkesson, som har samma åsikt som Abrahamsson, läxats upp av såväl vänsterns

Jonas Sjöstedt

som moderaternas Fredrik Reinfeldt. De senaste dagarna har flera analytiker lyft fram klassperspektivet. Men frågan om dess anknytning till den strukturella rasismen har lyst med sin frånvaro. Även när polismännens mycket explicita verbala rasism har lyfts fram.

Så medan debattörerna namedroppar Sartre och Fanon har ännu ingen lyckats tillämpa dem politiskt. Vill man göra det kan man exempelvis använda Jordens fördömda analytiskt; genom Fanons tes: genom de förtryktas motvåld skapas ett samtalsrum, det gör dialog möjligt – vilket demonstreras på landets kultursidor just nu. Utifrån Fanons bok Svart hud, vita masker kan man studera hur majoritetssamhället skapar revolutionären i vardagsrasismen – det är mycket matnyttigare än att stirra sig blind på den våldsamma situation som uppstod i Alger strax innan revolutionen bröt ut och som Fanon var verksam i.