Dramalabbets normkritiska bögmusikal Dö klubbdöden bryter inte bara mot köns- och samhällsnormer, utan mot även mot musikalgenrens egna normer, skriver Julia Eriksson som inte sett något liknande sedan Brokeback mountain och vill att festen ska fortsätta.
I onsdags hade musikalen Dö klubbdöden urpremiär på Dramalabbet på Södermalm i Stockholm. Dö klubbdöden presenteras som en normkritisk bögmusikal och baseras på den sanna historien om Michael Alig, klubbkung i New York som under 80-talet blev känd för sitt stall av klubbkids. Men som i dag mer förknippas med det brutala mordet på Angel Melendez efter år av missbruk och skulder.
Dö klubbdöden tar snabbt med publiken till nattklubbarna, det rosa sminket, fjädrarna och till de pudriga näsorna, till platåskorna, perukerna och till LSD-tripparna. Och trots dekadensen och den extrema fokuseringen på knark (stor del av föreställningen går ut på att blåsa knark ur påsar, leta efter knark i påsar och bråka om knark i påsar) så tycker jag mig verkligen lära känna Michael Alig och hans vänner. Jag ställer mig frågan varför och inser ganska fort att det måste handla om det mänskliga som förmedlas. Klubbkidsen är både desperata och ärliga. Djupa och ytliga. De söker kärlek, svar och spegling. På samma gång passar de inte in, och de vill inte passa in för de vill åt något annat. De drivs av en längtan efter något mer.
Döden runt hörnet
En bit in i första akten träffar Michael Alig sin kärlek Kioki, och publiken får följa med i flörtandet, osäkerheten, sexualiteten och hånglet. Jag tänker att jag inte sett något liknande sen Brokeback mountain. Under föreställningens gång förstår jag att Dö klubbdöden inte bara bryter mot köns- och samhällsnormer utan även mot de normer som finns kring musikaler i sig.
Med ny musik av elektropopduon Lissi Dancefloor Disaster tillåts skådespelarna sjunga hellre än bra. Sura toner blandas med tveksamma fraseringar, men det är ändå inte störande. Tvärtom befriande och rörande charmigt. Särskilt rörande blir det då Michael Alig i andra akten står ensam på scen och darrande sjunger om sin längtan till Kioki. Sedan slungas publiken in i festandet och förfallet igen och vi påminns hela tiden om att slutet – katastrofen – är nära. Jag associerar osökt till Jonas Gardells ”Torka aldrig tårar”, där livet är till för att levas, men döden lurar runt hörnet.
När musikalen är slut och scenen släckts ned går det ut ett meddelande i högtalarna om att festen fortsätter på Mosebacke och att vi alla är välkomna att premiärskåla med ensemblen. Av bara farten känner jag att jag måste få vara med och se vad som händer. Jag vill slungas in igen, se fortsättningen. Men jag påminner mig om att det är över nu och att jag tagits med på en tre timmar härlig, färggrann och frigörande tripp, och att det nog är dags att gå hem.