Det råder en både rörande och provocerande enighet kring sjuksköterskors villkor. Alla är överens om att vi tjänar för lite, har för dåliga villkor och är för få på golvet. Alla säger, från höger till vänster, att man borde uppvärdera kvinnors arbete i allmänhet, och sjuksköterskors i synnerhet. Men, det händer ingenting.

Det finns mängder med åtgärder för att lösa det faktum att vi kvinnor (för nio av tio sjuksköterskor är kvinnor) just nu betalar priset för skattesänkningar, för nedskärningar och för de kostnader som uppstår när vården privatiseras.

Jag tänker vi ska börja någonstans. Jag tänker vi ska börja med villkoren.

I princip inga av de sjuksköterskor som i år examineras kommer att gå ut i arbetslivet med en trygg anställning. Istället kommer de allra flesta anställas som vikarie i någon form. Bland oss sjuksköterskor under 30 är var tredje av oss i dag osäkert anställd.

Det gör mycket med oss att vi inte sitter säkert. De som forskar på sambandet mellan hälsa och anställningsform kommer, inte helt förvånande, fram till att personer med otrygga jobb mår väsentligt mycket sämre både psykiskt och fysiskt än de med fasta. Att inte veta var man jobbar, hur man jobbar eller om man ens kommer att jobba nästa månad eller halvår gör såklart mycket med oss.

Men de osäkra anställningarna i vården får inte bara som konsekvens att vi sjuksköterskor blir sjuka. De innebär också att vår möjlighet att ställa krav på andra saker, som skäliga löner, tillräcklig bemanning eller rimliga scheman, försämras. När vi inte vet om vi får vara kvar när sommaren är slut, är det svårt att vara kaxig i löneförhandlingen. När det står tidsbegränsade siffror i våra anställningsavtal vet vi att vi är utbytbara och då vill man inte säga ”jag räcker inte till, jag hinner inte med, vi borde vara fler”. När man drömmer om att få vara kvar, bråkar man sällan om att dygnsvilan blev kort eller nattpassen alldeles för många på rad.

Vi vet att vi kommer behöva en fungerande sjukvård i morgon, nästa vecka och nästa år. När det gäller andelen benbrott och cancertumörer, kommer de inte plötsligt minska. Sjukvårdens marknad är inte konjukturkänslig. Det är helt jävla omöjligt att motivera den höga andel osäkert anställda med att vi inte vet något om morgondagen. Bygger man och säljer lavalampor, bakmaskiner eller lägenheter kan man ju fatta att marknaden och konjukturen ändå har ett finger med i spelet. Men vården funkar inte så. Det går inte att argumentera kring fördelar med kunna ta in folk vid produktionstoppar och se till att de försvinner vid dalarna. Lunginflammationerna, blindtarmsoperationerna och hjärtstoppen följer inte sådana marknadsmönster.

Och, som en bisats, vill jag ändå säga här, när vi pratar om produktion och säljbarhet. Det här med att tro att vården blir mer effektiv, av att vi låter några ägare plocka ut en ganska stor del av våra skattepengar till sin egen vinst, är ju helt orimligt. Våra skattepengar gör nytta när de används i vården. Inte när rika män som äger företag placerar dem för sin egen räkning i skatteparadis. Det säger sig ju självt.

Men åter till anställningsvillkoren.

Om vi på allvar vill göra något åt sjuksköterskornas villkor, tänker jag att vi nu fastanställer varenda en av oss. Det är slut på timanställningar, halvårsvikariat och andra former av osäkra arbeten. Som sjuksköterska har du från och med nu alltid rätt till ett tryggt jobb.

Det kommer innebära positiva effekter på både den psykiska och fysiska hälsan. Ohälsotalet för kvinnor kommer att minska som en följd av ökad trygghet på jobbet.

Men det kommer framförallt att innebära att villkoren kommer förbättras även på andra områden. Att samhället gemensamt beslutar att vården är så viktig att alla som jobbar där behöver vara säkert anställda, innebär ju en värderingsmässig förskjutning från den nu rådande. Det leder i sin tur till att de övriga krav som vi sjuksköterskor har för att kunna driva en säker vård (rimlig lön, rätt till rast, tillräcklig bemanning etc) kommer att bli lyssnade på.

Att fastanställa samtliga sjuksköterskor som så önskar, kommer bana väg för en ordentlig vårdrevolution.