Ett bestående minne från mina första möten med feminismen är den distinkta känslan av att ”ha kommit hem”. Denna upplevelse av att vara hemma i feminismen är någonting som har upptagit och engagerat mig mer och mer tankemässigt, särskilt i tider då feminismen är extra ansatt. Den trygghet, det stöd och det lugn som jag har funnit i mötet med feministiskt engagerade vänner har, minst sagt, varit livsviktigt i situationer av ilska, frustration och besvikelse.

Feminismen har blivit som ett hem, en plats där jag känner mig trygg att bråka, ifrågasätta, visa mig svag, okunnig, vara glad, arg, ledsen och veta att det är ok. När hatet mot feminister och kvinnor växer sig starkare känns behovet av sådana platser allt större. Att få ha en plats att pusta ut, att samla sina krafter, att inte behöva vara i det offentliga, inte vara ständigt ansatt. Under den senaste veckan har det blivit obehagligt tydligt att många kvinnor på ett konkret vis förvägras sådana platser.

Hemmets normer och uteslutningar

Men hemmet som metafor är inte oskyldig. Samtidigt som hemmet kan representera en plats där man är trygg, en plats som kan fungera som en motvikt mot samhällets ideal och förväntningar, kan det samtidigt ha sin särskilda dynamik av normerande praktiker, där vissa tillåts göra sig hemmastadda medan andra nekas inträde. Ett hem är en sluten sfär, någonting som inte tillhör alla, utan en viss person eller grupp. Att beskriva någonting som ett hem kan alltså samtidigt innebära att stänga ute de som inte lever enligt hemmets regler, som inte beter sig i enlighet med vad vi anser vara ”hemma” och som därför inte erbjuds tillträde till hemmets gemenskap.

Sara Ahmed diskuterar tillhörighetens problematiska aspekter på ett intressant vis i sin bok The Cultural Politics of Emotion och uppmanar oss att inte bygga murar i vårt behov av trygghet, att inte skapa ideal och normer som andra måste uppfylla för att tillåtas gå in genom dörren.

Näthat och solidaritet

Efter veckans senaste diskussioner tror jag att detta är viktigare än någonsin. Att vara uttalad feminist i Sverige idag är en risk. En stor del av de hatiska kommentarerna, de hot och de trakasserier som vi finner på internet i dag är riktade mot feminister. Men som Maria Sveland påpekar så är det så kallade näthatet ett kvinnohat.

Ett av de uttryck som detta kvinnohat tar sig är de trakasserier som riktas mot feminister i offentligheten, men hatet har många ansikten. Lönediskriminering, underrepresentation och ointresse för kvinnors åsikter är också, vilket Sveland poängterar, en form av våldsamma akter som riktas mot kvinnor.

När vi så skapar våra hem, våra egna rum – för det är tydligt att vi behöver dem – är det viktigt att vi inte glömmer bort detta. Låt oss inte bygga våra hem av rädsla utan av solidaritet för alla de människor som förvägras den trygghet och respekt som vi alla förtjänar.