Feministiskt Perspektiv mötte nyligen det feministiska skräckfilmskollektivet Viscera då två av deras regissörer, Shannon Lark och Karen Lam var på besök i Lund under Fantastisk filmfestival. Karen Lam är en kanadensisk filmregissör från Vancouver som länge varit involverad i det projekt Shannon Lark från Los Angeles är initiativtagare till: filmfestivalen Viscera (ungefär inälvor, inre organ). De var i Lund för att visa projektets kortfilmer. Karen Lam och Shannon Lark träffades i Vancouver 2011 då Karen visade sin kortfilm Doll Parts som Karen Lam även baserar sin långfilm Evangeline på. Shannon Lark berättar:

– Jag startade Viscera som en filmfestival med skräckfilmer bara av kvinnor. Så Viscera var från början en filmfestival i San Francisco.

Den amerikanska filmindustrin lider liksom den svenska av en extrem snedfördelning. Av alla amerikanska filmregissörer är drygt 95 procent män, de återstående fem procenten kvinnor utgörs av en krympande skara. Det var för att göra någonting åt den situationen som Shannon Lark bestämde sig för att skapa en festival:

– Jag kände att det inte fanns någon yrkesmässig plattform för underrepresenterade kvinnliga filmskapare bakom kameran – inte framför – så därför skulle festivalen fylla en sådan funktion. Att kvinnliga filmskapare verkligen fick möjligheten att träffas, få sina filmer visade och bygga grundläggande nätverk med andra kvinnor inom filmindustrin. Samt bevisa att kvinnliga filmare kan göra underbara genrefilmer som definitivt kan säljas till en bred publik.

The bloody carpet

Numera är dock Viscera en stor ideell organisation som från och med 2007 turnerar med ett stort internationellt program.

– Det är därför vi nu är i Lund. Vi startade med uteslutande skräckfilmer, men sedan dess har vi blivit internationella och breddat utbudet, sci-fi, fantasy och action. I Los Angeles 2010 genomförde vi för första gången en rödamattan-ceremoni, ’the bloody carpet’(förstås), säger Shannon Lark.

– Idén nu är att globalt visa filmer av kvinnliga filmskapare från hela världen för bredast tänkbara publik, samt att inspirera andra kvinnliga filmskapare. Vi har fått in bidrag från olika håll – från Kanada, England, Spanien, Brasilien, Sverige och Danmark – ja ända från Israel.

För Karen Lam är inte bara filmskaparens biologiska kön intressant. I hennes eget hämnddrama Evangeline, som dessvärre inte hann lämnas in till festivalens filmutbud, då den inte blev färdig förrän hon reste till Europa, är perspektivet radikalt förskjutet. Istället för att vi får följa offret ur gärningsmannens ögon genom en skakig handkamera så ser vi nu gärningsmannen ur offrets perspektiv. Själva hämndakten är dessutom skarpt psykologiskt motiverad. Publiken och filmen är i varje ruta på den kvinnliga huvudpersonens sida och ser situationen utvecklas ur hennes perspektiv, så att Karen Lam vänder på den afro-amerikanska feministen och aktivisten bell hooks: Kameraögat är upprorsmakarens, inte den förhärskande ordningens. Att filmen sen är bländande visuellt vacker gör den ännu mera övertygande på ett sätt som definitivt tidigare saknats.

– Det handlar om hur filmer har programmerats, säger Karen Lam.

– Jag tror att kvinnliga genreregissörer är väldigt medvetna om att de tar till filmbordet annat än det som redan serverats. Det händer saker även då inga bilar flyger i luften och huvuden rullar. Mera subtila saker, som inte omedelbart syns, utspelar sig i scenerna.

Detaljerna gör regissören

Karen Lam berättar om detaljerna och valen som hon gör, som manusförfattare, producent och regissör:

– Det handlar om var du placerar kameran, vad du visar, hur du visar det och vad du väljer bort att visa. Hur man hanterar känsliga scener. I några av mina filmer begås exempelvis våldtäkter som jag helt avsexualiserar. Dominansen och själva våldet är för mig mycket intressantare än sexualiteten i sådana scener.

Hon poängterar särskilt att våldtäkt är inte sex – det är våld och makt.

Överhuvudtaget är berättarperspektivet i Karen Lams filmer oerhört viktigt:

– I mina filmer skildrar jag händelserna i hennes perspektiv på gärningsmannen, inte gärningsmannen syn på henne. I det ’normala’ skräckfilmstemat så är perspektivet det omvända. Hon är i en mörk skog. Den skakiga handkameran följer henne på avstånd, det voyaristiska perspektivet. Och sådana scener vill inte jag filma.

– Den publika reaktionen på detta sätt att förhålla sig till filmberättande kan ibland bli ganska förvirrad ibland blir publikreaktionen att det där inte kändes rätt, och de undrar ifall man är en inkompetent filmskapare? Men det här är inga misstag utan en medveten strategi. Det är en fråga om medvetna val.

Vi talar en stund om förhållandet mellan kvinnors representation på vita duken, och kvinnliga filmares val av berättelser att filma. Shannon Lark berättar om de filmer som de väljer att visa:

– Jag har sett många filmer som inte går att avgöra vem som regisserat, såvida man inte faktiskt stannar till eftertexterna, säger hon.

Men viktigare för henne är de många andra filmer med teman som är ovanligare:

– Vi får in många filmer med teman som inte alls sådana som brukar visas: våldtäktsskildringar, i den stil Karen just beskrev – otroligt obehagliga och inte alls skildrade som de brukar – men annars skildras oftare barnafödande, missfall, kroppsligt förfall, och skönhetsoperationer, ja alla slags skräck som kvinnor erfarit: ofta sakta stegrad manusbunden absolut skräck, i motsats till skräck helt plötsligt. Kvinnor gör mycket mera skruvade skräckfilmer, säger Shannon Lark.

Skräckfilmer som verkligen gör en illa till mods

Liksom inom all annan film så färgas de filmer som Viscera får in av populärkulturella teman; det kan vara allt från monstruösa barn för några år sedan, till den nuvarande zombiefilmstrenden. Men det som verkligen intresserar Shannon Lark är något annat:

– Vi gillar verkligen berättelser som ingen sett berättas förut. Skräckfilmer som verkligen gör en illa till mods, fantasyfilm som förtrollar en och verkligen häpnadsväckande actionfilm.

På frågan varför inte flera kvinnor gör den här typen av film ger Shannon Lark ger ett sammansatt svar:

– Jag tror att det finns flera faktorer som är viktiga; för det första är kvinnor vanare vid att acceptera mindre, mindre betalt, färre möjligheter, och genren är så dominerad av män, det kan vara verkligen vara avskräckande. Men det finns förstås män som stödjer kvinnor bakom kameran.

Karen Lam fyller i:

– Sen är det stigmat av skräckfilm specifikt. Man vill inte bli associerad med personer som gör verkligen dåliga slasher-filmer. Som de vi talade om tidigare. Man möts av reaktionen: ’milde tid gör du skräckfilmer? Du ser inte ut som någon som gör sådant.’ Jag svarar ’jaså hur ser en skräckfilmsregissör ut då? Och hur ser jag ut?’ ’Du ser ju trevlig ut, säger de. Det finns en uppfattning om att en skräckfilmsregissör måste vara en galning som gör billiga och dåliga slasher-filmer. Men de är så enkla att göra att vem som helst kan göra dem. Det finns naturligtvis utrymme för sådana filmer också, men inte bara, avslutar Karen Lam.

En annan orsak till att kvinnor inte får något utrymme i filmindustrin är, säger Shannon Lark, är att de har så svårt att få pengar:

– Det krävs att någon verkligen tar en under sina vingar, samt arbetar med en. Och det är ett stort hinder.

Mainstream lika med hinder

Karen har självfinansierat sin senaste film:

– Ju mer vi jobbar desto närmare kommer vi dit pengarna finns, nämligen mainstream-Hollywoods studior men där uppstår nya hinder.

Ett stort sådant hinder är den manliga kulturen säger Shannon Lark:

– Folk föredrar att jobba med andra de redan känner, då uppstår tillit till att partnern verkligen levererar det utlovade. I den manliga kulturen så träffar män varandra hela tiden i baren på festivaler, på golfrundan och i bastun. Om en man tar en ung kvinnlig protegé så förknippas det genast med något konstigt. Om man träffar filmbolagsdirektörer i baren på en festival kommer genast omgivningen att dra slutsatsen att något skumt är i görningen, det förknippas omedelbart med sex. Och jag blir misstänkliggjord från början – ett annat stigma.

Karen Lam skjuter in:

– Kvinnliga chefer vill inte ta sig an unga kvinnor, för att de inte vill ses som svaga, så de tar hellre den unga killen som just gjort sin första rockvideo, så han får 60 miljoner dollar för att göra sin första stora fantasy-film.

Karen Lam berättar om erfarenheten att avvisa en filmbolagschefs sexuella inviter:

– Det finns inget värre än att en manlig chef stöter på en och man säger nej. Då är man som en död fisk i vattnet. Jag har en väldigt dålig erfarenhet med en manlig chef som stött på mig, men jag tackade nej. Sedan kunde jag inte samarbeta med det filmbolaget på fem år.

Inte ens om man som kvinna fått möjligheten att göra en stor produktion sitter man säker i sadeln, säger Karen Lam:

– Och när vi äntligen får ett stort projekt, och det inte blir en stor succé, så drar manliga chefer slutsatsen att kvinnor inte kan göra den sortens filmer. Man får inte misslyckas.

Förändringar i filmlandskapet

Om inte industrin tillåter minsta misslyckande, hur ska den då kunna konstnärligt lyckas åstadkomma stor film? Vi talar en stund om hur det ska gå till att åstadkomma radikala förändringar i filmlandskapet?

– Den första saken vi måste tänka på är att inte lyssna till de som säger att vi inte ska driva genusfrågor. Om de säger åt dig att inte ta ordet feminist i din mun, så lyssna inte till dem. Vi ska tvärtom driva genusfrågorna tillsammans. Genom Viscera så ska vi tillsammans skapa en ny filmvåg – en rörelse – som tvingar upp feminismen på dagordningen. Det har redan märkts i Kanada. Då jag släppte min film, så skedde det samtidigt med andra feministiska filmares filmer. Då slutade jag att vara en udda fågel. Jag blev istället en röst i en rörelse.