Få samhällsfenomen uppvisar så stora skillnader mellan könen som brottslighet. Inom få andra områden skulle förändringstendensen att kvinnor efterliknar männen ansetts som icke önskvärd. Ändå är kön fortfarande en marginell kategori i den vetenskapliga disciplin som har brottslighet som sitt studieobjekt, kriminologin.
Däremot är kön (eller kategorin kvinnor) viktig inom viktimologin, den underavdelning av kriminologin som studerar brottsoffer. Varför har feministiska perspektiv accepterats lättare inom den forskning som fokuserar brottsoffer än inom den övriga forskningen om brottslighet? Vad för slags frågor ställer feministisk kriminologi?
Först bör det konstaterats att mansnormen inom allmän kriminologi är diskret. Den tar sig uttryck i till synes könsneutrala kategorier som ”ungdom”,”antisocial” och ”förbrytare” vilka i själva verket refererar till manligt kodade företeelser, vilket paradoxalt markerar kvinnors lägre brottsbenägenhet som avvikande.
På 1970- och 1980-talet ställde feministisk kriminologi frågan om var kvinnorna tagit vägen inom kriminologisk teoribildning. Pionjärforskarna sökte åtgärda bristen på empirisk kunskap om kvinnor och brottslighet och synliggöra brott som riktades mot kvinnor, i synnerhet våld mot kvinnor. De ifrågasatte de gällande teoriernas generaliserbarhet och påpekade att brottslighetsteorier som grundar sig på forskning om män inte kunde antas vara applicerbara på kvinnor.
Den feministiska kriminologin sökte inte hitta en enhetlig teori som bättre skulle kunna förklara all brottslighet och därmed ersätta de gamla teorierna. Snarare ifrågasatte och komplicerade den föreställningen att det är möjligt och meningsfullt att skapa en sådan teori. Därmed utmanade den disciplinens grundvalar och gränser.
En annan fråga som problematiserades av feministisk kriminologi var skiljelinjen mellan offer och förbrytare genom att belysa samspelet mellan viktimisering och kriminalisering. Feministiska forskare lyfte fram att kvinnors utsatthet för brott kunde leda till ökad benägenhet att begå brott, vilket komplicerade frågor om skuld och ansvar. Kvinnor kunde exempelvis hamna på gatan på grund av övergrepp i hemmet och där dras in i kriminalitet, vilket i sin tur ledde till högre grad av utsatthet för våld. Eller de kunde begå mord på män som misshandlat dem.
Detta slags problematisering var inte unik i 1970-talets intellektuella kontext där maktanalyser och välfärdsfrågor var vanligare inom samhällsforskningen. Men tendensen att synliggöra denna komplexitet dröjde sig kvar inom feministisk forskning (om än begränsad till kvinnliga brottslingar) även efter att ”individuella val” och säkerhetsfrågor fått en mer framträdande plats inom samhällsvetenskapen. Representationen av kvinnor som passiva ”offer”snarare än som ”aktörer” eller ”fria individer” har sedan 1990-talet varit föremål för häftig inomfeministisk debatt.
Feministisk kriminologi har under de senaste decennierna huvudsakligen följt två utvecklingsvägar: en diskursanalytisk och en realistisk. Den diskursanalytiska har studerat hur könade subjekt produceras i diskurser om brottslighet, exempelvis hur naturlig manlighet och kvinnlighet konstrueras i lagtext. Den realistiska har fokuserat på ”verkliga kvinnor” och deras erfarenheter som grund för teoribildning om könsrelaterade livsvillkor.
Under de senaste åren har ”könsgörande” – ett begrepp som från början användes huvudsakligen för att studera relationen mellan manlighetskonstruktioner och brottslighet – varit produktiv inom feministisk kriminologi. Jody Miller har till exempel studerat hur flickor i kriminella gäng skapar sig en respekterad position genom att framträda som ”en av killarna”.
Miller tolkar detta både som ett sätt att förhandla könsojämlikhet och ett sätt att göra kön. Miller beskriver köngörande som strategisk: samtidigt som att göra sig till ”en av killarna” nyttjas för att vinna respekt inom gruppen kan möjligheten att göra sig till ”kvinna” komma till användning, till exempel i situationer där en man ska lockas till en utsatt position eller när kvinnlig närvaro används för att minska risken för misstankar.
Det finns således olika tendenser inom feministisk kriminologi som lägger olika tonvikt på livsvärldarnas och diskursernas förmåga att villkora kvinnors möjligheter respektive kvinnors förmåga att göra motstånd. Däremot förenas dessa tendenser av att de utgår från ett maktkritiskt perspektiv. Men varför begränsa de komplicerande frågorna till kategorin ”kvinnor” och ”brottsoffer”? Den feministiska kriminologin verkar ha mycket att bidra medtill teoribildningen om brottslighet och borde inte låta sig begränsas till viktimologin.
