Vad finns det för alternativ till institutionell rättvisa? Sedan några år tillbaka förbereder feministiska och kvinnoorganisationer i fd Jugoslavien en ”Kvinnodomstol – en feministisk syn på rättvisa”, som kommer att äga rum i Sarajevo 8 mars 2015. Syftet är att skapa en plats där kvinnor kan tala offentligt om de olika typer av våld de utsattes för under kriget, och hur detta fortfarande påverkar dem. Jag träffade den feministiska aktivisten Nela Pamuković som arbetar på Center for Women War Victims i Zagreb, för att tala om arbetet med kvinnodomstolen.

⁃ För kvinnor tog kriget aldrig slut, det bara fortsatte med andra medel. Könsrelaterat våld fortsätter på både individuell och strukturell nivå. Det sker diskriminering av kvinnor, exploatering på arbetsplatser och kränkningar av sexuella och reproduktiva rättigheter. Dessa saker talas det inte om, och det är sådant som vi vill synliggöra med detta initiativ, säger Nela.

En kvinnodomstol

Idén att anordna en kvinnodomstol för fd Jugoslavien etablerades hos feminister i regionen redan i slutet av 1990-talet, genom kontakt med Corinne Kumar, initiativtagare till den första kvinnodomstolen i Pakistan. Under denna period arrangerades flera kvinnodomstolar runt om i världen, för att göra kvinnors röster hörda och söka andra former av rättvisa än de som erbjuds (eller inte erbjuds) av det institutionella rättssystemet. När en global kvinnodomstol arrangerades i Sydafrika år 2000 deltog kvinnor från Bosnien, Serbien och Kroatien som vittnen och experter. År 2010 tog sju organisationer från regionen; Žene ženama/Women to Women (Sarajevo, Bosnien och Herzegovina), Centar za žene žrtve rata/ Center for Women War Victims (Zagreb, Kroatien), Centar za Ženske studije/ Center for Women’s Studies (Zagreb, Kroatien), Kosova Women’s Network (Prishtina, Kosovo), Anima (Kotor, Montenegro), Centar za ženske studije/Center for Women’s Studies (Belgrad, Serbien) and Zene u crnom/Women in Black (Belgrad, Serbien), initiativet att organisera en kvinnodomstol för fd Jugoslavien.

De bjöd sedan in andra feminister och kvinnoorganisationer för att arbeta med i projektet.


Sedan förberedelserna startade 2010 har arrangörerna presenterat detta initiativ i alla länder i regionen, för att träffa kvinnor och höra vilka problem de möter i sin vardag, vad de genomlevde under kriget och vad de tycker bör finnas med i en kvinnodomstol. Över hundra presentationer har genomförts, riktade både till allmänheten och specifikt till kvinnogrupper och kvinnor som utsatts för våld i samband med kriget. Förberedelserna inför kvinnodomstolen ses som lika viktiga som själva evenemanget, och vid dessa möten med kvinnor har en del av dem delat med sig av sina erfarenheter av sexuellt våld för första gången.



– Dessa kvinnor stod inför så många problem under kriget, våldtäkterna var del av dem, men något de la åt sidan för att överleva. Det fanns så många andra akuta problem, deras familjer dödades och slets isär, de behövde ta hand om sina barn och leta efter anhöriga som försvunnit. Att bearbeta det sexuella våld de utsatts för kom för många av kvinnorna långt senare, om överhuvudtaget, säger Nela.

Feminister med erfarenhet från att arrangera andra kvinnodomstolar har hjälpt till under förberedelserna, men arrangörerna för detta evenemang vill inte inte bara kopiera tidigare modeller, utan skapa en egen kvinnodomstol specifikt för deras kontext. Arbetet med förberedelserna har fört samman feminister i regionen, och feministiska och kvinnoorganisationer från alla länder i fd Jugoslavien är nu en del av projektet. Utgångspunkten var dock aldrig att deltagande skulle bygga på representation, utan fokus har hela tiden varit att gå sammman i ett projekt som alla inblandade tycker är viktigt.



– Detta projekt stärker feministiskt samarbete i regionen. Kriget delade upp oss feminister som tidigare arbetat tillsammans i olika länder, vilket gör att vi nu har begränsad kunskap om våra olika kontexter. Detta är ett sätt för oss att komma samman regionalt för att angripa ett regionalt problem, säger Nela.



Begränsningar och problem med institutionell rättvisa



En del av det arbete Center for Women War Victims gör är att söka rättvisa för de kvinnor som våldtogs under kriget. Många av dessa kvinnor vittnar vid Internationella brottmålsdomstolen (ICC) i Haag, och när förövarna får sin dom, ger detta en viss upprättelse. Men att vittna är också förknippat med mycket skada för kvinnorna.



– De kvinnor som vittnar blir mycket stigmatiserade och illa behandlade. Under rättegången blir de attackerade av försvarsadvokaterna som ifrågasätter deras berättelser och får dem att må dåligt. Domstolarna är inriktade på förövaren, och vittnesmålen används endast som verktyg. Kvinnorna kan inte berätta sina historier på det sätt de vill, de är inte där för att berätta vad som är viktigast för dem, vad som påverkar dem mest eller vad de tycker är viktigt, utan bara det som är av intresse för domstolen, säger Nela.



Även när förövarna blir dömda innebär det inte att de kvinnor som vittnat är säkra. De flesta av de som döms sitter i fängelse några år och kommer sedan tillbaka, och de som vittnade mot dem riskerar att möta dem på gatan. Efter påtryckningar från feministiska advokater och aktivister har ICC fastställt ett visst skydd för kvinnorna, både i Haag och vid de lokala domstolarna som arbetar med krigsförbrytelser, men det räcker inte för att kvinnorna som vittnar ska känna sig säkra. Detta är ännu en anledning till att organisera en kvinnodomstol, att göra kvinnorna till subjekt.



– Dessa kvinnors berättelser måste höras på sina egna villkor, och i en process som är avsedd för dem, inte för något annat ändamål, fortsätter Nela.



Att göra plats för kvinnors röster om våld



Syftet med kvinnodomstolen är att skapa en plats där kvinnor som genomlevde kriget kan tala offentligt på sina egna villkor, om alla de former av våld de utsatts för och fortfarande utsätts för. Det kommer att vara en plats för att tala om det sexuella våld som användes som vapen under kriget och som nu åtalas vid domstolar, men även, som Nela uttrycker det, ”om alla de saker som aldrig kommer att föras till domstol”.

Utifrån vad kvinnor har berättat under förberedelserna har arrangörerna kategoriserat fyra huvudteman av våld; etniskt baserat våld, militaristiskt våld, socioekonomiskt våld och kontinuiteten av könsrelaterat våld. Dessa kategorier sammanfaller på många sätt och det är ännu inte bestämt om de kommer att användas i exakt denna form, men det är ett försök att synliggöra de olika former av våld som begåtts och begås mot kvinnor. Det görs ingen hierarki mellan olika typer av våld, utan alla erfarenheter betraktas som lika viktiga att höras, minnas, och bearbeta.

Vittnesmålen kommer att handla om trakasserier från gränspolisen, om påtvingade identitetbyten, om vräkningar från bostäder, om att leva under belägring, om hunger och utmattning, om förtryck och våld mot kvinnor som stöttade desertörer och om repression mot vägran till påtvingad mobilisering.

Kvinnorna kommer att tala om fysiskt, psykiskt och sexuellt våld i äktenskap och nära relationer från män som återvände från slagfältet, om normaliseringen av mäns våld mot kvinnor i det offentliga rummet, om förlusten av fackliga och socioekonomiska rättigheter, om att leva i ständig rädsla för fattigdom, arbetslöshet, uppsägningar utan lön, och så vidare.

Kontinuteten av feministisk solidaritet och motstånd är ett annat tema som arrangörerna vill föra fram, eftersom också detta är berättelser som inte blir hörda. Kvinnodomstolen kommer därför även innehålla vittnesmål om kvinno- och feministiskt samarbete i att konfrontera och kämpa mot patriarkat, krig och militarisering, före, under och efter kriget.

Att konfrontera det förflutna för att skapa rättvisa nu och i framtiden



Kriget skedde inte av en slump, det var en logisk följd av ett patriarkalt militaristisk samhälle som bygger på orättvisor. Etnisk rensning var en statsunderstödd politik före, under och efter kriget, säger Nela. 

Enligt Nela känner de flesta i Kroatien inte något ansvar för de brott som begåtts av den kroatiska staten, utan ser sig själva och landet som offer och fortsätter därför att hylla krigsförbrytare. Detta är inte bara ett problem för Kroatien, men i varje land i fd Jugoslavien glorifieras självständigheten, vilket osynliggör det faktum att denna process orsakade stor skada för många människor.

I Slovenien raderades tusentals människor från myndighetsregisterna och förlorade därmed sina uppehållstillstånd, många av dem kämpar fortfarande för att få dem tillbaka. Kvinnor som utsatts för sexuellt våld i Bosnien men som nu bor i Kroatien får inte status som krigsoffer i vare sig Bosnien eller Kroatien. Och detta är bara ett par exempel. En viktig del i att skapa rättvisa är att konfrontera det förflutna för att kunna ta ansvar för det som hände. Nela fortsätter:

 – Vi anser att det är vårt ansvar att öppna upp ett offentligt utrymme för dessa vittnesmål, för att göra dessa berättelser hörda. Men att göra det kommer med mycket ansvar, som skyddandet av de kvinnor som ska vittna, och att inte låta deras berättelser användas för nationalistiska eller andra politiska syften.

En annan utmaning är att göra vittnandet till en stärkande process för kvinnorna, och inte något som skadar dem. Allt detta är en pågående diskussion mellan oss, och en anledning att förberedelserna är så viktiga. 

En annan sak som inte beslutats än, är hur kvinnodomstolen ska avslutas. En vanlig domstol slutar med en dom, men tanken med denna ’domstol’ är inte att döma, utan att konfrontera det förflutna genom berättelser om hur det som hände påverkade och fortfarande påverkar kvinnor. Och kanske ännu viktigare är att hitta sätt att fortsätta detta arbete, något som också diskuteras under förberedelserna. Kvinnodomstolen är en feministisk intervention för att bryta cirkeln av diskriminering och våld, och detta är ett arbete som ständigt behöver pågå.


– Vi gör ett ingripande i den officiella historieskrivning som tystar erfarenheter av trauma och våld, och som tystar kvinnors motstånd. Om det inte sker någon process av att konfrontera det förflutna och ingen övergångsrättvisa, kommer det aldrig ta slut, men fortsätta i dessa former av diskriminering och våld, och på sikt kan det leda till ett nytt krig, avslutar Nela.