Den globala empiriska verkligheten visade för många forskare att de moderna samhällsvetenskapernas sekulariseringstes var felaktig: världen rör sig inte obevekligt mot alltmer sekulariserade samhällen där religionen spelar en allt mindre roll. Ekonomisk och teknisk modernisering för inte automatiskt med sig religionernas försvagning. Detta har tvingat den humanvetenskapliga forskningen att revidera sekulariseringsteorin, vilket även har skett inom feministisk forskning.

Den feministiska forskningen har villkorats och tvingats förhålla sig till att många antifeminister hävdar religiösa skäl som legitimeringsgrund för sina politiska krav och till att många rasister och islamofober hävdar kvinnoförtryck som legitimeringsgrund för sina. Feministiska forskare har på olika sätt balanserat mellan behovet att kritisera och avvisa antifeminism som kläs i religiösa termer och behovet att kritisera och avvisa sekularistisk ideologi som används som uteslutningsverktyg i en alltmer främlingsfientlig politisk miljö.
Vi kan grovt dela in de feministiska positioneringarna visavi religion och sekularism i Väst i: 1) sekularister (vilka utgör den dominerande gruppen); 2) religionsvetare; 3) subalterna feminister; 4) poststrukturalistisk feminism.

En stor andel feminister identifierar sig själva som sekularister och tenderar att uppfatta religion som skadligt, patriarkalt och eller icke-västerländskt (se till exempel Susan Moller Okin ‘Is multiculturalism bad for women?’) En del av de sekularistiska feministerna uttrycker respekt/tolerans för religiösa föreställningar hos andra, men utgår ifrån att kategorin religion inte är relevant för att studera västerländska kvinnors villkor. Denna föreställning förvandlar på ett paradoxalt sätt det sekularistiska vetandet om det religiösa och det sekulära till något som undantas från vetenskaplig undersökning och som istället upprätthålls som ett slags trosuppfattning. Denna tendens att uppfatta religion på ett abstrakt sätt som något negativt och troende som ”falskt medvetande” har förhindrat dialog mellan sekularistiska och andra feminister. Se Elizabeth Castelli, ‘Women, gender, religion: troubling categories and transforming knowledge’.

Religionsvetarna begår sällan detta misstag oavsett om de själva är troende eller ej. Det finns i feministiska religionsstudier en vilja att problematisera den androcentriska begreppsvärlden i de religiösa traditionerna (inte minst kristendomen) samt belysa och värdesätta kvinnors religiösa erfarenheter med målet att dessa erfarenheter skulle bidra till en teologisk förnyelse. Se till exempel Mary Daly, Gyn/Ecology: The Metaethics of Radical Feminism.

Detta arbete innebar en feministisk omläsning av religiösa texter och praktiker. Inom sekularismforskningen är ifrågasättandet av en stark skiljelinje mellan religiöst och sekulärt numera legio. De flesta religionsvetare är nu överens om att sekularismtesen sedd från ett globalt perspektiv inte stämmer – oavsett hur de värderar detta faktum. Detta har lett till nya studier av kvinnors religiösa agentskap. Med tanke på att kvinnor utgör en majoritet av de religiöst aktiva i världen måste religionen tas med begreppsmässigt och praktiskt i varje kvinnofrigörande projekt. Se Linda Woodhead, ‘Gendering secularisation theory’.

Hos afroamerikanska och andra subalterna feminister figurerar religion inte sällan som en källa för kvinnomakt och som ett utrymme för motstånd. Deras inträde i det globala feministiska samtalet har inneburit en växande fokus på mångfalden av kvinnliga erfarenheter inom och mellan religioner och betydelsen av ras och etnicitet i utformandet av dessa erfarenheter. Se till exempel Patricia Hill Collins, Black Feminist Thought: Knowledge, Consciousness, and the Politics of Empowerment.

Nadje Al-Ali, som skriver i Secularism, Gender & the State in the Middle East: The Egyptian Women’s Movement om sekularism och staten i Egypten (före den sekuläre diktatorns fall) kritiserar föreställningen om ett enhetligt islam och att talet om sekularism knyts samman med västerlandet, liksom idén att mänskliga rättigheter skulle vara ett västerländskt påfund. Denna ahistoriska och i grunden orientalistiska föreställning öppnar vägen två motsatta konstruktioner av politisk identitet i det egyptiska samhället, som båda blir förödande ur ett feministiskt perspektiv: politiska identiteter kring bevarandet av den ”autentiska” islam från västerländsk förstörelse och politiska identiteter kring projektet att ”modernisera” Egypten enligt västerländskt mönster. Båda bortser från interna meningsskiljaktigheter som skulle kunna utgöra grunden för en vidareutveckling av de lokala tanketraditionerna och praktikerna i emancipatorisk riktning.

Den postrukturalistiska feminismen utgår från maktkritiska analyser av den binära skillnaden religiöst/sekulärt som ger sekularismen mening. Föreställningarna om sekularism strukturerar vår perception av religion och av islam samtidigt som de osynliggör den problematiska relationen mellan sekularism, demokrati och modernitet. Kvinnoförtryckets källa placeras hos religiösa institutioner medan staten förvandlas till modern-sekulär-kvinnovänlig. Bevarandet av det sekulära förvandlas till ett överordnat politiskt mål och ett säkerhetsproblem.

Sekularismen har på detta sätt kommit att hamna i motsättning till dess ursprungliga impuls att öppna utrymmen för frihet från makten och istället används den för att legitimera den rådande ordningen. Feminismen måste förbli trogen den emancipatoriska andan i sekularismen just genom självreflexiv kritik av dess effekter för verkliga kvinnor och män. Fokus borde ligga på demokratisk utveckling istället för på att tvinga på en sekulär form. Se till exempel Joan Wallach Scott, The Politics of the Veil och Judith Butler Krigets ramar.

Från mitt perspektiv förutsätter global feminism, i meningen nätverk av kvinnor i olika platser i världen som stödjer varandra i kampen för att förbättra kvinnors villkor och livsmöjligheter, att vi lär oss att tala med varandra utifrån vetskapen om att vi har olika perspektiv och att dessa perspektiv utgår från delvis olika positioneringar och kontexter. Föreställningen om ”sekularism” som ett universellt giltigt värde och om en enhetlig historisk utveckling är ohållbar som feministisk praktik i den globala världen som sedan länge lämnat bakom sig sekulariseringstesen. Kunskap om hur vi kan gå vidare finns inom en rik och mångfacetterad feministisk forskning.