Gudrun Schymans come-back som talesperson för Feministiskt initiativ, Fi, blev det som uppmärksammades mest utåt under kongressen och även en intern vitamininjektion. Hon beskriver arbetet för inträde i riksdagen som enkelt, en fråga om decimaler. 0,4 procent i senaste valet ska bli 4,0. De 25 000 som röstade på Fi sist behöver bara övertyga tio kompisar var så är de 250 000 röster som krävs säkrade.
Ett utdrag ur Gudrun Schymans slutanförande under Fi-kongressen:
Vi ser hur rasistiska, fascistiska, nynationalistiska organisationer och rörelser öppnar famnen och erbjuder det som många behöver när det gungar – trygghet och värme, vi som är vita, kom till oss, vi ska ta hand om det här, nu ska vi bli som vi har varit. Nu ska vi vara ett folk, ett land, en kyrka, en stat, ett kön, och så nåt komplement.
Det är vad de erbjuder och det lockar många i en tid när det är sönderfall.
Vi ser att klimatfrågan kommer allt närmare och det finns ingen politisk ledning i detta. Hör ni några politiker som går ut och säger: ”Nu får vi ställa om här, produktion och konsumtion.”?
Det räcker inte med köttskatt. Vi måste mycket mer. Vi måste begränsa vi måste ransonera och ta ett helt annat ansvar för en helhet och vi måste tänka globalt. Och det är en omställningsprocess som ger stora möjligheter. Men vi kan inte använda den nya tekniken för att expandera. Vi kan inte ha bensinsnålare bilar och samtidigt tre bilar till. Vi måste använda tekniken till att ställa om.
Allt detta saknar politisk ledning i dag för det finns inte sammanhang och samband, och vi har det i vår politik. Det är imponerande att vi faktiskt har det i vår politik om man läser dokumenten och tilläggen vi har gjort. Vi har de sammanhangen och de kopplingarna. Och vi ser nödvändigheten av att om vi ska kunna göra detta måste vi hjälpas åt, och vi måste befria oss ifrån stereotyperna och normerna som tränger in oss i hörn och inte tillåter oss att vara människor.
Vi ser allt det här. Och det är det här vi nu ska gå ut och prata med människor om. Vi ska inte gå ut och prata om våra olika politiska förslag, i första hand, utan vi ska prata om vad feminismen är. Vi ska gå ut och säga att det är ingen kvinnofråga, det är en fråga om mänskliga rättigheter att få vara människa och att vara respekterad för den jag är. Vi har de sammanhangen och de sambanden som gör det möjligt för oss att komma in i riksdagen och på många andra ställen.
Vi har det som krävdes när Miljöpartiet kom in i riksdagen. Det var ett alarmistiskt läge för miljöpolitiken, vi hade i våra vardagsrum bilder på döda sälar. Vi har det fast precis tvärtom. Sverigedemokraterna, de försökte med judefrågan, det gick inte, de har försökt med allt möjligt. När fungerade det? Jo, när de kunde gripa tag i islamofobin, då gick det som på räls. Och vi ska gripa tag i den avsky som så många människor i dag känner, med rasismen, med sexismen, med antifeminismen, med kvinnohatet, och vi ska koppla det till de andra frågorna, som handlar om rättvisa, hållbarhet, hushållning. Det är det vi ska prata om när vi går härifrån allihopa för vår möjlighet är just detta, att få fler att förstå feminismens fantastiska förändringspotential.
Det finns ett läge, som vi här kallar skarpt läge, och det betyder att vi blir upprörda och säger som jag brukar göra, jag står inte ut. Och det ska ni säga allihopa, jag står inte ut, det är inledningsfrasen när vi möter människor. Det är uppgiften nu, mun mot mun-metoden. Prata prata prata. Blir ni tillräckligt många blir det ett möte.
Jag kommer att åka runt på hembesök. Fredagen den 26 april ska jag till Nacka. Det var några kvinnor som sa att ”du måste komma”. Jag sa att jag kan ju inte komma till alla men om ni blir mer än 20 stycken, nu har de hyrt gemensamhetslokalen. Nu är vi uppe i 40, det är enkelt.
Vi fick 25 000 röster. Vi får ta kontakt med alla dem och säga ragga tio kompisar och se till att ni går och röstar, då är vi där och påverkar problemformuleringen.
