Sammanslagningen av de fyra ombudsmännen mot diskriminering till Diskrimineringsombudsmannen (DO) genomfördes i januari 2009 och har bland annat inneburit ett förtydligande av myndighetens huvuduppdrag, som är att bidra med en samhällsförändring.
Eva Nikell är projektledare på DO:s utvecklingsenhet. Hon berättar att det varit en medveten strategi att lägga utredningsresurser på färre, så kallat signifikativa fall. Men enligt en artikel i onsdagens Dagens Nyheter (9/1) råder oenighet mellan DO och regeringen om vilka arbetsuppgifter myndigheten ska prioritera. Något som enligt artikeln har lett till att regeringen i ett regleringsbrev har skärpt kraven på DO. Till DN säger integrationsminister Erik Ullenhag att DO har ett ansvar att även själv driva vanliga ärenden.
Men Eva Nikell tillbakavisar att det skulle råda oenighet om DO:s uppdrag. Totalt sett har inte antalet diskrimineringsfall som förs vidare till domstol eller förlikning blivit färre i och med sammanslagningen av diskrimineringsombudsmännen, säger Eva Nikell. Detta eftersom även andra aktörer driver ärenden.
Fler aktörer
Att ge enskilda individer upprättelse är en del av DO:s strategi, som tillsammans med övriga delar i DO:s uppdrag ska leda till den önskade samhällsutvecklingen – att diskrimineringen upphör. Medan DO försöker påverka samhällsutvecklingen genom att fokusera på mer principiella fall, är tanken att mål också ska drivas av lokala antidiskrimineringsbyråer. Även andra intresseorganisationer ska kunna driva fall till domstol.
Diskrimineringsbyrån Uppsala drev nyligen igenom ett utslag i Kammarrätten om att tvångssterilisering strider mot Europakonventionen och ska ses som diskriminering. Det här innebär troligtvis också att staten kommer att tvingas betala ut skadestånd till ett stort antal individer och visar tydligt vad även en liten organisation kan åstadkomma.
Eva Nikell anser att det är mycket viktigt att det finns lokala aktörer som kan ge råd och stöd samt driva fall.
– De lokala antidiskrimineringsbyråerna har i uppdrag att bistå enskilda individer i ärenden, även om resurserna är alldeles för små för alla ärenden. DO vill se en utveckling av byråernas möjligheter och att regeringen tillsätter en utredning för att se över dessa, säger Eva Nikell.
Nekar ingen
Linda Höglin, sammankallande för Sveriges antidiskrimineringsbyråers samarbetskommitté, säger att de aldrig avvisar ett ärende, men att antidiskrimineringsbyråernas begränsade resurser leder till överbelastning, vilket i sin tur gör att ärenden tar längre tid att hantera.
– Ett långtgående problem är att vi i dagsläget inte har byråer i varje län, vilket försvårar för människor att ta sitt ärende till oss. Det innebär att människor på andra orter inte känner till byråerna, säger Linda Höglin och berättar att det oftast är människor från de närmaste orterna som hör av sig till antidiskrimineringsbyråerna.
– Vi försöker att fånga upp ärenden på orter där byråer inte finns, men med begränsade resurser har vi svårt att resa långa sträckor och förhandla. Det här innebär att vi inte kan erbjuda hjälp till människor på samma villkor, säger Linda Höglin.
Bra att förtydliga
Med den nya lagstiftningen som trädde i kraft 2009 har en ändring gjorts som även ger intresseorganisationer rätt att föra enskilda individers talan i domstol. Problemet här är, liksom för antidiskrimineringsbyråerna, att det saknas ekonomiska resurser för att det här ska vara möjligt i praktiken, berättar Eva Nikell.
– Tanken är att flera samhällsaktörer ska bistå enskilda individer och driva på rättsutvecklingen. DO skickade en skrivelse till regeringen i juni 2012 och påtalade behovet av att dessa frågor utreds, säger hon.
Linda Höglin är positiv till det förtydligande av DO:s uppdrag och byråernas ansvarsområden som sammanslagningen har inneburit, men säger att de inte har hunnit utvärdera hur DO:s nya förtydligande påverkar antidiskrimineringsbyråernas verksamhet.
