En av anledningarna till att behoven av resursskolor blvit större är att kunskapen om flickor med neuro-psykiatriska svårigheter har ökat och därmed diagnostiken. Men det har inte alltid varit så, och det är fortfarande en lång väg kvar att gå.

När Svenny Kopp, specialist inom barn- och ungdomspsykiatri vid Göteborgs universitet, presenterade sin forskning år 2010, med resultatet att flickor och deras föräldrar ofta blir både bagatelliserade och feltolkade när de sökte professionell hjälp inom vården, fanns det stora problem med resurshjälp i landet.

– Då diagnosticerades 7-10 pojkar på en flicka. I dag är det bättre, nu diagnosticeras omkring 4 pojkar på en flicka, förklarar Svenny Kopp.

Inte bara kunskapen har ökat inom flickors diagnoser för neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Fler föräldrar har fått mer råg i ryggen när det kommer till att söka hjälp.

Föräldrar till flickor får kämpa mer

– Men det är fortfarande så att flickor och deras föräldrar får kämpa mer för att bli diagnosticerade med autism eller ADHD. I värsta fall kan det inte ske en utredning förrän flickan kommer upp i tonåren, eller först när de är vuxna. Den mesta forskning har tidigare gjorts på pojkar, och flickorna har utelämnats.

Generellt så är det fler pojkar än flickor som har en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. Pojkar diagnosticeras i allmänhet i tidigare åldrar medan flickor diagnosticeras senare i livet. Inte sällan diagnosticeras autism hos pojkar vid treårs-femårsåldern. Men flickor kan få vänta tills de är betydligt äldre. ADHD hos flickor upptäcks inte sällan förrän i tonåren.

Orsaken är att det inte lika tydligt märks på flickor om de har en diagnos, då symptomen traditionellt utgår ifrån pojkars beteendemönster. Pojkar är generellt mer dominerande och utåtagerande och skolan eller förskolan kräver en utredning tidigt. Men denna syn på pojkars utåtagerande gör också att lugna pojkar med en diagnos lättare faller mellan stolarna.

Detsamma gäller flickor som generellt sett är lugnare.

Gått för lång tid

– Flickor är lugnare och stör inte omgivningen på samma sätt. De är inte lika fysiskt aggressiva, säger Svenny Kopp. I takt med åldern får flickor högre socialt krav på sig, de förväntas ha ett större samspel. Och det är då, runt fjärde eller femte klass man kan börja misstänka en diagnos. Men då har det också gått alldeles för lång tid med mycket skolmisslyckande och kamratsvårigheter.

För barnet innebär detta stora svårigheter att leva ett så kallat ”normalt” liv med höga krav, men hela familjen drabbas. Ofta är det mödrarna som har fått gå ner i arbetstid och bär på ett ökat stresspåslag. I många flickors fall har föräldrarna sökt för att få en diagnos men inte fått gehör för det.

– Alla föräldrar till barn med en diagnos lever med en ökad stress, säger Svenny Kopp. Det blir konsekvenser ekonomiskt, socialt och ur hälsosynpunkt om det inte finns något samhällsstöd för de här familjerna.