”Din jävla zigenarfitta. Hur fan kan du stå här och be MIG om pengar? Vem fan tror du att du är? Sådana som ni borde skaffa ett jobb eller lämna landet. Ditt vidriga as! Stick!”

Orden strömmar ur munnen på en man i blont bakåtkammat hår. Sensommarnatten i Stockholm är kylig och han bär en tämligen tjock ridjacka. Ilskan är ofattbar. Mottagaren, en äldre kvinna, står bredvid ingången till 7-eleven. Runt hörnet tornar Dramaten upp sig. Hon bär en sjal runt huvudet och flera lager kjolar döljer hennes fötter. I ena handen håller hon en använd kaffemugg. Bruna fläckar och tandnötta kanter.

Utskällningen sköljer som iskallt vatten över kvinnan. Den är plötslig. Skräcken, chocken i hennes ögon, övergår strax till uppgivenhet. Munnen är halvt öppen, men hon förmår inte säga något. Några kliv bort en skugga. Hon finner en vägg att sjunka ned mot. Den nedslagna blicken uppslukas av mörker. Mannen kliver nu obehindrat in på 7-eleven. Han är röd om kinderna.

Händelsen inträffade kring midnatt, för ett par veckor sedan. Det var en natt då en människa visade en otäck verklighet. Kanske det var en engångsföreteelse. Troligen inte. Hur som helst speglar detta ett kallt klimat som växer sig allt starkare.

Främlingsfientlighet, ”ta dig i kragen”-resonemang och förakt mot fattigdom går ofta hand i hand. Den sortens ideologi utgår endast från individen där ”jag” står i centrum. Resonemanget antar nämligen att alla har lika förutsättningar att klara sig i den tillvaro som finns att tillgå. Men så ser inte verkligheten ut. De mest priviligierade människorna i Sverige är vita män med traditionellt ”svenska” namn. Kvinnor med icke-svenska namn och annan hudfärg har inte samma förutsättningar. I ideologierna drömmer man om sagovärldar, där allt är rent och fräscht. I sagor finns alltid mörker. Men för att få lugn och ro måste det besegras. Tiggeri och fattigdom hör inte hemma i sagovärlden. Det hör inte hemma på den blonda mannens gator.

Många moderater har länge förespråkat kriminalisering av tiggeri. Eva Solberg (M) skrev i mars i DN att ett förbud sänder signaler till hemlandet om att tiggeri inte är människovärdigt och accepterat i Sveriges samhälle. Detta för att stoppa organisationer som tros ligga bakom visst tiggeri. ”Väljer man däremot att ställa sig till arbetsmarknadens förfogande, på dess villkor, har man självklart samma möjligheter som alla andra.”

Resonemanget är lika skrämmande som utskällningen utanför 7-eleven. Det är också osant. Alla har inte samma möjligheter. Det är dessutom häpnadsväckande att hon tycks tro att det bara är invandrare som tigger pengar. Med London som förebild vill hon införa böter för tiggeri. Där kan människor få en bot på 1000 pund. Man vill hålla rent och fräscht.

I veckan blev Elisabeth Svantesson (M) ny arbetsmarknadsminister. Utöver det faktum att hon engagerat sig i organisationer som är emot könsneutrala äktenskap samt abort, förespråkar hon en hårdare invandringspolitik. Hon låg bakom förslaget ”svensk-kontraktet”, som beskriver att flyktingar nog klarar sig själva. ”De flesta människor som flyr från sitt land behöver ingen som ’tar hand’ om dem. För den som har kraft att fly har också kraft att ta ansvar för sitt liv i det nya landet”, skriver hon. Tvärtom, är ofta flykten utmattande, kriget traumatiserande, mötet med ett nytt land förvirrande. Men nej, ta er i kragen. Skaffa ett arbete. Gör rätt för er!

Vidare har hon i DN uttryckt att invandrare som begår brott bör förlora sitt medborgarskap. Kriminalisering av tiggeri är med andra ord ett utmärkt sätt för Moderaterna att göra sig av med invandrare.

Politiken har alltså börjat ge effekt även utan förbud mot tiggeri. På gatorna går välbärgade människor omkring och skäller ut fattigdomen. Moderaterna har, liksom Sverigedemokraterna, öppnat för den sortens handlingar. Legitimerat dem. Om landets styrande politiker berättar att fattigdom är något fult, så kan väl gemene man få ge uttryck åt detsamma.

Ingen vill att tiggeri ska behöva finnas. Men så länge samhällsstrukturen inte passar alla. Så länge människor utesluts och så länge fattigdom existerar, så är tiggeriet för många en sista utväg. Vad händer om också den sista utvägen stryps? Vad sker med människor i den yttersta fattigdomen som drabbas av en bot på 1000 pund i London?

Samtiden genomsyras av en naivitet. En attityd där tanken om gator fria från fattigdom går före humanism, solidaritet och medmänsklighet. En attityd som strävar mot att hålla tillvaron ren, fräsch, oproblematisk och oförändrad. Svantesson har aldrig invandrat. Mannen i blond bakåtkammat hår har aldrig varit fattig. Det är lätt att vifta bort problematiken, när den inte är min egen. Att förbjuda tiggeri är att förbjuda fattigdom. Och i förlängningen människors rätt till existens. Kvinnan vid 7-eleven står där för att hon redan är förtryckt. Men det svenska samhället straffar henne dubbelt upp.