Att undandra de resurser som krävs för att landets barnmorskor ska kunna erbjuda en förlossningsvård som förhindrar akuta kejsarsnitt och trasiga underliv måste betraktas som statligt institutionaliserat våld mot kvinnor och barn. Det skriver Sandra Dahlén och riktar ett tack till barnmorskorna som tar fajten.
Jag skulle hellre bli sydd i foten utan bedövning än att behöva återuppleva en enda förlossningsvärk utan bedövning (såsom värkar känns efter 25 timmar utan vila). Det känns bara som att det där med foten inte skulle ske inom svensk vård medan det där med förlossningsvärkar sker hela tiden. Har de inte tid att lägga epiduralbedövning så har de inte tid.
Det kom jag att tänka på när jag läste tidningen häromdagen. Det stod nämligen att vi i Sverige har det näst bäst i världen eftersom bara 1 av 14 000 kvinnor dör i samband med graviditet och förlossning. Artikeln jämför med Kongo-Kinshasa där en av tretton kvinnor dör. Det är ju inte svårt att ligga bra till när det gäller det här. Vanligaste dödsorsaken för kvinnor i stora delar av världen är just att bli gravid och försöka föda barn. Men situationen är faktiskt inte bra i Sverige heller, även om vi inte dör.
”Allt är okej”
Många som fött barn i Sverige lever med förlossningstrauman, trasiga underliv och allvarliga komplikationer efter akuta kejsarsnitt. Det är dessutom alltför ofta allvarlig fara för våra små barn. Men sjukvårdslandstingsrådet Filippa Reinfeldt tycker att kvinnor kan vara lugna inför sina förlossningar i Stockholm. Hon har pratat med några läkare som säger att allt är okej.
Det tyckte också sjukhusledningen där min kompis jobbade för sex år sedan. Styrelsen kom ibland till förlossningsavdelningen för att tacka barnmorskorna för att de ökat vinsten genom att ta emot så många födande kvinnor. Min kompis tyckte dock det var ohållbart att arbeta utan raster. Oron för att hon snart skulle kunna bidra till ett barns död gjorde att hon sade upp sig och har arbetat på mödravårdscentral sedan dess.
Jag läser nu om alla de brev som skrivits till Reinfeldt sedan barnmorskeupproret drog igång i mars. I ett av breven skriver barnmorskor om hur de har gått hem efter ett pass där två barn dött vid förlossningen och hur de gråter sig till sömns för att barnen kanske hade klarat sig om arbetsbelastningen varit mindre.
Situationen inom förlossningsvården verkar vara värst i Stockholm men det ser allvarligt ut även på andra håll i landet. Många barnmorskor har nu fått nog och de poängterar att det handlar om pengar som inte finns och att de inte längre kan trolla med knäna. På barnmorskekampens facebooksida kan vi läsa:
En form av våld
Forskning och beprövad erfarenhet visar att vi borde vara en barnmorska per födande kvinna. En barnmorska i Sverige idag kan ha upp till tre kvinnor i fullt värkarbete samtidigt. För det mesta springer vi mellan flera födande kvinnor. Telefonen ringer hela tiden och vi måste omedelbart avgöra vem som behöver komma in till förlossningen och vem som kan vara hemma några timmar till. Naturligtvis är det ofta lika högt tryck på alla kliniker och det leder till att den förlossningsklinik kvinnan valt då är skyldig att ta emot henne. Kvinnor i fullt värkarbete kan hamna i skrubbar, handikapptoaletten, chefens rum och andra liknande utrymmen och frågar oss vem som ska vara närvarande där när alla barnmorskor redan är mer än upptagna.
Forskning visar att kvinnor som inte har en barnmorska bredvid sig under förlossningen har större risk för utdragna förlopp, akuta kejsarsnitt, stora blödningar och trasiga underliv. Ändå väljer politiker att inte fördela tillräckligt med resurser. Jag kan inte se det som något annat än statligt institutionaliserat våld mot kvinnor och barn.
Tack alla ni barnmorskor som nu tar fajten.
