Den indiska regeringen försöker rädda ansiktet för att blidka de skarpa protesterna mot de urvattnade lagändringar som föreslagits efter den brutala våldtäkten i Dehli. Kvinnoorganisationer har bjudits in till förhandlingar innan slutligt beslut ska tas, senast i juni. Alexa Wolf skildrar den fortsatta kampen för förändring.
Första helgen i februari landar jag i Mumbai i svallvågorna efter den sjätte upplagan av Mumbai Queer March. Runt 10 000 deltagare firar avskaffandet av lagen mot homosexualitet (unnatural sex). I den uppsluppna yran går det dock inte att undvika banderoller och plakat med texter som ”Gay and female rights – are human rights”, ”Go out – you can still get raped at home” och ”Stop violence against women – now!”. Banderollerna syftar på de lagändringsförslag som samma morgon presenterats av regeringen.
Grunden för regeringens initiativ är den extremt brutala gruppvåldtäkten i huvudstaden New Delhi där en 23-årig student dog i sviterna strax innan nyår. Det sanslösa brottet skapade starka reaktioner världen över men kanske än starkare på hemmaplan där massdemonstrationer, upplopp och lynchmobbar – främst riktade mot en poliskår och regering som för länge sedan slagit dövörat till – fyllde gatorna i nästan en hel månad. Samtidigt utsåg Nyhetsbyrån Thomson Reuters Indien till det värsta G20-landet i världen att vara född som kvinna i.
Men hur kan det komma sig i ett land där den tredje premiärministern var kvinna, där partiledaren för det nu styrande partiet är en kvinna och underhuset representeras av minst tre kvinnliga ministrar på ledande poster?
Svaret är inte enkelt. Men tydligt är att för varje dag som går ifrågasätter en allt rikare, mer välutbildad sekulariserad och västinspirerad medelklass rådande normer. Motståndet och aktivismen grenar ut sig över nationen främst från huvudstaden New Delhi och finans-, kultur- och nöjesindustricentret Mumbai, som i det närmaste kan beskrivas som Indiens motsvarighet till New York. En drömmarnas stad. En nyfiken smältdegel.
Här ligger Bollywood i norr och Indiens finanscentrum i city. Lönerna här är mer än tre gånger så höga som medelinkomsten i Indien. Hit kommer man för att jobba eller bli upptäckt. Mumbai är också Indiens folkrikaste stad med cirka 16 miljoner invånare fördelat på 43 kvadratkilometer och sju öar. Staden osar inte bara av smog utan även av tolerans.
Endast på ett fåtal platser på jorden samsas så många olika etniciteter, livsstilar och trosåskådningar på så liten yta som i Mumbai. Tyvärr har Mumbai fler likheter med New York än så. Det finns inget som verkar trigga religiös fanatism så mycket som tolerans. Den första extremistattacken kom 1993 med ett flertal bombdåd och 2008 sköts under ett par dagar i november 166 stycken Mumbaibor och turister till döds i Guds namn.
”Ja motståndet finns här i Mumbai. Ur förtvivlan föds ofta insikt, beslutsamhet och hopp”. Så beskriver ”Padma” från Faow (Forum against opression of women) initiativet att snabbt organisera påtryckningar på regeringen för att förbättra kvinnors situation.
”Vi har i 20 år försökt få upp dessa frågor på dagordningen, men för döva ögon. New Delhi-våldtäkten är på intet sätt en enskild händelse. Vi är ett otroligt rikt land men korrumperat både ekonomiskt och moraliskt. Dagligen kidnappas, bränns, syraangrips, våldtas och dödas kvinnor och barn på våra gator och i hemmen. Förövarna skyddas av gamla seder, traditioner och föreställningar om kön och klass. Vi kan inte ha ett Indien som servar västländer med den senaste teknologin på dagarna och sen mördar kvinnor och barn efter uråldriga traditioner på nätterna”.
I december tog Faow tillsammans med sina systerorganisationer, främst i New Delhi och Calcutta, initiativet till att arbeta fram den omfattande 27 punkters rapport för att stävja kvinnovåldet som regeringens utredningsgrupp, den så kallade Verma-gruppen expressbehandlat. Lagförslaget uppmanar regeringen att agera brett med ett vitt spektrum av åtgärder, inbegripet straffrättsliga påföljder, men även med betoning på helhetslösningar och utbildning.
Förslaget innehåller bland annat krav på att att klassa stalkning, syraattacker och trafficking som kvinnovåld med särskilt höga straff. Att införa krislinjer, ge polis och rättsväsende genusutbildning, öka andelen kvinnliga poliser, förbjuda sexistiska och svaga framställningar av kvinnor i media, etcetera.
Nu översvämmas indisk press av artiklar om kvinnovåld. Sunday Times of India har en stående spalt ”Women under attack” som dagligen redovisar alla former av våld mot kvinnor. Kultursidorna täcks av helsidesdebatter om kvinnovåld: ”Why do men hate women?”. Ledare och debattörer diskuterar allt från Mary Wollstonecraft till Kamini Roy. Mumbais, Calcuttas och New Delhis pågående kulturfestivaler ändrar sitt litteraturprogram till förmån för fler debatter om kön och makt.
På Indiens största inrikesflyg, Indigo bär alla flygvärdinnor ett märke på armen eller bröstet med texten ”Girl Power” eller ”Leading Lady”. Kabintidningen har en kvinnlig pilot på framsidan och i artikeln som följer tar företaget aktivt avstånd från händelserna i New Delhi. Det är svårt att inte fyllas av hopp inför ett Indien i förändring.
När det slutgiltiga lagförslaget offentliggörs möts det dock av stor besvikelse och stark kritik från kvinno- och människorättsorganisationer. I ett gemensamt upprop uppmanar de president Pranab Mukherjee att inte underteckna den nya förordningen.
Anledningen till detta är främst att regeringen gått emot Vermagruppens förslag på flera punkter: våldtäkt inom äktenskapet görs inte straffbart och regeringen tar inte bort åtalsfriheten för militär personal som begår sexuella övergrepp.
Däremot vill regeringen införa dödsstraff för övergrepp där offret dör eller vegeteras. Det har väckt starka reaktioner.
”Efter 20 år utan att göra någonting, verkar det nu vara enormt bråttom att göra något. Men vad och för vem? Tydligt är att den traditionella mannen som beskyddare och försörjare fortsatt måste belönas med okränkbara privilegier. Detta urholkade förslag framstår mer som något att lugna den upprörda massan med, än att ändra vardagen för miljoner indiska kvinnor”, säger Kirti Singh, advokat, specialist på kvinnofrågor.
Som svar på de starka reaktionerna har president Pranab Mukherjee manat till eftertanke och bjudit in till vidare förhandlingar med kvinnorättsorganisationerna, innan parlamentet tar det slutgiltiga beslutet om utformningen av lagen.
Den nya förordningen måste godkännas av Indiens parlament senast inom sex månader, i juni, men har alltså redan trätt i kraft i och med presidentens godkännande. Lagen kommer inte att verka retroaktivt på exempelvis New Delhi-våldtäkten.
Vilken form förordningen tar återstår alltså att se, men trots stora besvikelser råder trots allt en försiktig optimism att detta kan leda till verklig förändring för en sjättedel av världens befolkning.
Jag landar åter i Stockholm. Sätter mig i en taxi. I höjd med Slussen sätter chauffören på radion. ”Stoppa kvinnovåldet – nu!” skanderar det ur högtalarna. Jag hör om demonstrationerna. Det gäller fyra brutala gruppvåldtäkter.
I Stockholm. I år. Det är februari.
