Det tycks ibland viktigare att placera norska Framskrittspartiet i rätt rasistiska tradition än att faktiskt höra vad det säger. Det skriver Heléne Lööw som också konstaterar vad många tycks ha missat: partiet backade rejält i det norska valet.
I den efterföljande debatten kring utgången av det norska valet har mycket kommit att handla om det faktum att Framskrittspartiet kan ta plats i regeringen. Vad som kommit i skymundan i debatten är det faktum att partiet gick kraftigt tillbaka i valet – de förlorade trots allt 6,6 procent och många av sina riksdagsmandat. Och detta är goda nyheter, allt färre norrmän röstade på partiet, att valgången sedan blev det den blev, vilket öppnar för möjligheten att partiet kan ta plats i regeringen är egentligen en annan sak.
Debatten har också kommit att ta fasta på vad Framskrittspartiet är rent ideologiskt – är de månne en modern version av fascister? Många gånger tycks det vara oändligt viktigt att foga in partiet i denna tradition, viktigt för att det tycks finnas någon sorts underliggande föreställning om att partier som har intolerans på sin agenda måste höra hemma där. Kan de friskrivas från att tillhöra denna tradition så blir de med samma logik mindre intoleranta, mindre ”farliga”.
Nu är inte Framskittspartiet ett fascistiskt parti, de kommer inte ur denna tradition. De kommer ur en tradition av nordiska populistiska partier. De bär populistpartiernas alla kännemärken och har alltid gjort det, men det betyder inte att den framför allt anti-muslimska retorik som partiet drivit under lång tid och som intensifierades i valrörelsen blir mindre anti-muslimsk eller mer respektabel för det.
Du behöver inte vara fascist eller nazist för att vara intolerant eller för att driva en intolerant politik. Det finns många exempel på motsatsen och det är hög tid att vi i debatten tar fasta mer på vad som faktiskt sägs, än huruvida några är fascister eller ej. Att säga att en grupp eller ett parti inte kommer ur en fascistisk/nationalsocialistisk tradition är inte att friskriva gruppen/partiet i fråga. Det är fullt möjligt att bedriva en intolerant politik utan att vara det.
För det är det är till syvene och sist det som sägs och den praktiska politik som blir konsekvenserna av detta som är det avgörande. Och de riktigt goda nyheterna från det norska valet är att partiet gick kraftigt tillbaka.
