Det skrivs enormt mycket om hur framtidens pensioner kommer att bli. Men nästan ingen intresserar sig för hur de pensioner som redan utgår har utvecklats. Därför är det bra att Pensionsmyndigheten börjat intressera sig även för de reellt existerande pensionärerna, anser Inga-Lisa Sangregorio.
Hotellägaren var rasande på väderlekstjänsten:
”Det är inte bara det att de inte vet hur vädret ska bli, de vet inte ens hur vädret är!” Dag efter dag sken solen, men enligt väderleksrapporten var vädret uselt och knappast lockande för potentiella gäster.
Ofta har jag tänkt på hans formulering när jag läst eller snarare ögnat igenom de osannolika mängderna information om kommande pensioner som tidningarna numera innehåller. Det är inte bara det att ekonomijournalisterna inte vet hur framtidens pensioner kommer att bli. Det kan ingen veta, även om den statligt sanktionerade desinformationen går ut på att få tonåringar att börja räkna på sin framtida pension.
Det uppseendeväckande är att de som skriver om pensioner inte verkar ha en aning om hur de utgående pensionerna har utvecklats eller snarare avvecklats. Och de är inte intresserade av att ta reda på det. Möjligen kan en pliktskyldig tår fällas över de så kallade fattigpensionärerna, som antas bestå av strävsamma tiobarnsmödrar som är vana vid att inte klaga utan tåligt blandar bark i brödet. Men att människor som förvärvsarbetat heltid hela livet ofta har så låg pension att de inte kommer över fattigdomsgränsen är ingenting som intresserar mediernas pensionsexperter.
Mot den bakgrunden är det berömvärt att Pensionsmyndigheten nu börjat granska de ekonomiska villkoren för dem som redan är pensionärer. Granskningen omfattar den allmänna pensionen, inte eventuell tjänstepension eller privat pensionsförsäkring, och inte inkomst av arbete eller kapital. Det gör att pensionärerna framstår som fattigare än de är men är trots allt en rimlig avvägning, eftersom den gör det möjligt att renodla effekterna av den del av pensionärernas inkomster som staten garanterar. Det är dels den inkomstgrundade pensionen, och dels garantipensionen, som ger ett grundskydd till dem som har ingen eller låg inkomstgrundad pension. Till detta kommer bostadstillägg, som är en behovsprövad förmån.
Granskningen visar att 35 procent av de undersökta pensionärerna har en inkomststandard som ligger under fattigdomsgränsen på 10 800 kronor i månaden. Skillnaden mellan könen är stor: 45 procent av kvinnorna mot 25 procent av männen hamnar under gränsen.
Hur har man då kommit fram till att fattigdomsgränsen går vid just 10 800 kronor i månaden? Helt enkelt genom att det beloppet utgör sextio procent av medianinkomststandarden för hela befolkningen, som är 18 000 kronor i månaden. Sextio procent av medianinkomsten är ett vedertaget mått för att mäta den relativa fattigdomen i ett land. Observera att det handlar om nettobelopp, efter skatt.
Till dem som har skall varda givet
Det jag genast reagerade mot var att en rapport som enligt kallelsen skulle handla om ”de ekonomiskt sämst ställda pensionärerna” bara omfattade personer födda 1938 eller senare. Och de som är födda tidigare och sannolikt består av en ännu större andel relativt fattiga? Deras situation kommer att analyseras i höst, lugnade chefen för Pensionsmyndigheten.
Varför då denna gräns? Jo för att personer födda före 1938 får hela sin pension enligt det gamla pensionssystemet. Fast det är inte riktigt sant. Jag skulle kunna göra en lång utläggning om detta men känner att det skulle bli för tekniskt och knappast intressant annat än för de närmast sörjande. Men i avvaktan på den fortsatta rapporten från Pensionsmyndigheten vill jag bidra med ett autentiskt exempel på vad som hänt med pensionerna.
Det som är säkert är att solen inte skiner över de äldre pensionärerna. För varje år halkar pensionen allt längre efter löneutvecklingen. Jag blev faktiskt häpen när jag kollade hur min egen pension har utvecklats och fann att den är lägre i dag än för elva år sen.
Jag fyllde 65 år 2001 och började ta ut det som då hette ATP följande år. Mina ATP-poäng låg då över genomsnittet för dem som hade förvärvsarbetat i minst 30 år. År 2002 var min pension 11 188 kronor i månaden. Samma år var statsministerns arvode 102 000 kronor i månaden. Båda beloppen är före skatt. Räknar man upp dem med penningvärdets förändring under de här åren skulle en oförändrad pension för min del i dag uppgå till 13 496 kronor och ett oförändrat statsministerarvode till 123 000.
I själva verket är min inkomstgrundade pension i år bara 13 161 kronor, medan Reinfeldts arvode är 152 000. Min realpension har alltså sjunkit med 335 kronor i månaden, medan statsministerns realinkomst har ökat med 29 000 i månaden. Till detta kommer de förändringar av skatterna som gjort det förmånligt att arbeta i dag men oförmånligt att ha arbetat tidigare.
Fortsättning följer
Det är inte synd om mig, jag har även andra inkomster. Men om jag räknar på samma sätt som Pensionsmyndigheten gjort och bara tar med den nettoinkomst jag skulle ha haft av det allmänna pensionssystemet hamnar jag under fattigdomsgränsen, i sällskap med de flesta av mina generationskamrater. Socialdemokraterna kunde ha besparat sig ATP-striden.
Det blir spännande att ta del av Pensionsmyndighetens fortsatta analyser och eventuella förslag. Myndigheten har nämligen även uppdraget att ”analysera regelverket och visa alternativ för regeringen”.
Och för oppositionen, skulle jag vilja tillägga. För man kan knappast hävda att oppositionspartierna har visat större insikt i eller ägnat större intresse åt hur de faktiska pensionerna har utvecklats.
Jag hoppas det inte beror på att politikerna har sett till att skaffa sig själva helt andra villkor.
