Under sin Sverigeturné med föreläsningen Konsten att berätta sin historia, har författarna Mian Lodalen och Felicia Feldt besökt ett flertal kvinnoanstalter från Ystad i söder till Sundsvall i norr. De har mött kvinnor som är dömda för allt från ekobrott till mord.

Höga murar, stängsel, taggtråd och tunga metalldörrar. Porttelefoner till centralvakten som välkomnar med en metallisk röst och uppmanar en att presentera sig och förklara sitt ärende. Intrycken har varit många och i vissa fall omtumlande. Första besöket var på Ystadsanstalten som har en sluten del med 65 platser och en öppen del med 14 platser.

Mian Lodalens och Felicia Feldts föreläsning utgår ifrån deras självbiografiska böcker Dårens dotter och Felicia försvann som beskriver hur det är att växa upp med gränslösa vuxna och missbruk i en oförutsägbar och ofta skyddslös tillvaro. Att som barn ständigt leva med, som de kallar det, en katastrofberedskap.

– Jag måste erkänna att vi var naiva. Vi hade tagit med böcker för att sälja, men det finns ju inte pengar på fängelserna, berättar Mian Lodalen.

Att ge bort böcker var ej heller tillåtet utan pappersexercis och mellanhänder. De minns hur de försökte öppna dörrarna på väg till avdelningen där de skulle föreläsa. Båda skrattar. De tunga metalldörrarna var ju självklart låsta.

Väcker känslor

Under föreläsningarna på bland annat bibliotek och kyrkor känner de sig friare i vad de kan säga.

– De besökarna kan gå hem och ringa vem de vill och säga att jag mår dåligt. Internerna är inlåsta. Vårt framträdande väcker mycket känslor och det händer att folk gråter, säger Mian Lodalen.

– Vi kommer med två trasiga historier, men vi står ju trots allt här. Det går att gå vidare, säger Felicia Feldt.

Föreläsningen på Färingsöanstalten på Ekerö, strax utanför Stockholm, börjar med att en stor fläkt stör. Ett mindre tumult uppstår när alla börjar flytta stolarna närmare för att kunna höra det som sägs. Mian Lodalen och Felicia Feldt presenterar sig själva för dem som inte känner till deras bakgrund. Teman som hämnd, förlåtelse och försoning lyfts fram och knyts samman genom händelser från barndomen och livet som vuxen.

Mian Lodalen berättar om när hon i ett radioprogram gavs möjligheten att hämnas en av sin pappas vänner som utsatt henne för ett övergrepp som barn, men att hämnden inte gjorde att allt det gamla försvann.

– Det är viktigt att bejaka hämndkänslor, men det är inte alltid man ska skrida till verket. Det är skillnad på känslor och handling.

Felicia Feldt förklarar att hon skrev av två skäl. För sina barn ville hon berätta om vikten av att prata om det svåra. Och om du har en mamma som är en skitmamma, då ska du bryta med henne.

– Jag har inte varit en bra mamma till mina två första barn. Jag tog över min mammas uppfostringsmetoder där jag skrämde och uteslöt, berättar hon.

Publiken reagerar först starkt, men slappnar av när de förstår att hon genom hårt arbete kunnat gå vidare med relationen till sina barn. Och att allt i dag är bra.

De pekar på att det finns olika sätt att nå försoning. Mian Lodalen som skrev en roman, var tvungen att gå in i karaktären och hitta förståelse för att kunna skildra sin pappa. Målet var att skriva en bok, men att arbetet skulle ge bieffekten av försoning hade hon aldrig kunnat föreställa sig.

Skör balansgång

Felicia Feldt hade många gånger försökt möta mamma Anna Wahlgren för att förlåta, allt för att bli fri från rädslorna, skräcken och skulden. Men kom till en punkt där hon inte kunde fortsätta. Hon fick försöka försonas på egen hand.

– Jag kan inte försonas. Vill inte försonas. Men jag har försökt. Jag har gått i terapi och gjort det mödosamma arbetet, och det gäller inte bara försoning med ”henne”. Det gäller lika mycket försoning med mig själv och det jag kommer ifrån, säger Felicia Feldt.

I publiken hörs en röst: ”Det var faktiskt skönt att höra att man inte behöver försonas. Att det går att överleva ändå. Det är aldrig någon som har sagt det tidigare.”

Det är en skör balansgång. Mian Lodalen och Felicia Feldt menar att stigmatiseringen än i dag är så mycket större för dömda kvinnor än för dömda män. Att de kvinnor som förlorat vårdnaden om sina barn bär på en stor skam som inte går att jämföra med männens.

Det kom till uttryck när de föreläst på kvinnoanstalten Sagsjön, strax söder om Göteborg, där en av de intagna öppet utmanade dem med frågan ”Vad har ni egentligen att komma med? Min historia är mycket värre…”

– Jag blev väldigt tagen av hennes starka reaktion, berättar Mian Lodalen och tillägger; Här kommer vi med våra historier, har skrivit böcker, kunnat gå i terapi. Men alla har inte samma möjligheter. En del har inte ens påbörjat en process, vilket en av kvinnorna klokt påpekade.

Olika utgångslägen

Mian Lodalen och Felicia Feldt har aldrig utgett sig för att vara experter, psykologer eller terapeuter. De berättar bara sina historier.

Enligt Kriminalvårdens statistik var 7 procent kvinnor av de totalt 9 463 nyintagna år 2011. Alla i mycket varierande psykiskt och fysiskt skick. Forskning visar att det dröjer längre innan kvinnor fångas upp av socialtjänsten, rättsväsendet eller kriminalvården. Det dröjer längre innan kvinnor får hjälp med sin problematik.

Mian Lodalen berättar om en kvinna som hon pratade med som knappt hade några tänder kvar.

– Jag kunde inte låta bli att fundera på vilket stöd hon hade fått genom åren. Att dömas till fängelse handlar inte alltid om egen förskyllan.

Den heterosexuella relationen står också i fokus när allt för många av de frihetsberövade kvinnorna har erfarenhet av hot och våld från de män de lever med.

Mian Lodalen och Felicia Feldt har enbart fått en mycket liten inblick i vad fängelsevärlden innebär. Att det kan skilja sig stort mellan anstalterna. Från den, som de upplevde det, humana öppna Ljustadalen strax norr om Sundsvall. Till anstalten i Ystad där de knapp fick prata med de intagna.

– Att sitta i fängelse är inget jag önskar min värsta fiende, säger Mian Lodalen.