Från roman, via otaliga teateruppsättningar till en filmatisering. Helena Bergström debuterade hösten 2011 som teaterregissör med Fröken Julie på Stockholm Stadsteater och har nu överfört pjäsen till filmduken med samma skådespelare. Rebecca Unnerud har sett filmen och frågar sig, är Julie ett modigt eller ett idiotiskt projekt?
Helena Bergström har tidigare regisserat Se upp för dårarna och Så olika, filmer som överlag fått dålig kritik (åtminstone den sistnämnda) men nått ut till en stor publik. Likt hennes man Colin Nutley verkar hon inte ha pretentionen att snärja kritikerna utan istället vara folklig och nå ut till den breda massan.
Det är ju positivt att Bergström, som själv har spelat Fröken Julie två gånger, vågar göra något så modigt och djärvt när hon tidigare har filmat betydligt säkrare projekt. Med Julie tror jag att det blir svårt att nå ut till samma personer som med hennes tidigare filmer, jag vet inte vem som kommer att gå och se filmen.
Vem ska se den?
Kommer någon som inte har en tidigare relation till Strindbergs pjäs att vilja se den? Är det personer som redan har läst romanen och/eller sett den på teaterscenen som längtar att se hur den ter sig på film? Den oklara målgruppen kan stjälpa filmen vilket är synd på ett så fint hantverk.
Romanen har tidigare regisserats av Ingmar Bergman och Alf Sjöberg. Min relation till Fröken Julie stärktes när jag såg Thommy Berggrens klassiska uppsättning på Dramaten för några år sedan. Den fick stor uppmärksamhet eftersom Mikael Persbrandts och Maria Bonnevies privatliv var i hetluften men också för att det var en oerhört lyckad uppsättning på alla plan.
Temat är makt, klass och kön i historien om överklassflickan Julie och betjänten Jean som arbetar åt hennes far. Det är midsommarafton och Julie leker med Jean, men är den som till sist blir lekt med. Handlingen i Helena Bergströms version är förlagd till ett sent 30-tal, men i övrigt är det mesta sig likt. Det är i ett slottskök som det nattliga dramat utspelas med Jeans fästmö Kristin som tyst vittne.
Stannar i köket
Trots att Julie denna gång består av rörliga bilder så har Bergström valt att, likt på teatern, i stort sett bara använda sig av ett rum, nämligen köket med den slitna köksspisen, köksbordet och stolar. Filmen hade tjänat på att använda sig mer av filmmediets möjligheter, dess tillgänglighet och tillföra något mervärde som inte teatern kan göra. Några fåtal scener utspelar sig utomhus, bland annat några vackra åkningar över vatten i kombination med stämningsfull musik men inte mer än så. Jens Fishers foto är fantastiskt och är en av filmens största behållningar.
Bergström har i en intervju sagt att en förutsättning för att filmen skulle bli av var att Nadja Mirmiran, Björn Bengtsson och Sofie Hellday tackade ja. Skådespelarna är alla väldigt bra, det märks verkligen att de har jobbat ihop tidigare och är bekväma med både varandra och texten.
Provokativ och kantig
Mirimirans Julie påminner lite om Maria Bonnevie och känns provokativ och kantig, svår att placera i en kategori vilket är tanken med karaktären. Däremot kommer jag som åskådare aldrig nära henne, vem är Julie? Jag känner ingen sympati för henne och bryr mig inte om hennes öde. Samma sak med Sofie Hellday som också är bra men mest förblir en tyst iakttagare, även om hennes karaktär Kristin kliver fram lite mer än vad hon annars brukar få göra. Det hade varit till filmens fördel om hon hade fått ännu större utrymme för Kristin är knappast ett offer utan är trygg i sin identitet. Med Bergström bakom kameran trodde jag att kvinnorna skulle få genomgå en modernisering och att pjäsen skulle osa mer feminism än vad den faktiskt gör.
De flesta scenerna är mellan Nadja Mirmiran och Björn Bengtsson och deras kemi och energi är oslagbar. Det blir en erotisk kraftmätning där Julie och Jean skiftar mellan att vara den dominerade som besitter makten och den som underkastar sig. Frågan kring kön tar stor plats men även klassfrågan. Julie är en ensam person som starkt söker efter sin identitet. Betjänten Jean vill hela tiden vara någon annan än den han egentligen är. Han vill bort från sin underordnade plats och ser möjligheterna att få ett bättre liv genom att ingå en relation med Julie trots att han älskar sin Kristin.
Bengtsson är bäst
Det bästa med filmen stavas Björn Bengtsson. Han påminner om just Persbrandt, båda har arbetat länge på teatern och synts i såväl storfilmer som smalare filmer (de har även spelat mot varandra i Beck-filmen ”Skarpt läge”). De har ett ”ruffigt macho-yttre” men spelar ofta sårbara män. Bengtssons Jean är ganska tillbakadragen och visar just sårbarhet på ett ärligt och rörande sätt. I ena stunden är han högfärdig efter erövringen av grevedottern medan han i andra stunden sitter med sänkt huvud, helt utan hopp, och putsar grevens stövlar.
Tillbaks till mitt resonemang om filmens oklara målgrupp. Helena Bergströms iscensättning känns för traditionell även om den till viss del är moderniserad, om den hade vågat ta ut svängarna hade den kunnat attrahera en ny, ung publik. Nu är den tyvärr för långsam för att sociala medier-generationen ska hålla intresset uppe i 1 timme och 48 minuter och ta in Strindbergs viktiga essenser.
Just nu filmatiserar ingen mindre än Liv Ullman Miss Julie med Jessica Chastain och Colin Farrell i huvudrollerna (premiär under 2014). Julie kommer kanske få den förändring och förnyelse som hon förtjänar i denna ”Sverige möter Hollywood-version”. Så avslutningsvis för att besvara den inledande frågan: är Julie ett modigt eller ett idiotiskt projekt? Både och.
