Med utgångspunkt i teaterföreställningen samt Vanja Hermeles roman In som ett lamm, ut som en tigrinna diskuterade paneldeltagarna bland annat feministiska strategier och gestaltning samt scenkonsten och litteraturen som platser för gränsöverskridning.
Sisela Lindblom lyfte fram den gestaltning som föreställningen, men också Vanja Hermeles bok, bygger på. Genom gestaltningen av nyanserade och dialogiska karaktärer i dessa båda verk blir det intressant.
– Då tror jag att feminismen och det kvinnliga skapandet börjar få ta plats. När kvinnor börjar få bli komplexa och ifrågasätta sin egen position på det sättet som har varit självklart för sådana som Lars Norén. Jag tycker inte att vi som feminister ska tvingas in i en mall, utan vi ska få vara komplexa i vårt gestaltande, sade Sisela Lindblom.
En feministisk strategi som Vanja Hermele använt för att diskutera feministiska frågor i sitt forskningsarbete om kulturområde har varit att vara så tydlig och begriplig som möjligt. Efter tio är började hon dock känna att vetenskapen och statistiken inte fungerar på egen hand och insåg att människor inte kan påverkas av vetenskapen på samma sätt som av konstnärliga uttryck. Att skriva romanen In som ett lamm, ut som en tigrinna kan ses som ett svar på den här problematiken. Istället för entydig var boken ett resultat av en komplex verklighet med komplexa karaktärer.
Samtidigt sade Sisela Lindblom att hon tidigare i sitt arbete med gestaltning tänkte att konsten är fri och att det som kvinna skulle gå att få berätta och verka på lika villkor som män, men hon slog huvudet i glastaket. Hon sade att det går att hämta mycket kraft och argument från Vanjas forskningsrapporter och att utan vetenskap och statistik går utvecklingen inte framåt.
Martina Montelius lyfte fram det glapp som finns mellan scenkonsten och den pågående jämställdhetsdiskussion som förs i samhället.
– Teatervärlden är häpnadsväckande efter jämfört med det offentliga samtalet om genusfrågor och rättvisefrågor. Den ljusglimt jag ändå ser är bland de som till exempel går på våra konstnärliga högskolor, men det här syns inte bland de som är etablerade i dag, sade Martina Montelius.
– Att scenkonsten sackar efter är verkligen ett faktum. För några år sedan sa alla, även högtburna inom området att det inte finns någon dramatik från slutet av 1800-talet skriven av kvinnor. Det här är helt felaktigt. Det är vetenskapligt fastslaget att det fanns gott om kvinnliga dramatiker, men nationalscenerna har tappat kontakten med samtid och forskning och sitter med självbilden att man är så radikal. Det har varit min uppgift att påpeka att det finns ett glapp mellan självbilden och verkligheten. Att tro att man är så god är en ganska dålig position för man är inte så självkritisk där, sade Vanja Hermele.
Martina Montelius berättade att startskottet för föreställningen Efverman på slak lina var Ulf Brunnbergs sommarprogram. Enligt Anna-Lena Efverman är Ulf Brunnberg trots allt inte värst. Han tog upp plats i radio och hon blev provocerad av sättet han gjorde det på. Men värst, menar hon, är de som tror att de har en vettig kvinnosyn, men inte har det.
Vanja Hermele sade att den här friktionen som ständigt uppstår kan tolkas positivt.
– Man kan tolka friktionen och frustationen som uppstår som tecken på förhandlingar som sker. Det är inte friktion för att människor är ondskefulla utan för att det är svårt att tänka annorlunda, svårt att omfördela makt och svårt att släppa taget om ett privilegium.
