När regeringen i förra veckan presenterade tre olika rapporter som analyserar kvinnors ohälsotal, framkom bland annat att kvinnor som arbetar inom vård, skola och omsorg löper störst risk att bli sjukskrivna. Men varför?
Försäkringskassan har en hypotes om att kvinnors dubbelarbete i hemmet, tillsammans med förvärvsarbete ökar risken för sjukskrivning, och den hypotesen får stöd i de rapporter som nu presenteras – men vi får ändå inte riktigt svar på den brännande frågan: Vilket är problemets kärna? Vi måste ju ha det svaret för att kunna vidta åtgärder!
Det är antagligen inte möjligt att peka ut någon enskild problemkärna – men däremot är det rimligt att konstatera att två faktorer spelar roll:
Hemarbetet: Att kvinnor gör en större del av det obetalda hemarbetet, vilket ger alla småbarnsmammor (och många heterosexuella småbarnspappor – som ju trots sin mindre del i relation till mammorna utför mer obetalt hemarbete än de som inte har barn) en riktigt stressig situation. Att jobba så mycket obetalt, i kombination med att ha ett lönearbete innebär att tiden för återhämtning är (för) knapp.
Jobbet: Vi ser en tydlig tendens att kvinnor oftare får de mest monotona och tunga arbetsuppgifterna inom respektive bransch. Dessutom ser vi att vissa branscher sticker ut: vård skola och omsorg. Och när vi analyserar varför dessa branscher har värst ohälsotal finns också forskningsresultat att luta sig på. Det var efter 1990-talets stora nerdragningar i offentlig sektor som många blev sjuka: Resurserna är små i relation till det arbete som ska utföras, vilket leder till stress.
Riskabel otrygghet
Till detta bör vi lägga en aspekt som de nya rapporterna inte lägger särskilt stor vikt vid, nämligen otryggheten i dessa branscher (med sitt genomsnitt på 28 procent tillfälligt anställda i kommuner och landsting talar vi om flera hundra tusen kvinnor som har ”sms-anställningar” och andra tillfälliga kontrakt), och vilken stress och belastning det leder till.
Här får vi i stället söka fördjupad kunskap i den nyutkomna boken Stoppa skitlivet. Den sammafattar forskning om vad otryggheten innebär för hälsan (och presenterar därefter 22 konkreta åtgärdsförslag). Några av de hälsoaspekter som framkommer är:
Att desperat söka efter arbete ger arbetsgivarna ett maktövertag och ökar risken att de anställda pressas bortom all anständighet.
Ett konstant hot om att förlora jobbet kan ha mer negativa effekter på hälsan än arbetslöshet.
Det finns ett starkt samband mellan otrygga anställningsförhållanden och psykisk ohälsa. Dessutom påverkar graden av upplevd risk att förlora jobbet risken att bli sjuk.
Tillfälligt anställda löper till och med 20-60 procents högre risk att dö under den närmast tioårsperioden, jämfört med de fast anställda.
Från ord till handling
Med denna forskning i ryggen är det dags att gå från ord till handling. Vi måste konstatera att flexibiliseringen av arbetslivet har gått för långt. Kommuner och landsting må vara värst – men de tillfälliga anställningarna ökar samtidigt i de flesta branscher. SCB konstaterar till exempel en ”signifikant” ökning, sett till hela arbetsmarknaden, när de jämför 2012 med 2011.
Åtgärderna som behöver vidtas är, som Stoppa skitlivet visar, många. Men tre första steg i rätt riktning för att att ta itu med problemen vore: Att individualisera föräldraledigheten, förkorta den generella arbetstiden och att skärpa lagarna för att stävja missbruket av osäkra anlitandeformer.
