Lesbiska kvinnor som håller ihop mot vita medelåldersmän. Svenska meningar som toppas med engelska ord, ångest som smälter ihop med glädje. Det finns en gemenskap i utanförskapet bland  kvinnorna som skildras i Rise to the sugarsticky sky. De är mer råttor än “normfixerade jävlar”.

Jag kliver in i ett stort, öppet scenrum utan några som helst väggar där scenen också är läktaren. Det råder något slags stökig minimalism i rummet. Det är ingen tvekan om att det är ett ostädat scenrum, men röran är tilltalande. Stöket står över alla moderna krav på home styling och påkostad minimalism. Skiten, sliten, biten minimalism. Så kan scenrummet för pjäsen beskrivas.

Känns som hemma

Vi får inga instruktioner om att pjäsen har börjat, det känns som om skådespelarna är våra vänner som har bjudit hem oss. Kanske är det för att det inte finns någon gräns mellan vi och dom, det finns ingen upphöjd scen som markerar vårt avstånd. Det kan också vara för att karaktärerna utan någon som helst prestige börjar. Varken musik eller formell öppning visar att pjäsen har startat. Enbart skådespelet.

In på scenen kommer en lång person med slängig gång. Strax efter störtar en annan in med påsar i handen som hon slänger framför sig. För att sedan vända om och hämta fler påsar. Hon upprepa proceduren gapandes “Jag äger mina sopor”. Det är Anna (Emma Broomé) som älskar sina sopor, och Mika (Andrea Björkholm) den slängiga typen som försöker att stoppa henne. Vi får följa Anna och Mika när de livligt och kroppsligt diskuterar sopornas vara eller icke vara. Men så dyker  Thea (Malin Persson) upp hemma hos dem. Thea är  20-åringen som lider av att hennes kärlek Mary (Malin Persson) tog självmord. Hennes närvaro förvandlar Anna från en energisk bomb till en förstående ängel, medan Mika mest suckar och tycker att Thea ska rycka upp sig. Vi får senare i pjäsen reda på varför Mika har en hårdare attityd mot Thea. Gå och se pjäsen för att förstå.

Tydligt gestaltad kroppslighet

Pjäsen handlar om fyra lesbiska kvinnor och deras olika psykiska problem som gör att de mer eller mindre tar avstånd från omvärlden. Kroppslighet gestaltas väldigt tydligt i pjäsen. Anna reagerar starkt genom frustande ljud, kroppsliga utfall och högljudda protester. Kim däremot gestaltas som slängig, laid back och det är främst genom orden som hen uttrycker sig “bara för att jag inte skär mig i armarna betyder det inte att jag mår bra”. Theas ångest genomsyrar tydligt hennes kropp då hon ofta i pjäsen är i hukande eller liggande ställning.

Thea  kan fortfarande tala med Mary efter hennes död. Hon talar nämligen med Marys spöke som talar om för Thea att hon måste vara stark, att aldrig någonsin visa sig svag. När Thea hamnar på psyk efter att ha skurit sig i armarna har hon ständigt besök av Mary som säger åt henne att hon inte ska somna, att hon då har förlorat mot psykvården.

Ett återkommande inslag är Marys medelålders pappa som ger åskådarna både ångest och irritation. Han kräver ständigt hjälp av henne, öser sin ångest över henne. Men frågar aldrig om hon har ångest, om hon behöver hjälp. Han känns dessutom som en typisk man som tror att det räcker att bekänna sina skuldkänslor för att bli förlåten, anses bra, bli av med skulden.

Det är inte synd om mannen

I en scen när Marys pappa efter hennes död besöker Mika, Anna och Thea får vi se deras irritation över hans beteende. De kastar saker överallt, på honom och på sig själva. De springer runt, skriker och visar röven för honom. “Stackars vita medelålders gubbe” skriker de när han ska prata om sina känslor efter Marys död. De visar att skulden inte är deras, att pappan får ta sitt ansvar själv någon jävla gång. Det är inte synd om den vita medelåldersmannen som alltid kräver utrymme, men aldrig ger.

Det är en rå verklighet som gestaltas i pjäsen, inga försköningar eller solskenshistorier. Det är sopor, sliten minimalism och psyk som gäller. Karaktärerna skulle kunna vara några av våra vänner som på olika sätt lider av ångest, depressioner eller andra slags psykiska sjukdomar. Pjäsen tvekar inte att göra upp med skammen som leder till att så få pratar om sina psykiska sjukdomar. Den visar vad som händer när society fucks people up: människor väljer att hellre identifiera sig med råttor.

Trots den relevanta samhällskritiken var pjäsen var en studie i vithet. Det finns rasifierade lesbiska kvinnor som också lider av psykiska sjukdomar, som också är är en del av råttgänget i samhället. Varför var inte en enda av dom med i pjäsen? Kanske i Alice Hymnas nästa skildring. För jag hoppas verkligen att vi får se mer av henne snart igen.