Det ekade tomt i korridorerna på Stockholms universitet denna första vardag efter vårterminens slut, men i ett av seminarierummen pågick intensiv verksamhet. Ett tjugotal forskare från en rad olika forskningsämnen – historia, ekonomisk historia, idéhistoria, religionshistoria, genusvetenskap, sociologi, statsvetenskap samt neurovetenskap och psykiatri – hade samlats för att samtala om tillståndet för den genushistoriska forskningen och de genushistoriska forskarna i Sverige.

Hur ser återväxten av genushistoriker ut vid svenska lärosäten? Föreligger det betydande skillnader mellan kvinnohistoria och genushistoria och i så fall vilka? Vilken betydelse har och vilka möjligheter ger de nya genusteorierna för historisk forskning– och hur kan de tillämpas? Hur argumenterar vi för relevansen av genushistoria i undervisningen? Vem är egentligen genushistoriker? Frågorna var många, svaren skiftande.

Syftet med dagen var inte heller att ge några definitiva svar eller enas kring problemformuleringar. Snarare önskade SKOGH skapa en mötesplats och diskussionsfora för genushistoriker från olika discipliner, generationer och forskningsinriktningar. Deltagarnas forskningsämnen spände brett och inkluderade bland annat hushållsarbete i efterkrigstidens respektive det tidigmoderna Sverige, sexualundervisning, politisk representation, sociala rörelser, diplomati, familjerelationer, hovdamer, psykiatrisk vård, bistånd, idrott och feministisk idéutveckling. Gemensammare nämnare var just de genushistoriska perspektiven och angreppssätten.

I lägesrapporterna från de olika lärosätena gavs många olika bilder av genushistoriens och genushistorikernas villkor. I fråga om ämnets återväxt konstaterades till exempel att vissa institutioner på senare år sett en oroväckande minskning i andelen doktorander med genushistoriska perspektiv, medan andra tvärtom haft en tillströmning. En annan observation var att många, kanske främst yngre forskare och på vissa institutioner i högre grad än andra, tillämpar maktperspektiv där genus är ett av flera. Detta kan tänkas bidra till att identiteten som genushistoriker försvagats.

Medan genushistoria framhålls som ett profilområde på flera historieinstitutioners hemsidor och i dess strategidokument ser praktiken i vissa fall annorlunda ut. Till exempel upplevde några av deltagarna att den genushistoriska forskningen betraktades som mindre statusfylld än andra profilområden och att de ständigt måste kämpa för genusperspektivet i kurserna. Men här gavs också exempel på motsatsen: en forsknings- och utbildningsmiljö där genushistoria var perifert i de formella dokumenten men centralt i praktiken. På liknande sätt konstaterades skiljaktigheter mellan lärosätena vad gäller utrymmet för genushistoria i de genusvetenskapliga grundutbildningarna.

Vad beror skillnaderna på? Svaren är viktiga för att förstå ämnets utveckling, liksom för att kunna göra insatser för den genushistoriska forskningens fortlevnad och tillväxt. Någon tid att fördjupa sig i förklaringar fanns dock inte vid detta tillfälle utan får diskuteras närmare vid de framtida sammankomster som planeras.

I rapporteringen från lärosätena redovisades även institutionernas könsfördelning där det, i likhet med Universitetskanslersämbetet och SCB:s rapporter konstaterades att professurerna och lektoraten i hög grad dominerades av män medan kvinnor ofta återfinns i tillfälliga befattningar i form av vikariat och timanställningar. Medan det på intet sätt går att sätta likamedstecken mellan kvinnor och genusforskning går det inte heller att bortse från att den stora majoriteten av genushistorikerna bär kvinnonamn. Kvinnodominansen var också påtaglig vid SKOGH:s seminarium, med endast en man bland deltagarna.

För att avslutningsvis återknyta till den inledande synpunkten var de ekonomiska och personella förutsättningarna för vår forskning ett tema som återkom under dagen. Utöver ekonomiska nedskärningar inom våra vetenskapsområden oroades flera av vad som ska hända nu när flera genushistoriker har gått eller är på väg att gå i pension och deras tjänster, däribland professurer, inte på nytt utlyses inom genushistoria.