En natt per vecka befinner sig Caroline Casco i Rosenlund, en central arena för prostitution i Göteborg. Hon är socionom och samtalsterapeut och genom det uppsökande arbetet inom ramen för kvinnoprojektet Johanna bygger hon upp kontakter för samtal, möten, möjligheter att ta reda på vad kvinnorna i prostitutionen behöver. Ledorden är ”Vem är du?” och ”Vad behöver du?”

Förfrågan om hon ville vara med på ett möte med statsminister Fredrik Reinfeldt kom via polisen. Reinfeldt ville möta åklagare, polis, socialsekreterare och representanter från frivilligorganisationer. Han ville höra om deras syn på läget, vad de sett i mötet med kvinnorna, som av olika skäl inte själva kunde vara med. Caroline Casco passade på att föra kvinnornas önskemål vidare.

– Jag tror det är svårt att mötas. Politikerna vill veta vad de kan förändra i lagstiftningen. Kvinnornas önskemål är konkreta och inte så orimliga kan tyckas. De vill se sina barn växa upp, kunna stoppa om sin treåring på natten, ha ett vanligt jobb och sova tryggt i sin egen säng på natten, säger hon.

Även åklagare och polis lyfte fram komplexiteten i att det är människor som handlas med och inte kokain eller något annat som kan beslagtas. Kvinnorna sitter ofta fast i nätverk, och för att kunna vittna mot förövarna kan de behöva skydd både före, under och efter en rättegång.

– Vad motiverar vi dem till, vad finns det för möjligheter? När någon går in och vittnar vet vi inte hur det slutar, säger Caroline Casco.

Svårare att stödja

Det finns exempel på kvinnor som fått stanna i Sverige och skapa sig ett nytt liv, men inga garantier. Så för att stärka upp situationen runt de traffickerade kvinnorna krävs mer. En chans att hitta tillbaka till sig själv och våga vittna. Om detta handlade önskemålen Caroline Casco framförde till statsministern.

– Vi vill ha utökade öppettider och resurser så att det finns en chans att gå av gatan, en plats till eftertanke, säger hon och ser ett glapp mellan den uppsökande verksamheten och insatserna som tar vid när en kvinna väl bestämmer sig för att vittna mot sina förövare.

Johanna-projektet drivs sedan 2011 av Stadsmissionen, som verkat i Rosenlunds-distriktet under 20 års tid. Enligt Caroline Casco har det blivit allt svårare att stödja kvinnorna. Även om gatuprostitutionen inte ökat har villkoren blivit mycket hårdare.

– Kvinnorna vi möter har inte rätt till det sociala skyddsnätet som exempelvis en svensk kvinna har. De står ensamma även socialt. På gatan kan ingen lita på någon. Det finns en del som går ut själva, men de allra flesta tror vi har någon bakom sig. Vi delar ut kondomer, fika, kläder, mat.

En plats för eftertanke

Caroline Casco lyfter fram att det inte bara är kvinnoprojektet Johanna som bedriver uppsökande verksamhet. Socialarbetarna från kommunens Mika-mottagning och Connect Church finns på plats i Rosenlund en kväll per vecka. Dessutom har Stadsmissionen inlett samarbete med Lutherska missionsförsamlingen och Frälsningsarmen.

– Vad vi skulle vilja ha i Göteborg, och som vi sett exempel på i Norge, är ett center dit kvinnorna kan komma för att få mänsklig värme, gemenskap och samtal, även när de befinner sig i prostitutionen. Vi skulle vilja ha mer öppettider och resurser så att det finns en chans att gå av gatan. Vi ser en glipa mellan vår enda kväll i veckan till att lämna helt och bestämma sig för att lämna information. Det är ett stort steg, så vi skulle vilja se mera resurser däremellan.

Dessutom vill Caroline Casco se en annan straffpåföljd, eftersom grunden för hela prostitutionsverksamheten är efterfrågan. Hittills har påföljden för sexköparna begränsats till dagsböter, och det är en typ av böter som betalas in utan att någon överklagar. På så vis kan brottsligheten fortsätta att hemlighållas och återfall är inte ovanliga, konstaterar hon. Om möjligheten som finns i lagen att döma till fängelse skulle tillämpas tror hon att efterfrågan skulle minska ytterligare.

– Prostitution och trafficking går ihop så mycket. Det är en del av mäns våld mot kvinnor. Vi måste börja se att det är en konsekvens av strukturerna att män kan fortsätta behandla kvinnor på det här sättet. Vi måste bli mer jämställda, säger Casco.

När sexköpslagen infördes 1999 upplever hon att många inte tog den på allvar och att det skrattades åt Sverige i andra länder.

– Nu skrattar man inte längre i Europa. I Sverige är vi mer och mer överens om att det är en bra väg att gå. Det är en normativ lag som talar om att det här inte är okej.

Ifrågasätter frivilligheten

Men som Kalla Fakta visade i sin kartläggning av de unga sexköparna förra veckan förekommer ändå attityden att ett sexköp är ungefär detsamma som att köpa en pizza.

– De flesta män som intervjuas om sina sexköp säger att de aldrig skulle köpa om kvinnorna inte gjorde det frivilligt. Vi borde ha en större debatt om frivilligheten. Jag träffar kvinnor som jag inte tror har någon bakom sig, men de är inte fria ändå. Och hur kan en köpare garantera att kvinnan (eller mannen) gör det frivilligt?

Enligt polisen händer det att sexköpande män hör av sig och anmäler när de misstänker trafficking. Hur mycket av prostitutionen som har flyttat ut på nätet och i hur stor utsträckning det i så fall beror på sexköpslagen går inte att veta.

– Men det här är något vi måste prata om. En lag tar inte fart bland unga om vi inte pratar om den och framför allt måste vuxna föregå med gott exempel. Om samhället skyddar köparna, hur ska de unga komma med på tåget?

Caroline Casco anser att kvinnorörelsen också behöver ta upp och diskutera sin syn på prostitution och trafficking.

– Vi har exempel på kvinnojourer som inte säger ja till att ta emot kvinnor i prostitution. Vår uppfattning är att vi möter kvinnor som är utsatta för en av de grövsta formena av våld mot kvinnor. De kan vara fast i prostitution men är fortfarande någons dotter, syster eller mamma. Vi är inte det vi gör!