Såhär i inledningen av 2013 lyfter vi fram några globala feministiska röster. De berättar om framsteg de upplevde förra året och vilka utmaningar som kommer att stå i fokus i år.
Bushra Khaliq, kvinnorättsaktivist, Pakistan
1. Den viktigaste framgången är genomslaget efter Malala-händelsen. Det civila samhället vann mark från de religiösa fanatikerna och de fick verkligen stryka på foten. Kanske var det första gången människor öppet fördömde talibanerna.
2. Den största utmaningen för progressiva och feminister i år är möjligheten att talibanerna och militanta krafter eliminerar radikala röster (oavsett kön).
Monica Róa, aktivist, Colombia:
1. Jag skulle vilja lyfta fram två stora framsteg 2012. Det första är den starka reaktion som våldtäkten, tortyren och mordet på Rosa Elvira Cely väckte. För första gången, i ett land där det könsbaserade våldet är vardag, berördes folk av det här fallet och började se ett problem som tidigare var osynliggjort och kräva rättvisa. Det andra framsteget var det tvistemål som 1280 kvinnor vann, vilket tvingar landets Procurador (den juridiska position som har störst makt i den colombianska staten) att dra sig tillbaka och ge korrekt information om sexuella och reproduktiva rättigheter, liksom om sexualupplysning, preventivmedel och abort.
2. Den svåraste utmaningen 2013 blir att se hur denne Procurador, nyligen omvald för en ny period på fyra år, trots den omfattande kritiken, tänker fortsätta sitt korståg mot kvinnors rättigheter.
Feng Yuan, aktivist, Kina:
1. Unga kvinnors aktivism blomstrar i flera städer där uppseendeväckande gatukonst, såsom kvinnor i blodig brudklänning på en av huvudgatorna i Peking för att öka medvetenheten om våld mot kvinnor i nära relationer, protester mot högre betygskrav på kvinnor vid rekrytering till en del universitet, ockupationer av mäns toaletter som påtryckning för fler offentliga toaletter för kvinnor, vilket har fått mycket medial uppmärksamhet. Deltagarna är i 20-årsåldern. Arbetsgivare måste ta ansvar för att förebygga och stoppa sexuella trakasserier på arbetsplatserna, och det lagstiftande organet har godkänt en särskild lag för våld i hemmen efter lång tids påtryckningar från kvinnoorganisationer. Den första lokala lagen om jämställdhet i Kina utfärdades i slutet av juni, av staden Shenzhen – den första ekonomiska frizonen, som kom till på tidigt 80-tal för att öppna upp och reformera politiken. Lagen definierar tydligt jämställdhet och könsdiskriminering och etablerar en institution för lagens genomförande. Jiangsuprovinsen införde dessutom en mekanism för politisk bedömning och utvärdering i början av 2012. Vi hoppas att de här lokala satsningarna kan leda till fler framsteg på andra platser och över hela landet.
2. Det nya ledarskapet saknar fortfarande politisk vilja att dela makten. Både när det gäller att demokratisera statens struktur och att ha fler kvinnor på beslutsfattande positioner och i det lagstiftande organet. Löftet i Pekingplattformen, handlingsplanen från FN:s fjärde kvinnokonferens, förblir en läpparnas bekännelse. Könsdiskriminering både vid universitet och vid rekrytering på arbetsmarknaden kan hindra unga kvinnors utveckling, i takt med att kvinnor presterar bättre vid inträdesproven till universitet och i sina examen. Det blir också en utmaning att göra skillnad genom att använda nya, progressiva lokala lagar och bestämmelser för att verkligen göra skillnad. Och även att ta vara på energin och dynamiken i unga feministers aktivism och uppnå en gemensam effekt snarare än att vidga klyftan mellan de unga och äldre feministerna och ”gammaldags” feministiska organisationer.
Zohre Assadpoor, kvinnorättsaktivist från Iran:
1. Jag besvarar den här frågan både som feminist och aktivist. Efter att ha blivit svårt nedtryckta av säkerhetsstyrkorna, vilket försvagade våra aktivistnätverk, började vi ta strid mot den iskalla atmosfären. Vi började att bygga våra aktiviteter
i små grupper och har kortsikta planer, som det vi gjorde för Nasrin Sotoudeh, när hon hade hungerstrejkat.
2. Den viktigaste utmaningen för oss är att återuppbygga motståndets diskurs. Vi har startat debatter om vad vi måste göra som aktivister under svåra villkor, i fängelset, när vi hotas av gripanden och när vi nekas våra sociala framsteg och rättigheter. Uppenbarligen är det inte lätt att klara av de här villkoren, men vi måste ändå stärka oss själva. För att klara den uppgiften kan vi inte ignorera betydelsen av motståndets diskurs.
Mahienour El-Massry, aktivist, Egypten:
1. Feminismen är inte separerad från samhällets behov. För mig är den största framgången hur snabbt människor ändrade slagorden om ner med militärstyret till ner med det muslimska brödraskapets generella styre. Ett försök att bryta den patriarkala makten, utan att veta att det förhåller sig så.
2. Den största utmaningen är att hitta alternativ till idéerna om det patriarkala samhället. Särskilt i och med att den nya liberala regimen försöker ta på sig en religiös mask. Så vi kommer att bekämpa nyliberalism och dess tolkning av religion i ett konservativt samhälle.
Haifa Haidar, aktivist, Jordanien:
1 Framstegen var få och syns knappt. Vad jordanska kvinnor bidragit till är att övertyga regeringen om att öka andelen kvinnor i parlamentet. 12-15 kvinnor har utnämnts, även om det är otillräckligt och vår övertygelse är att andelen måste öka till hälften. Jag kan säga att 2012 var en utmaning för kvinnorna. Kvinnoministeriet som den tidigare regeringen etablerat, avskaffades i och med att regeringen byttes ut. Konsekvensen är att kvinnor är helt och hållet exkluderade från regeringen.
2. Hindren kommer att fortsätta att vara stora under 2013 och jag så länge kvinnor enbart är synliga genom sin reproduktiva funktion kommer det att förbli så.
Kvinnor är inte representerade i regeringen, kan inte ge sina barn landets nationalitet om deras pappa har en annan nationalitet. Vi som kämpar har alltså många frågor och utmaningar att ta itu med, inklusive bland annat jämlik politisk representation på alla nivåer, få bort undantagen som Jordanien gjort i kvinnokonventionen, förändra den könsstereotypa synen på kvinnan och hennes roll i samhälet, minska arbetslösheten och öka läskunnigheten bland kvinnor och förändra de lagar som diskriminerar kvinnor.
Silvina Molina, aktivist, Argentina:
1. Rätten till laglig, säker och kostnadsfri abort är frågan som sticker ut, både förra och det nya året. Detta för att landets högsta domstol utfärdade en dom som klargjort att en kvinna som våldtagits ska ha möjlighet att göra abort utan att först vända sig till en juridisk instans, vilket sätter punkt för en oändlig diskussion. I sin dom krävde högsta domstolen också att regeringen och provinserna utvecklar vårdprotokoll för aborter. Som vid alla beslut har vi nu det skrivna ordet på plats, men att få genomslag kostar på. Grupper som är emot rättigheter reagerade, men flera provinser utformade sina protokoll, några bättre än andra, och de rättsliga prövningarna av aborter har minskat, även om ett och annat fall fortfarande avgörs i domstol.
2. Frågan är lika aktuell i år, eftersom förväntningen är att parlamentet, äntligen, ska lagstifta om rätten till abort. Det blir utmaningen för 2013.
Parvin Ardalan, aktivist, Iran (i exil):
1. I Iran var 2012 ett år av utökad diskriminering för kvinnor inom utbildningssfären och i det offentliga livet. Kanske var det enda positiva med året utvecklingen av diskussionerna kring genusfrågor och en upphöjd allmän medvetenhet kring kvinnors rättigheter, medan förutsättningarna för att bedriva jämställdhetsarbete var minimalt. Kvinnorörelsen var inte lika enig som förr men kvinnorättsaktivisterna bildade mindre grupper, vidareutbildade sig och försökte att integrera sig i andra sociala rörelser.
2. En av de största utmaningarna som möter den iranska kvinnorörelsen under det nya året är att åter kunna organisera sig. Utan organisering ser det svårt ut att kunna upphöja genusdiskursen och kampen mot herraväldet till en allmän samhällsdiskurs.
Amy Elman, aktivist, USA
1. Med så få framsteg att välja från och ett allt djupare könsgap sedan Obama valdes 2008 anser jag att det rekordstora antalet (verkligt bra och modiga) kvinnor i kongressen utgör det främsta framsteget.
2. När det gäller utmaningarna – de är fler än vad vi kan räkna! Men, mest oroande är inbrytningarna som abortmotståndarna gjort. Förutom att de fått igenom nedskärningar för institutioner för reproduktiv planering är det fler kvinnor som tvingas utstå tvångsultra-ljud och hela arsenalen av reproduktiv teknologi som, för decennier sedan, sades skulle befria oss.
Michelle Bachelet, ordförande UN Women:
1. Kvinnofrågor är världsfrågor. I dag finns en större medvetenhet än någonsin tidigare om att kvinnors fulla medverkan nödvändig för fred, demokrati och hållbar utveckling.
2. Våld mot kvinnor, en central fråga på UN Women’s agenda, har exploderat som en världsfråga. I en del länder kommer upp till 7 av 10 kvinnor att bli slagna, våldtagna, misshandlade eller stympade under sin livstid. Det finns ingen fred, inga framsteg, så länge kvinnor lever under rädsla för våld.
