”Min kille vägrar använda kondom vid samlag trots att jag inte tål p-piller eller andra hormoner.” Så börjar en insändare till en frågespalt i Aftonbladet i oktober 2013.

Det är Greta Sörlin som har klippt ut den. Hon är upprörd över att det inte har hänt mer och att det alltid är kvinnorna som ska vara de förstående och förklara för männen.

Greta Sörlin bjuder på kaffe och bullar i lägenheten i Stockholm där hon och hennes man bor när de hälsar på barn och barnbarn. För ett par år sedan var hennes reumatiska värk olidlig, men en resa till solen och värmen i Israel blev en vändpunkt.

– Efter tio dagar var jag smärtfri, utbrister hon. Det går inte att beskriva vilken lättnad det var.

En ny medicin håller smärtan i schack och hon är glad åt att kunna leva ett någorlunda normalt liv.

Ottars engagemang

Abortfrågan och preventivmedel hör ihop, menar Greta. Det är frågor som Elise Ottesen Jensen drev. Hon hade rest omkring i Sverige och träffat fattiga kvinnor som varken hade möjlighet att skydda sig mot oönskade graviditeter eller få abort, och som ofta födde många fler barn än de önskade. Det var hennes stora engagemang som startade RFSU 1933, som kom att driva rätten till sexualupplysning, preventivmedel och abort. År 1911 hade en lag genomförts som förbjöd upplysning om preventivmedel, men de bättre bemedlade hade tillgång till preventivmedel och utlandsresor om olyckan ändå var framme. Elise Ottesen Jensen ville ändra på det. Med hennes egna ord:

Jag drömmer om den dag,

då alla barn som föds är välkomna,

alla män och kvinnor är jämlika

och sexualiteten ett uttryck för

innerlighet, ömhet och njutning.

1937 togs importförbudet för kondomer bort och samma år startade RFSU sin första butik, en så kallad sjukvårdsaffär, där de sålde kondomer. Året därpå infördes en lag om att abort blev tillåtet på vissa villkor. För att stödja kvinnor som fått avslag startade Elise Ottesen-Jensen ett mödrahem på Lidingö.

Ett liv fyllt av kamp

Greta Sörlin som är född 1930 och uppvuxen i Åsele, har själv inga erfarenheter av abort, men hon blev en stark företrädare för abort när frågan var aktuell och hon engagerade sig i Grupp 8.

– Fri abort är en del av kvinnans rätt att få bestämma över sin kropp, säger hon, och kan i dag se tillbaka på ett liv fyllt av kamp för kvinnors rättigheter.

För några år sedan satt hon i Sollefteå och deppade. Kvinnorörelsen var nedlagd. Själv hade hon varit tvungen att flytta från Stockholm för att hon inte längre kunde förflytta sig med tunnelbana eller bussar. Reumatismen försvagade hennes händer och hon orkade inte lyfta sin rullator upp på bussarna.

Och så kom en artikel i Aftonbladet i april 2009 Dags att börja om av Malena Rydell som hade läst den amerikanska tidskriften Bust.

– Kanske fanns det ett hopp ändå! Kanske fanns det kvinnor som ville fortsätta att organisera sig och jobba tillsammans, tänkte Greta. Vi kanske kan börja om igen!

Och några dagar senare kom ett upprop om att skriva sin egen historia från 70-talets kvinnorörelse.

– Jag sprang glädjestrålande omkring i lägenheten med rullatorn och min man undrade vad som stod på, berättar hon. Sedan blev hon en av dem som medverkade i boken Tusen systrar ställde krav. Minnen från 70-talets kvinnokamp.

Uppsats om abort

Greta växte upp i en politisk miljö med en pappa som var självlärd och aktiv sosse. Han tog all uppmärksamhet, medan mamman var den gamla sortens kvinna som vek undan. Hon födde tre barn, en bror fick polio. När Greta var 12 år flyttade familjen till Stockholm.

– Jag började på Wallin-Olinska flickskolan, berättar Greta, men pappa gillade inte det. Jag ville bli psykolog eller socionom men tog inte studenten utan tenterade in på folkhögskola i Jakobsberg.

Redan under sin utbildning till socionom hade Greta skrivit en uppsats om abortfrågan. Hon intervjuade många kvinnor och hennes intresse för frågan växte. Doktor Zekai som var examinator godkände den direkt. Det var den första uppsatsen om aborter som han hade fått på flera år.

Varför kom du att intressera dig för abortfrågan?

– Det är oändligt viktigt för kvinnan att bestämma över sin kropp, svarar Greta. Jag tror att det är den viktigaste frågan.

Skräcken för att bli gravid

Hon kommer själv ihåg skräcken för att bli gravid innan det fanns p-piller. Själv blev hon gravid trots att hon hade pessar. Och även om det numera finns bra preventivmedel slarvas det med dem. Mannen använder inte kondom, kvinnan tjatar inte.

I sitt arbete som socionom och kurator träffade Greta Sörlin många som ville ha abort. Hon minns särskilt kvinnorna från de värmländska skogarna som kom till henne när hon gjorde sin praktik som abortkurator i Karlstad i början av 50-talet. Många av dem hade redan 3–4 barn och befann sig i svåra situationer. Hon tyckte att kvinnorna blev fråntagna sin rätt att själva avgöra vad som var bäst för dem och hon bråkade vansinnigt mycket med läkarna om det här. Särskilt minns hon en kvinna som beskrevs som en valkyria. Hon fick inte abort, det var som om hon skulle straffas för det hon gjort.

– Kvinnor som sökte abort diagnosticerades nästan som psykiskt sjuka, men de var ju mentalt nernötta.

Greta hade klart för sig att hon ville jobba med abortfrågan och att de som kom till henne skulle få hjälp. Tiden i Karlstad stärkte henne i den uppfattningen. Men det var svåra utredningar och hon var tvungen att välja varje ord i det hon skrev, hon hade ju ingen tidigare erfarenhet.

Efter praktiken i Karlstad återvände Greta till Stockholm där hon helst ville verka. Hon fick arbete som kurator för alkoholister och narkomaner och hon träffade Alex Margulies som blev hennes man och de bosatte sig i Saltsjöbaden.

Fanns inga daghem

1968 följde Greta med sin vän Ulla Torpe på Karin Westman Bergs könsrollsseminarium i Uppsala. Seminariet behandlade allt mellan himmel och jord och Karin var en utmärkt pedagog. Själv var Greta just då hemma med tre barn. Det fanns ju inga daghem!

– Seminariet var på kvällstid, annars hade det inte varit möjligt för mig att vara med och min man tog hand om barnen medan jag åkte till Uppsala. Utan Ulla hade jag nog aldrig engagerat mig på det sättet. Allt som hände där svetsade oss samman, säger Greta, och det var i den gruppen som Grupp 8 föddes. Namnet kom sig av att vi var åtta kvinnor. Vi gick i bräschen och jag skrev om abortfrågan. Det var roligt, jag kunde aldrig släppa frågan.

Inspirerad av seminariet i Uppsala skrev Greta pjäsen Abort – tre autentiska fall som Suzanne Osten regisserade och som sedan sändes i radion. (Medverkande var Barbro Brune, Sonja Åkesson, Pia Garpe och Inga Edwards Botorp.) Pjäsen fick god kritik, Greta spelade in den och skickade banden till socialhögskolorna. Men hon minns att Lis Asklund inte tyckte att man skulle skriva om abort på det viset. Hon blev bekymrad. Det kunde väcka ont blod. Och det hade hon rätt i. Greta fick bilder av döda barn på posten.

– Jag skrev också i Vi Mänskor, Aftonbladet. Man fick utrymme i tidningarna på den tiden.

Första demonstrationen

– Grupp 8 var först en sluten grupp, men ganska snart öppnade den sig för fler. Och när vi ordnade den första abortdemonstrationen häpnade vi över att det kom så många som 1000 kvinnor. Att det fanns ett sådant stort intresse. Vi hade legat lågt så länge, varför hade vi väntat så länge, frågade vi oss. Runt oss stod folk och skrek att vi var mördare, men den fria aborten infördes 1975.

Att det kom så många berodde förstås på att tidningarna var med oss, menar Greta. Åttorna var välutbildade och många hade kontakter på redaktionerna. Och så låg det i tiden. Grupp 8 fick stort genomslag.

»Födda barns rätt – bra daghem!« stod det på plakaten i polemik mot KDS, Kristen Demokratisk Samling, nuvarande KD, Kristdemokraterna, som demonstrerade mot abort med parollen »Ofödda barns rätt!«

– Vi skrev debattartiklar, lämnade synpunkter till utredningar, bland annat abortutredningen. Vi var visserligen inte någon officiell remissinstans men våra inlagor var så genomtänkta. Det är kul att ha varit med om den tiden, men efteråt har vi nog ångrat att vi inte gjorde mer för att arbetarkvinnorna skulle komma med oss.

– Vi menade att varje barn som föds har rätt att vara välkommet och 1975 kom abortlagen, där kvinnan tilläts bestämma fram till den artonde graviditetsveckan.

Skrev sexualupplysningens historia

Greta blev också inspirerad av den tidens vänsterfolk, som läkaren Gunnar Inghe, Torsten Sjöwall och blev aktiv i RFSU i början av 70-talet. Då låg Elise Ottesen Jensen för döden. Hon hade jobbat för mycket och led av ledgångsreumatism.

Tillsammans med Carl-Adam Nycop och Lena Swanberg skrev Greta Sörlin boken 40 år med RFSU: Sexualupplysning i Sverige från 30-talet till i dag som kom ut 1973, samma år som Elise Ottesen Jensen dog.

En period arbetade Greta i Lund där hon startade terapi och arbetade på Socialhögskolan, en viktig person där var psykologen, författaren och läraren Jenny Ljunghill som var gruppledare och arbetade med socialhögskolans skrivargrupper.

– Jag orkade inte längre hänga med i Grupp 8. Men jag var med om att planera firandet av Grupp 8:s 40-årsjubileum som ägde rum på ABF i Stockholm mars 2008. Vi var 8–10 stycken av de gamla åttorna som deltog.

Det var kring 1980-talet som abortlagen började ifrågasättas. Borgerliga politiker som Fälldin och Bohman, pingstkyrkan och organisationen Rätt till liv förberedde kampanjer för att få fram en lagändring.

Aborterna och Polen

I Polen hade det varit fri abort sedan 1956 och 60-talet åkte svenska kvinnor till Polen för att få abort. Men på Solidaritets kongress år 1990 togs en resolution om skydd för det ofödda barnet. Många förknippade abort med kommunismen och efter murens fall fick kyrkan större inflytande. Antalet aborter i Polen minskade från 100 000 år 1988 till 4 000 år 1992.

När Polen blev medlem i EU 2004 lyckades de få med ett tillägg om att EU inte skulle lägga sig i deras abortlagstiftning, trots att detta är varje lands ensak. Andra länder med mycket restrektiva abortlagar är Irland och Malta, liksom Albanien, Turkiet och Grekland.

Sedan 2008 finns en lag om att utländska kvinnor kan få abort i Sverige. Alla partier röstade för utom KD. Det var fyra år efter Danmark och hela 40 år efter Storbritannien.
En sådan abort i Sverige kostar mellan 5000 och 15000 kr, dessutom tillkommer resa och uppehälle.

RFSU verkar för att kvinnor i andra länder ska kunna få abort i Sverige om det är förbjudet i det egna landet. Bland annat finns ett projekt för att stödja polska kvinnor efter en förebild i Storbritannien där man stödjer irländska kvinnor som kommer dit för att få abort.

I dag utförs drygt 37 000 aborter per år i Sverige, vilket innebär 20,9 aborter per 1000 kvinnor. Högsta antalet är på Gotland med 24,5 aborter på 1000 kvinnor i åldern 15–44 år. Lägsta antalet i Kronoberg med 15,3. Flest aborter utförs i åldersgruppen 20–24 år. 78% av alla gravida kvinnor under 20 år valde att genomföra en abort, aborttalet var 19,0 för kvinnor 15–19 år, vilket är en nedåtgående trend. (Tonårsaborter var 6390.)
78% av alla aborter utfördes före 9:e graviditetsveckan.

– Det bästa vore förstås om antalet aborter kunde minska. Det är ju fel att använda abort i stället för preventivmedel, säger Greta och funderar över kondomanvändningen. Varför väljer killarna bort kondomerna? Och varför kräver inte tjejerna att de använder dem?
Är det för att killarna inte tar ansvar, att de är okunniga, blyga, saknar mod, motivation, brister i lust, glädje, ork kroppslighet, kunskap.

”Gör slut med killen!”

I dag finns akut p-piller som också kallas dagen efter piller, men det är fel benämning för de ska tas direkt efter samlaget för att ha någon effekt.

Greta har sett en kampanj som gör henne glad. Skolungdomar i Västerbotten har vunnit en tävling med bidraget Frukta inte kondomen som med ett bildspel använder sig av olika slags frukter för att illustrera hur man kan använda kondomer.

Greta återkommer till frågespalten i Aftonbladet och om mannen som inte ville använda kondom.

– Jag skulle svara kvinnan att hon skulle pröva spiral och spermiedödande medel. Då kunde de ju ha sex utan kondom. Och absolut inte avbrutet samlag, det är ju inte ett dugg säkert. Helst skulle hon vilja säga: gör slut med killen!