Sverige vann gruppfinalen mot Italien med 3-1 och säkrade därmed förstaplatsen i gruppen. Nu får man en, på pappret, enklare väg fram mot det stora slutmålet – Friends Arena, den 28 juli klockan 16.00.

Men visst finns det en del att jobba på för det blågula gänget innan söndagens kvartsfinal. Och visst väcktes det fler frågor än vad vi fick svar på under matchen mot Italien? Jo, jag tänker nog det.

Hela den första halvleken var, i ärlighetens namn, en rätt tam historia och det kändes som att båda lagen var nöjda med 0-0 och en pinne var. Därför är det också svårt att bedöma spelarnas insatser.

Ja, Josefine Öqvist var inte riktigt samma pigga energiknippe vi vant oss att se. Och nej, Marie Hammarström kom inte till sin rätt på vänsterkanten, Sara Thunebro kan vi förvänta oss mer av och Lotta Schelin var ganska blek under de första 45 minuterna.

Men det blir lätt så i en match om man inte går för fullt. Det är sådant vi får leva med, och jag vågar nästan lova att alla dessa spelare kommer vara bättre i en kvartsfinal.

Orutinerat beslut

Det vi däremot ska ställa oss frågande till i den första halvleken är Kosovare Asllani.

Hon var inte sämst på banan, hon var till och med en av de bättre i Sveriges lag. Men vad gjorde hon på planen? Varför var hon på planen? Hon hade ont, hon haltade stundtals. Hon skulle inte ha spelat.

Asllani sade till TV4 efter matchen att: ”jag ville så gärna spela. Jag vet att spelschemat är tajt, men vill inte missa för att det är så kul på hemmaplan. Jag kände av foten ibland…
Lyssna på det. Läs det igen.

Det är någonstans där man minns att Asllani, trots sina kvalitéer på fotbollsplanen, trots sin stjärnstatus och trots sina 53 landskamper faktiskt bara är 23 år. 28-åriga Caroline Seger hade inte gjort samma val. Det hade inte heller 36-åriga Therese Sjögran gjort.

Och Therese Sjögran var den som bytte av Asllani i halvtid. Med Sjögran i laget fick Sverige inte bara in rutin och 182 landskamper på planen. Man fick också in energi, fart och bollen i nät.

Sjögran knäppte alla tvivlare på näsan och efter två minuter låg bollen i nät. Officiellt var det tydligen ett självmål, men alla som såg matchen såg också att det var Sjögrans mål. Sjögran visade med all önskvärd tydlighet att hon hör hemma i det svenska landslaget.

Om jag får bestämma hör hon även hemma i den svenska startelvan. Men även om jag och Pia Sundhage tycks tänka lika om mycket är det inte jag som bestämmer. Och jag känner mig inte helt säker på att Sjögran får chansen från start i kvartsfinalen.

Men hon borde få det. Hennes inhopp fick Lotta Schelin att tända till och efter Sjögrans ledningsmål gjorde Schelin 2-0 bara ett par minuter senare. Sju minuter efter det spelade samma Schelin fram Josefine Öqvist och 3-0 var ett faktum.

Över och förbi

Om den första halvleken kunde liknas vid ett glad avslaget bubbelvatten var de där 12 minuterna då Sverige gjorde alla sina mål som en champangefrukost en examensdag. Väldigt roligt, underhållande och fartigt.

Men också med ett visst släng av huvudvärk som bieffekt. För efter 3-0 växlade Sverige ned igen. Italien, som startat med sina bästa spelare på bänken, gjorde sina byten, spelade upp sig och spräckte Kristin Hammarströms nolla. Och sedan var matchen över och förbi.

Sverige vann utan att förta sig eller spela på toppen av sin förmåga och slutar således på förstaplatsen i gruppen. Det innebär att laget inte behöver byta spelort, får några extra dagars vila och får möta någon av grupptreorna från grupp B eller C i kvartsfinalen.
Slutet gott, allting gott?

Nja. Det finns en sak som oroar mig och kommer göra att jag ligger vaken under natten mellan lördag och söndag. Och det är inte Asllanis haltande, Pia Sundhages tal till presskåren efter matchen eller ens det faktum att utslagningsmatcher i sig gör mig alldeles för nervös. Nej, det är det svenska försvarsspelet.

Jag är uppriktigt sagt riktigt orolig över försvarsspelet. Häng med nu så ska jag förklara hur jag menar.

Backlinjen svag länk

Sverige har bytt högerback inför varje match hittills i EM. Jessica Samuelsson spelade i premiärmatchen, Lina Nilsson fick chansen mot Finland och till gårdagens match var Samuelsson tillbaka i startelvan.

Ingen av dem har varit direkt dålig, men ingen har heller visat framfötterna så pass att de är givna som startspelare. Men det är ändå inte där jag ser flest orosmoln. Det är i backlinjen som helhet. Backlinjen som en enhet.

Individuellt är spelarna i backlinjen (som, förutom Samuelsson/Nilsson består av Nilla Fischer, Charlotta Rohlin och Sara Thubebro) bra fotbollsspelare, bra försvarsspelare. Men enheten funkar inte.

Fischer kan nicka in ytterligare åtta hörnor och jag kommer att säga samma sak; att Fischer överraskat målmässigt och varit grym på fasta situationer offensivt gör liksom inte att försvaret funkar bättre. Det gör såklart inte heller att försvaret fungerar sämre, men försvarsspelet blir inte heller bättre. Så enkelt är det.

Spelarna tycks inte veta vart de har varandra. Varje back kan göra sitt jobb, men backlinjen som en enhet har problem.

Hoppet lever

Men det finns hopp om bättring. Och hoppet lever fortfarande. Lever och frodas. För även om matchen mot Italien, i långa perioder var avslagen har det här laget visat att det finns en himla massa att ta av.

Och min gissning är att de kommer att höja sig ytterligare ett snäpp lagom till kvartsfinalen. För nu är det kniven mot stupen och skarpt läge som gäller. Vinna eller försvinna. Jag tror att Sundhage kommer få sina spelare att växa några centimeter till i det här läget.

Sundhage har, när hon tränade det amerikanska landslaget och coachade dem till två OS-guld, visat att det är en av hennes stora styrkor som tränare – att få laget att lyfta när det behövs som mest.

Och det är nu det behövs. Det är vinna eller försvinna som gäller på söndag.