Den 27 juli 2009 skriver Gudrun Schyman en debattartikel i Newsmill där hon hävdar att ”Idén om hedersvåld är rasistisk.” Av rubriken att bedöma är det lätt att få intrycket av att Schyman förnekar existensen av våld i namn av heder. Men om läsaren bemödar sig med att läsa längre än till rubriken, så förefaller det uppenbart att det inte alls är hennes mening.

I denna artikel hänvisar Schyman till författaren Martin Svenssons debatt om att det finns två positioner i den så kallade ”hedersdebatten”: de som ser våld och förtryck i hederns namn som en del av det universella patriarkala förtrycket och de som menar att detta våld beror på kultur. Själv intar Schyman den första positionen, vilket framgår av att hon förklarar mäns våld mot kvinnor som ett könsspecifikt våld som utövas mot dem som bryter mot könsnormerna – ”i olika grad, i alla världsdelar, oavsett religion eller hudfärg.” Men ”hur könsnormerna ser ut och vad som är att bryta mot dem varierar.”

Det Schyman tycks mena är alltså att det finns en övergripande universell könsmaktsordning som tillskriver män rätt att bestämma över kvinnor – deras kroppar, sexualitet och till och med liv. Denna patriarkala könsmaktsordning har emellertid olika former (exempelvis våld i nära relation och i namn av heder, religion eller tradition) och grader (till exempel förväntningar, förtryck, hot, våld och mord) beroende på i vilket samhälle och i vilka grupper de utövas.

Den 28 september 2012 möter Schyman samhällsdebattören och skribenten Bahareh Andersson i en debatt som Humanisterna Syd och ABF i Malmö har arrangerat om hedersvåld. I debatten vänder sig Schyman direkt till Andersson och säger att emedan den senares utgångspunkt för det globala, regionala och lokala kvinnoförtrycket är religion och tradition, så är den förras utgångspunkt makt – könsmakt. Men Schyman förnekar aldrig våld i namn av heder, utan erkänner tvärtom att ”det patriarkala våldet tar sig olika uttryck”, till exempel genom våld i nära relationer (även i samkönade relationer) och våld i namn av heder. Vidare hävdar Schyman att ”det är väldigt viktigt att man ser skillnaden [mellan våld i nära relationer och våld i namn av heder]” för att kunna vidta åtgärder mot dessa olika former av patriarkalt våld, men att det samtidigt är viktigt att se det faktum att ”grunden är densamma: makten, det patriarkala våldet.”

Den 3 oktober 2012 (det vill säga knappt en vecka efter debatten om hedersvåld) utlyser Andersson den goda ”nyheten” i en debattartikel på Newsmill: hon och ordförande för Glöm Aldrig Pela och Fadime-föreningen (GAPF), Sara Mohammad, har lyckats få Schyman ”att uttala en ny hållning”, nämligen att ”hederskulturella normer, som knyter oskuldskravet på döttrar till hela släktens heder, är en viktig och specifik fråga”. Detta, hävdar Andersson, förnekade Schyman ”i tio år” (det är oklart varför hon daterar denna så kallade ”förnekelse” till just tio år).

Fem dagar efter SD-kvinnorna Carina Herrstedts och Therese Borgs artikel ”Minskad invandring krävs för att få bukt med hederskultur” på Newsmill den 10 oktober 2012, polemiserar Schyman med debattartikeln ”Historielöst att koppla invandring till kvinnoförtryck.” I artikeln hävdar hon att ”traditioner” med tvångsgiftesliknande resonemangsäktenskap har funnits i Sverige tidigare och att det fortfarande lever kvar ”en hedersproblematik kring hbt[q]-personer.” Sådana personer oroar sig, enligt Schyman, fortfarande för vad familjen/släkten ska säga och hur det kommer att gå med karriären. Det hon gör sig skyldig till är således inte att förneka förtryck och våld i namn av heder utan till att vidga denna hedersproblematik till att inte endast gälla individer inom etnokulturella eller religiösa minoritetsgrupper, eftersom också individer som bryter mot könsnormerna i majoritetssamhället drabbas av den.

Doktoranden och ledamoten i Feministiskt initiativs skuggriksdagsgrupp, Linnéa Bruno, skriver i en artikel i Feministiskt Perspektiv den 10 januari 2013 att ”Den svenska debatten om hedersrelaterat våld är på väg bort från polariseringen mellan de som menar att våldet uteslutande kan förstås inom ramarna för så kallad hederskultur, och de som hävdar en ensidig könsmaktsförståelse.” Brunos förslag för att motverka våldet utgår inte enbart från könsmaktsperspektiv utan, likt Nationellt Centrum för Kvinnofrid (NCK), från ett intersektionellt perspektiv: flera dimensioner av ojämlikhet samspelar, såsom klass, kön, sexualitet, rasifiering, ålder med mera.

Dessutom publicerar Feministiskt initiativs talesperson, Sissela Nordling Blanco, en artikel på SVT Debatt den 25 januari 2013 i vilken hon hävdar att partiet ”Ska ta hedersförtryck på större allvar”. Hon skriver att Feministiskt initiativ ”ifrågasätter nationalistiska idéer om att patriarkalt våld går att avgränsa till ’andra kulturer’”, men ”tar lika allvarligt på alla typer av våld.” Med det menas att partiet erkänner existensen av hedersfenomenet, men inte att det endast drabbar individer i minoritetsgrupper, utan det drabbar också individer i majoritetssamhället.

Den 30 januari 2013 skriver Schyman i en artikel på Feministiskt initiativs hemsida att liberaldebattören Sakine Madon har fel i att partiet ”blundar för våld och förtryck i namn av heder”. Schyman är enig med Madon om att det finns olikheter mellan exempelvis våld i namn av heder och våld i nära relation, men den förra anser att det även finns likheter. En av dessa likheter består i ”synen på kvinnor som varande till för någon eller något annat än sig själva. Alltifrån att kvinnan ses som ett komplement till mannen till att hon (oskuld) ses som garanten för familjens/släktens heder.” Schyman fortsätter med att förklara att kvinnor globalt sett är mindre värda och att deras mänskliga fri- och rättigheter är långtifrån lika självklara som mäns. Underordning förutsätter nämligen överordning med kontroll. Och denna ”kontroll upprätthålls genom våld och hot om våld.”

Dagen efter att Uppdrag granskning sänder ett uppföljningsprogram om imamernas misogyna förtryck i svenska moskéer den 30 januari 2012, fördömer Schyman deras ”oacceptabla kvinnosyn” enligt vilken ”kvinnor inte har rätt att säga nej till sex och månggifte” i en artikel på SVT Debatt.

Trots detta påstår Andersson att ”vita feminister” som Schyman ”sviker muslimer” i en debattartikel på Newsmill redan två dagar efter. Hon anklagar Schyman för att negligera de kränkningar som muslimska kvinnor i Sverige får utstå tack vare kulturspecifika former av medeltida tolkningar av Koranen genom att ”fortsätta prata om den globala allmänna könsmaktsordningen”.

Den 4 februari 2013 uppmanar Schyman och Julia Bahnér i sin replik på SVT Debatt att ”Kvinnoförtryck måste bekämpas oavsett religiös hemvist.” Bland annat hävdar de att imamernas värderingar är ”unkna och måste bekämpas”, men då ”på ett sätt som inte kan utnyttjas av islamofobiska krafter som inget hellre vill än att stänga landets gränser.” Schyman och Bahnér förnekar så att säga inte själva problemet – patriarkala tolkningar av Koranen – utan lösningen på problemet, det vill säga utpekandet av muslimer som skyldiga till allt väsentligt kvinnoförtryck.

Elva dagar efter Schymans och Bahnérs fördömande av allt slags religiöst kvinnoförtryck kritiserar Andersson Feministiskt initiativ för att inte ta kvinnoförtryck inom islam på allvar, i en debattartikel på Newsmill. Hon uppmanar partimedlemmarna att tillsammans med henne ”bränna ett kyskhetsbälte inför den stora moskén [riksmoskén vid Medborgarplatsen] i Stockholm”, så att muslimska kvinnor kan få åtnjuta samma fri- och rättigheter som kristna kvinnor i Sverige.

Den 4 mars 2013 skriver jag själv tillsammans med Linnéa Bruno, Julia Bahnér och Gudrun Schyman en debattartikel i Göteborgsposten, där vi hävdar att ”Allt våld i nära relationer måste bekämpas bättre”. I vår artikel framgår bland annat att Feministiskt initiativ inte accepterar någon form av våld, förtryck eller diskriminering ”med hänvisning till religion eller kultur.”

Vi utlyser också att Feministiskt initiativs kongress i Göteborg 5-7 april tar ställning till ett femtiotal förslag mot våld i nära relationer, våld i namn av heder och sexualiserat våld. Därutöver presenterar vi tre konkreta förslag på juridiska åtgärder, nämligen (1) att möjligheten till dispens för att ingå äktenskap för personer under 18 år tas bort, (2) att tvångsäktenskap kriminaliseras och (3) att alla äktenskap som ingåtts utomlands, när någon av makarna var under 18 år ogiltigförklaras.

Utan att beröras av detta faktum uppmanar Andersson den 7 mars 2013 – i en artikel några timmar innan hon och Schyman ska mötas i ännu en SVT Debatt – Schyman att ”bränna kyskhetsbälten framför Stora moskén”. Andersson påstår att hennes avsikt med debatten inte på något sätt är en så kallad ”catfight”, utan att ”skapa solidaritet, förståelse och framför allt att kunna mobilisera alla goda krafter i vårt samhälle för att bekämpa extremism och fundamentalism som kränker mänskliga rättigheter.” Hon vill att Schyman, som nu kandiderar för Feministiskt initiativ som ”partiledare” (Andersson menar talesperson), ska ”visa att mänskliga rättigheter går före de patriarkala traditioner som fortfarande dominerar vissa moskéer.”

I själva debatten hävdar Schyman att Feministiskt initiativ från början har anslutit sig till de formuleringar som både finns internationellt och i FN, nämligen huvudrubriken ”mäns våld mot kvinnor”, och en rad underrubriker; såsom ”våld i nära relation” och ”våld i namn av heder”. Därefter citerar hon FN:s speciella rapportör för mäns våld mot kvinnor, Yakin Ertürk, enligt vilken man bör definiera alla och inte bara vissa former av våld mot kvinnor som kulturella eller religiösa. Motiveringen lyder att man annars ”separerar könat våld från sina rötter och skapar ett ’vi och dom’, en polarisering och fragmentisering av olika typer av våld i olika sammanhang som är ”ett av de främsta hindren för kvinnors åtnjutanden av sina mänskliga rättigheter.”

Andersson, å andra sida, frågar Schyman ”vilka likheter som finns när ett system tillåter att kvinnor ingår samboförhållanden när som helst och hur som helst, och ett system som avrättar kvinnor som ingår samboförhållanden och begår kyskhetsbrott”, det vill säga om det är ”samma norm, samma struktur och samma patriarkat”. Vidare frågar hon Schyman om det är ett patriarkalt våld ”även om kvinnor utövar våldet”.

Vad menar Andersson egentligen? Har hon övergett den tes som hon framlade i sin artikel några timmar tidigare – att hon och Schyman ska bränna kyskhetsbälten framför stora moskén för att ”visa att mänskliga rättigheter går före de patriarkala traditioner som fortfarande dominerar vissa moskéer” (se tre stycken ovan) – eller gör Andersson sig skyldig till en logisk självmotsägelse när hon inte längre tror att det handlar om ett patriarkalt våld om kvinnor utövar våldet, exempelvis i namn av heder? Hur kan de hedersnormer som fortfarande dominerar vissa moskéer bero på patriarkala traditioner samtidigt som de inte beror på patriarkala traditioner?

Historien tar dock inte slut där. Dagen efter SVT-debatten, det vill säga den 8 mars 2013, säger Andersson ”Adjö Schyman – förortsfeministerna får klara sig utan din solidaritet” i en ny debattartikel på Newsmill. Det Schyman än en gång gjort sig skyldig till är att hon förklarat ”grunden för det patriarkala förtrycket i Sverige är detsamma som globalt”. Än en gång har alltså Schyman vägrat att överge sin feministiska ”maktanalys” för Anderssons ”kulturalistiska” feminism när hon deklarerar att det är en övergripande patriarkal könsmaktsordning som är orsaken till olika former och grader av våld, och våld i namn av heder och våld i nära relation som är verkan av denna könsmakt. Dessutom anklagar Andersson Schyman för att ”vifta bort henne” för att vara ”larvig” när hon uppmanar henne att ”bränna kyskhetsbälten framför stora moskén”. Det Schyman egentligen yttrade var att ”man inte driver viktiga frågor på det slarviga sättet!” Hon sade alltså ”slarvig” och inte ”larvig” (se SVT Debatt den 7 mars 2013).

Anderssons besatthet av Schyman (för det är precis vad det är) väcker frågan huruvida dessa ständiga ”missförstånd” verkligen är genuina. Varför ställer hon just Schyman till svars och inte någon av de ledande politikerna i de åtta riksdagspartierna? Varför ska en person utan reell makt i ett parti som också saknar reell makt erkänna våld i namn av heder, religion och kultur? Feministiskt initiativ sitter inte i riksdagen och Schyman är inte talesperson för partiet (även om hon nyligen bestämt sig för att åter igen kandidera för posten), utan en kommunalpolitiker i Simrishamn. Och varför spelar det faktum att Schyman, som den feminist hon är – vid upprepade tillfällen i flera års tid – har hävdat att våld i nära relation och våld i namn av heder, religion och kultur alla är olika former av patriarkalt våld inte någon roll? Varför denna hetsjakt på Schyman? Kan det möjligen vara så att Andersson själv drivs av det slags hederstänk som hon med näbbar och klor försöker att motverka?

I sin artikel ”Hedersmoral – ett problem i västerländsk sjukvård?” i Tidskrift för politisk filosofi (2001) gör filosofiprofessorn Torbjörn Tännsjö en distinktion mellan två olika typer av hederskulturer: en individualistisk hederskultur och en kollektivistisk hederskultur.

Individualistiska hederskulturer definierar Tännsjö som kulturer där individen på olika sätt vill värja sin skymfade ”heder” (vilket han jämte ”respekt” beskriver som en nyare variant av det mer ålderdomliga begreppet ”ära”) för att inte behöva ”duka under av skam.” Dessa typer av hederskulturer är nära förknippade med skam, då ”[s]kuld är ett okänt begrepp inom hederstraditionen.” För även om skillnaden mellan skam och skuld kan verka hårfin, så är den glasklar på ett psykologiskt plan: om jag känner skuld så vill jag gottgöra vad jag förbrutit, men om jag känner skam så vill jag sjunka genom jorden (ss. 10-11).

Kollektivistiska hederskulturer definierar Tännsjö som kulturer där individen (oftast kvinnor och sexuellt avvikande) kan skada kollektivet (sin familj) genom sitt leverne. Det är alltså, likt i individualistiska hederskulturer, inte längre så att om min ära blir kränkt så vill jag ha upprättelse, och om jag misslyckas så känner jag skam. Snarare är det fallet att de grupper vi här talar om inte är något individen frivilligt sökt sig till utan något som hon har föds in i. Inom dessa grupper finns det ”ändå samma slags starka krav på lojalitet som kan förekomma i frivilligt arrangerade grupper.” (exempelvis Hells Angels). Av det följer emellertid inte, enligt Tännsjö, att det enda sätt på vilket en individ kan utmana den egna gruppen är genom illojalitet. För även som sådant givetvis kan förekomma, så är det också möjligt att en helt lojal individ ändå råkar sätta den egna gruppens heder på spel, ”helt utan egen förskyllan.” (s. 15).

Det är tydligt att Anderssons hetsjakt på Schyman inte rör sig om någon individualistisk hederskultur utan en kollektivistisk hederskultur, eftersom det inte är sin egen skymfade heder hon vill återupprätta utan Schymans heder hon vill befläcka. Schyman är vare sig någon familje- eller släktmedlem till Andersson, men i Monica Antonssons blogg förklarar Andersson att hon ”har väldig respekt för Gudrun och allt som hon gjorde för jämställdhet” och att det är därför hon ”vänder [sig] till henne hela tiden, hon är helt enkelt en förebild för många.” Hon förväntar sig alltså en offentlig lojalitet från Schymans sida eftersom hon, precis Andersson själv, definierar sig som feminist. Det faktum att både Andersson och Schyman är feminister betyder helt enkelt, enligt den förras resonemang, att den senare som individ ”sviker” gruppen (feminister) om hon inte utgår från samma förklaringsmodell för olika former och grader av patriarkalt våld, alltså könsmakt istället för religion och kultur.

Feminismen är emellertid inte någon enhetlig politisk teori, vare sig vad gäller utgångspunkter eller slutsatser. Det finns egentligen bara två punkter som samtliga feminister är eniga om oavsett inriktningar: (1) att kvinnor generellt sett har en underordnad ställning till män och (2) att denna ojämställdhet bör utjämnas. Att det finns olika feministiska förklaringsmodeller och därmed problemlösningar tycks emellertid inte gå upp för Andersson, trots att Schyman klart och tydligt förklarade det för henne i debatten om hedersvåld på ABF i Malmö redan i september förra året (se ovan).

Och att Anderssons hetsjakt på Schyman handlar om en kollektivistisk hederskultur bekräftas av att det finns flera aktörer inblandade – alltifrån offentliga personer som aktivt fördömer henne och passiva ”vita kränkta män” (här menat som män vilka njuter av att äntligen få skjuta ifrån sig sitt eget kollektiva ansvar för ojämställdheten på ”De Andra” männen) som hejar på.

I sin debattartikel på Newsmill den 11:e februari 2013 (exakt elva dagar efter Uppdrag gransknings uppföljningsprogram om imamers kvinnoförtryck i svenska moskéer) hävdar exempelvis den socialdemokratiska riksdagsledamoten Carina Hägg att hon ”Anklagar Schyman för att svika kvinnor med invandrarbakgrund” . Enligt Hägg har ”vita svenska feminister” med Schyman i spetsen alltså svikit ”kvinnor med invandrarbakgrund” genom att förneka våld och förtryck i namn av heder och islam (vilket vi ovan sett att hon definitivt inte gör).

Men Hägg går ett steg längre än Andersson. Hon skambelägger nämligen inte ”bara” Schyman, utan skuldbelägger också. För, enligt henne, ”bär även förnekarna skuld” (och inte bara ansvar). Hon menar på att de [skyldiga vita och svenska feminister] genom att använda sig av härskartekniker – osynliggörande – ”bidrar till att upprätthålla diskriminering i samhället.”

När Andersson beskyller Schyman för det sista hon säger sig stå för – rasism – för att hon ”förnekar” våld i namn av heder, så bör hon tänka över varför hon själv samarbetade med vd:n för den omtalat rasistiska tidningen Dispatch International, Ingrid Carlqvist, genom att hålla föredrag om islamofobi på Tryckfrihetssällskapet. Ja, samma antifeministiska Carlqvist som publicerar en artikel i rasisttidningen Avpixlat (som många Sverigedemokrater stödjer och hyllar) om ”Farlig svensk jämställdhet” den 19 februari 2013.

Framförallt bör Andersson fråga sig varför hon utsätter Schyman för samma typ av kollektivistisk hederskultur som hon försöker att motverka i sin kamp mot våld och förtryck i namn av heder. Det är min förhoppning att den här artikeln har gett henne (och andra) en tankeställare om det hedersbefläckande av en proklamerad antirasist och feminist av kvinnligt kön som hon (och andra) tvångsmässigt har ägnat sig åt i minst fyra år: Gudrun Schyman.