Maria Svelands bok är ett omskakande reportage om det hat som kvinnor i det offentliga rummet får utstå. Författaren beskriver personligt och i detalj sin egen väg från förnekande och bagatellisering till ett aktivt val att bemöta hatet och rädslan. Boken blir på så vis en del i Svelands bearbetningsprocess och samtidigt ett svar till de som hatar och hotar.

Exemplen är många och hämtade både från författarens egna erfarenheter och från andra kvinnor som blivit föremål från antifeministiskt hat. Det offentliga rummet framträder som en farlig plats för feminister att vistas i och hatet som ett givet inslag i dessa kvinnors arbete och vardag. Det råder knappast några tvivel om att Sveland har betalat ett högt personligt pris för de erfarenheter som utgör bokens röda tråd.

Varför detta hat mot feminister? Och vilka är hatarna som hotar att döda, våldta och lemlästa feminister?

Offentliga kvinnor och patriarkal logik

Författaren ser kvinnors allt mer framträdande roll i offentligheten som en viktig orsak till det ökande hatet. Men våldet utgår också från en patriarkal logik som förutsätter kvinnors strukturella underordning. Det är detta som förenar de etablerade ledarsidornas förakt med bloggarnas personangrepp och kommentarfältens hatiska utfall. Våldet och hatet är därför inte isolerade företeelser som kan tillskrivas avvikande män och enstaka situationer.

Författaren är något viktigt på spåren när hon väljer att se hatet som det samlande kittet för angrepp mot feminismen. Hat är dock knappast ett oproblematiskt begrepp och därför är det nödvändigt att definiera dess politiska sprängkraft och precisera dess olika betydelser i relation till samhällets ordning. Som Sara Ahmeds teoretiska arbete visar har känslor en sammanfogande kraft som gör det möjligt för olika politiska och ideologiska positioner att artikuleras i relation till ett gemensamt mål.

Bortom determinism och psykologisering

Det finns därför all anledning att politisera hatet och frikoppla det från såväl strukturell determinism som psykologiska förklaringar på individnivå. Alla män blir inte hatare på nätet och det är inte heller alla kvinnor som blir utsatta. Däremot ser vi i människors investeringar i sociala normer och privilegier en källa till politiserade känslouttryck, som till exempel hatet mot dem som tros utgöra en fara för en given ordning. Av detta följer att det politiska hatet inte har ett förutbestämt föremål. Hatet cirkulerar, för att låna Ahmeds uttryck, och projiceras på grupper och människor som uppfattas som hot mot förgivettagna privilegier.

De dikotomier som etableras genom hatets cirkulation – feminister/antifeminister, rasister/antirasister, queer/heterosexister – ska därför inte ses som essentiella motsättningar utan som kontingenta politiska konflikter som utspelat sig i specifika historiska sammanhang. Det är ingen tillfällighet att Sveland identifierar en rad likheter mellan uttrycken för det rasistiska hatet och det hat som riktats mot feminister; båda utgår från investeringar i ett privilegiesystem som uppfattas som hotat.

När Sveland väljer den egna erfarenheten som utgångspunkt för berättelsen blir konflikten mellan ”feminister” och ”antifeminister” en central del av tematiken. Ett längre tidsperspektiv och en vidare analytisk horisont hade dock möjliggjort en analys av politiskt hat som inte fixerar offer och förövare vid en given maktstruktur.

Nationalismen inom feminismen

Det hade också bidragit till att problematisera hur investeringar i privilegier och normer har varit en del av kampen om hegemoni inom det feministiska fältet, där bruket av nationalistisk retorik fortfarande är ett aktuellt problem. Berättelser om den svenska jämställdheten har sedan länge utgjort en viktig del i nationalistiska diskurser som lyfter fram Sveriges unika position internationellt och som även konstruerar essentiella och oöverstigliga skillnader mellan ”svenskar” och ”invandrare”.

Att dessa diskurser, i likhet med en retorik som säger sig värna om homosexuellas rättigheter, idag används av högerextrema krafter är också ett exempel på det politiska hatets instrumentella karaktär. Det hot som homosexuella anses representera för familjen och nationen kan i vissa lägen underordnas artikuleringen av en rasistisk politik. Att SD:s företrädare har nära till ordet ”hora” när de ska prata om en kvinna hindrar inte att de utser sig själva till försvarare av kvinnors rättigheter inför de patriarkaliska ”andra”. De lutar sig mot en tradition där ”svenskar”, oavsett kön, anses vara mer jämställda och mer toleranta än andra människor.

Maktrelationer hellre än ”offer” och ”förövare”

Om feminismen rymmer olika positioner ifråga om nationalism och rasism är likheterna mellan det våld som riktats mot feminister och det som drabbar antirasister en anledning att problematisera hur idéer om kön och nation artikuleras i hatdiskurser. Ett problem i detta sammanhang är den minnesförlust som råder när det gäller det rasistiska våldet och det faktum att feminismens historia gång på gång skrivs utan att beakta de komplexa mekanismer som förenar hatet mot feminister med annat förtryck och annat hat. Ett annat problem är hatet som analytisk utgångspunkt tenderar att dissociera positionerna ”offer” och ”förövare” från de maktrelationer som är deras upphov.

Det är först när vi lyckas formulera en berättelse som synliggör hur hatets politiska kraft knyts till försvaret av privilegier, resurser och makt som det kan bli möjligt att formulera kollektiva strategier som överskrider de individuella möjligheterna till handling när hatet bultar på dörren.