Helena Granströms skildring av processen då en annan kropp växer i den egna är välskriven och suggestiv anser Emma Strindmar, som har läst en berättelse som varken är rosenskimrande eller klinisk. Möjligen kunde det kroppsliga ha fått ta mer plats.
Hysteros handlar om att vänta barn, fysiskt och mentalt. Men om tankarna nu går till rosenskimrande reportage i veckotidningar eller pedagogiska handböcker, så tänk om. Helena Granström gör något annat. Berättelsen utgår från jagets, den gravida kvinnans, kropp och sinnen. Där råder tumult av känslor: illamående, lust och tvivel inför en uppgift som det är för sent av avsäga sig. Hon förlorar kontrollen över både kroppen och framtiden när hon försöker förhålla sig till det overkliga i att först inte känna, och att sedan faktiskt känna, en annan kropp växa i sin egen. Det handlar också om svårigheten att dela processen med någon annan vars barn det också är.
I berättelsen finns också scener där jaget sitter bredvid en kvinna i en sjuksäng och hör henne tala. Hon berättar Rheas historia. I den antika myten är hon gift med Kronos. Han äter upp deras barn ett efter ett när de föds. Till slut lyckas Rhea lura honom att svälja en sten istället och det sjätte barnet Zeus klarar sig. Mytens värld sidoställs effektfullt med jagets vardagliga samtid, där man skriver förlossningsbrev och skramlar i köket.
Alltsammans är välskrivet och suggestivt. Helena Granström har känsla för detaljer och fångar med lätthet alla stämningar, tankar och ögonblick. Det är dessutom uppfriskande med en skildring som tar temat på allvar utan att det blir varken för kliniskt eller för gulligt.
Även om jag tilltalas av det finstämda och samtidigt obehagliga, kunde berättelsen ha skruvats ytterligare några varv och tjänat på att bli längre än 121 luftiga sidor. Exempelvis kunde kroppsligheten ha fått mer plats. Här handlar det (som vanligt) mest om sexualitet. I verkligheten – till skillnad från i veckotidningarna – är barnafödande ofta en kladdig och ganska brutal historia. Om det var män som födde barn hade vi nog hört talas om den sidan av saken i större utsträckning. Jag tror att Helena Granström hade kunnat glänta på den dörren, men det är mer av ett personligt önskemål.
Sammantaget är Hysteros en engagerande inblick i någons upplevelse av det fascinerande och skrämmande i att producera en ny människa.
