Under helgen blossade demonstrationer mot legalisering av samkönade äktenskap och möjliggörande för homosexuella att adoptera upp igen med flera hundra tusen personer marscherande i centrala Paris. Situationen urartade och knappt hundra personer greps av polisen.
Redan i november förra året, då justitieminister Christiane Taubira lade fram lagförslaget, förekom stora protester. I januari röstades motionen i nationalförsamlingen och gick igenom med stor majoritet – 249 mot 97 röster. Samtidigt gav sig de homofobiska demonstranterna ut igen. En halv miljon deltog i Paris och det syntes långa protesttåg även i Lyon och Marseille. Nu, inför att lagförslaget ska omröstas i senaten under den första veckan i april, bryter demonstrationerna ut på nytt. Allt tyder på att lagen passerar även i den högre kammaren.
Högljudd homofobi
I Paris 2:a arrondissement har SOS Homophobie sitt kontor i ett rörigt rum med affischer och regnbågsflaggor på väggarna. Ordförande Elisabeth Ronzier berättar att de är en 18 år gam-mal organisation vars volontärer informerar om hbtq-frågor och -rättigheter på skolor och arbetsplatser. Hbtq-personer som har blivit diskriminerade erbjuds hjälptelefonlinjer, råd för hur de kan använda lagen som stöd samt advokat- och läkarkontakter.
– Vi har under de senaste månaderna sett homofobi uttryckt till en grad som inte skådats sedan för över tio år sedan då vi röstade om partnerskapslagen, säger Ronzier.
Hon berättar att stödlinjerna under januari och februari tog emot tre gånger fler samtal stödlinjerna än vanligt.
– Men det är svårt att säga om ökningen beror på en faktisk ökning av homofobi. Det kan ju också bero på att homofobin kommer till starkare uttryck nu, eller att offren är tröttare på det, eller att fler nu hör talas om vår organisation.
Att demonstrera mot lagförslaget kan också vara ett sätt att visa missnöje mot president Hollande, som stödjer det. Vad protesterna än beror på så är det påfrestande för de som tving-as utstå diskrimineringen.
– Det har inte varit fysiskt våldsamt men det är psykiskt hårt, säger Ronzier som dock inte tror att hbtq-personer känner sig rädda.
Snarare berättar de att de efter en demonstration ser annorlunda på människor omkring dem. På tunnelbanan och på deras kontor undrar de om personen de tittar på eller talar med var en av dem som deltog i demonstrationerna.
Bland krafterna bakom demonstrationerna identifierar Ronzier den politiska högern (till exempel ex-presidenten Sarkozys parti UMP) och extremhögern. Bland religiösa grupper vill hon inte peka ut enbart den katolska kyrkan utan förklarar att det även finns judiska och mus-limska organisationer som protesterar mot lagändringen.
Bland deltagarna på andra sidan, det vill säga de som är för hbtq-rättigheter, finns den feministiska aktivistgruppen Femen med ursprung i Ukraina. Under sina aktioner skriver de slagord på sina nakna överkroppar. Inna Shevchenko är en av Femens nyckelpersoner och grundare av den franska falangen. Vi träffas utanför visningen av en ny dokumentär om Fe-men. Hon återger vad som hände:
– Vi kom dit (till demonstrationerna) med vår slogan In gay we trust. Där fanns många människor som påstod sig vara religiösa eller moraliska. Vi ropade vår slogan och började ta av oss våra tröjor. Dessa låtsat fredliga människor blev då… jag skulle vilja kalla dem våld-samma mördare! De hade masker och började slå ned oss; de var oerhört aggressiva.
Lång väg kvar för EU
Femens aktivister möter ofta våld och hot på flera håll i Europa. Elisabeth Roznier tror dock inte att en EU-lag för att skydda hbtq-personers rättigheter är rätt lösning.
– I teorin tänker jag att vi absolut bör ha en gemensam europeisk lag mot denna typ av diskriminering. Men det finns en fara med gemensamma lagar: för att tillmötesgå alla med-lemsländers önskemål blir kvaliteten för låg. En gemensam lagstiftning som inte är en bra och skyddande skulle inte vara bra alls, för då skulle länder kunna ursäkta bristande hbtq-rättigheter med att EU tillåter det.”
Roznier framhäver dock att det är viktigt att det finns ett politiskt arbete för frågorna på en internationell nivå. Sveriges EU-minister Birgitta Ohlsson (FP) håller med. Hon var i Paris i tisdags för en konferens om hbtq-rättigheter som Frankrikes och Polens regeringar anordnat tillsammans med EU-kommissionen. Hon kommenterar i en mejlintervju:
”Jag tror att vi måste vara ärliga med att det finns mycket arbete kvar att göra inom EU när det gäller att garantera hbt-personers mänskliga rättigheter. I dag finns det länder inom EU där Prideparader fortfarande stoppas och där hbt-personer utsätts för hot och trakasserier på öppen gata utan att staten agerar kraftfullt mot detta. Det är helt oacceptabelt.”
Gränsöverskridande beslut
På kontoret i Paris säger Roznier att hon hoppas att lagändringarna ska inspirera andra länder.
– I den franska debatten var ett av våra huvudargument att man ju bara kunde titta på alla de andra länderna där samkönade äktenskap redan är tillåtet och homosexuella får adopte-ra. Inte har det skett något katastrofalt där på grund av det!
Roznier menar också att den kommande franska lagändringen är viktig för att franska aktivister ska få auktoritet att påpeka att andra länders lagsystem är diskriminerande. Nästa steg i hennes eget land (förutsatt att lagarna röstas igenom nästa vecka) menar hon är assiste-rad befruktning för lesbiska par och ökade rättigheter för transpersoner.
För det finns mycket kvar att göra, det tycker både Shevchenko och Roznier. Men lika möjligheter att gifta sig och adoptera är ett steg på vägen. Shevchenko rättar till blomkransen i sitt blonderade hår och säger:
– Vi vann denna gång och Frankrike gjorde inte bort sig. Detta bevisar att det faktiskt leder någonstans här att prata om demokrati och frihet.
