Mordet på Fadime Sahindal banade väg för en del debattörer som gärna tar fram "blattekortet" när de saknar argument, menar Reza Chitsaz i en debattartikel om hedersvåldsdebatten och feminismens splittring i två läger.
Lidija Praizovic ondgör sig i en artikel i aftonbladet (19/8-2013) över att Stefan Jonsson, professor i etnicitet vid Linköpings universitet, som ”vit medelklassprofessor” kritiserat en film som polisen gjort om ”hedersvåld”. Ingenstans i sin artikel möter Praizovic dock Jonssons argument, utan genom att dels referera till Jonsson som ”vit medelklassprofessor” och dels åberopa sina personliga erfarenheter, som icke vit kvinna omöjliggör hon debatten överhuvudtaget.
Detta, argumentum ad hominem, att demonisera sin motståndare med epitet som ”vit medelklassprofessor” och dylikt är ett gammalt och ohederligt knep. Istället för att motståndarens argument granskas på ett rationellt sätt, angriper man motståndarens person, i det här fallet Stefan Jonssons etniska tillhörighet.
Lidija Praizovic har även tidigare använt sig av blattekortet generöst. När hon kritiserade Maria Svelands bok, Hatet, baseras hela hennes artikel på en uppdelning mellan invandrare och svenskar, vilket hon förklarar enligt följande: ”Som alla vet vid det här laget är jag mycket förtjust i invandrartjejer (mig själv, min mamma, en människa jag absolut inte får avslöja namnet på). Min blick är riktad mot dem, min riddararm till dem.” (DN, 26/3-2013)
Detta är en naturlig konsekvens av den så kallade identitetspolitiken som under flera decennier mer eller mindre omöjliggör det rationella samtalet och gör vissa grupper och individer helt immuna mot kritik. För hur ska Stefan Jonsson kunna tävla med Lidija Praizovic i icke vithet utan att vara dömd per definition, och klassas som vit kränkt man, som numer används flitigt när argumenten tryter? Är det hans etnicitet, vilket han inte valt som är i fokus här, eller är det de argument han för fram?
Två läger
Diskussionen kring ”hedersvåld” är heller inte ny. När Fadime Sahindal mördades delades Sverige i princip i två läger. Å ena sidan hade vi feminister som såg etnicitet och kulturen som en förklaring, däribland Mona Sahlin, då integrationsminister som barockt påstod: ”I Sverige gäller ett knippe värderingar som det bara är att ställa upp på. Man kan tycka om det eller inte, men det är bara att gilla läget. Om folk drar sig undan samhället för att slippa anpassa sig måste vi hitta sätt att tvinga in svenska värderingar.”
Riksorganisationen för tjejjourer och kvinnojourer i Sverige, Roks, å andra sidan menade att: ”’Heder’ har inget med detta eller andra liknande mord att göra. När en svensk man förföljer eller dödar sin före detta hustru eller sambo, kallas det ”svartsjukedrama”. När han dödar sin före detta fru och deras barn, kallas det ”familjetragedi”. /…/ Vi inom kvinno- och tjejjoursrörelsen anser att det handlar om ett kvalificerat kvinnohat. Det handlar inte om “invandrare”, det handlar om den patriarkala kultur som dominerar alla samhällen, även det svenska.”
Gudrun Schyman utgick från samma universella förklaringsmodell: ”När Fadime Sahindal mördades av sin far så handlade det inte om en ’kurdisk kultur’ utan om en ordning där män förtrycker kvinnor.” Detta föll inte i god jord hos den liberala feminismens grand old lady Yvonne Hirdman som angrep Schyman och menade: att den kulturella genusordning som vuxit fram i Sverige ”är något att vara stolt över, trots latenta utbrott av gamla föreställningar som bygger på manlig övermakt. Det är en kultur att föredra framför den syn som ligger bakom dottermord. Skulle vi inte ens kunna stå upp och försvara denna kultur, när Fadime offrade sitt liv för den?” (För samtliga citat se Aftonbladet 15/3-2002).
Vem är en nyttig idiot?
Stefan Jonsson har kritiserats av många liberaler i Sverige däribland integrationsministern. Jonsson ställer en rad frågor i sin artikel: ”För att bekämpa det hedersrelaterade förtrycket måste vi, som Ullenhag uttrycker det, ”bekämpa hederskulturer”. Jag ber om en smula precision. Vilka är dessa ”hederskulturer” som ska bekämpas? Talar han om den kurdiska, muslimska, hinduiska, bosniska, arabiska, afrikanska, ryska, japanska eller någon särskild del av dessa? Med vilka medel ska de bekämpas? Räcker det inte att vi bekämpar våldet, oavsett kulturella förtecken eller hudfärg på familjerna där det begås? Vad dessa liberala debattörer glömmer är en av liberalismens grundsatser: kulturella förklaringar av individers beteenden – särskilt om det gäller våld och kriminella gärningar –– är alltid dubiösa, vilket även ”svenskar” brukar inse när sådana förklaringar tillämpas på dem. Liksom det finns många orsaker till att en vit svensk man slår ihjäl sin hustru när hon kräver skilsmässa så finns det många orsaker till att en kurdisk-svensk far slår ihjäl sin dotter därför att hon vill gå sin egen väg.” (DN, 12/8-2013)
Inget av detta bemöter Lidija Praizovic. I avsaknaden av argument och kritik, använder hon sig av ohederliga metoder och i sin iver att demonisera Jonsson går hon till och med så långt att hon rent av förfalskar och fabricerar citat av honom. Hon skriver att i sin artikel i DN ”kallar han Sakine Madon ”Nyttig idiot” och använder sig av citationstecken som vore det ett citat av Jonsson. I själva verket är det precis tvärtom. Så skriver Stefan Jonsson: ”Sakine Madon menar att jag är ”hedersvåldets nyttige idiot”. Debatter där man idiotförklarar varandra är tröttsamma, men om vi nu ska köra den linjen kan man undra vem som egentligen är idiot. Det är inte lätt att vara hederlig om man inte har några argument.
Att åberopa sin identitet som ett argument är inte bara irrationellt, det är dessutom en djupt antidemokratisk metod. Kontentan av Praizovics ”resonemang” är att hon har rätt ipso facto eftersom hon tillhör rätt sorts grupp, i det här fallet icke vit och icke man. Detta sätt att omöjliggöra ett demokratiskt samtal i det offentliga rummet har blivit allt vanligare sedan SD kom in i riksdagen. ”Vita kränkta män”-argumenten bygger ju på exakt samma princip. Hur ska man kunna möta kritiken, när man är dömd just genom att inte bära på de rätta identiteterna? Utöver att det är djupt antidemokratiskt är det dessutom politiskt farligt.
Det tragiska mordet på Fadime möjliggjorde för liberaler som Dilsa Demirbag-Sten (som i programmet ”Debatt” krävde ett körkort i svenska värderingar för invandrare, något hon i dag som sant ohederlig liberal förnekar) och Sakine Madon att sugas upp av Timbro, DN och Expressen och köpa sig en fribiljett till finrummen. De sköter sitt jobb riktigt bra också, för genom att som Lidija Praizovic åberopa sin etnicitet och genus har de stått för de mest cyniska angreppen på muslimer i Sverige.
Ännu tydligare exempel på detta ser vi i dag när Hanna Gadban i SvD (8/8-2013) propagerar för ett villkorat medborgarskap baserad på kulturell tillhörighet, ett Sverige grundat på etnisk tillhörighet, ett förslag som inte ens Jimmie Åkesson vågar öppet lägga fram.
Bra fråga, inget svar
Stefan Jonsson frågar i sin artikel: ”Ska en vit man som slår ihjäl sin partner för att hon vill separera fråntas medborgarskapet? Eller gäller det bara sådana som mördade Pela och Fadime? Detta tycks bli konsekvensen om vi bygger en politik kring begreppet ”hederskultur”: ett villkorat medborgarskap för individer från ”hederskulturer”, ett annat för de ”normala”? Önskar vi oss ett samhälle där människor graderas efter kulturellt ursprung?”
Svaret från Hanna Gadban i DN måste väl ändå ses som kulmen på havererad identitetspolitik och livsstilsfeminism, när hon i linje med Lidija Praizovic rättfärdigar sitt rasistiska förslag med att ”Jag är en invandrarkvinna som tillhör kategorin ”den andre”, kring vars underordning i samhället professorer diskuterar teoretiskt och hypotetiskt, en av ”subalterna” som akademikerna definierar som de svagaste i samhället.” (21/8-2013) Måste vara skönt att kunna använda blattekortet och genuskortet som ett carte blanche för olika öppet fascistiska förslag. Inte undra på att migrationsministern öppet använder sig av rasbiologiska termer, när debattklimatet så snyggt förbereds av dessa ”debattörer”!