Jag föreställer mig det som en dans. Två rakryggade herrar i en rofylld vals. Den ena i en modern kostym och den andra i en kunglig medeltidsdress med basker, cape, höga stövlar, ja, hela kitet. Frågan är, vem är det som leder? I en första anblick kan man tro att det är jämlikt, eller kanske till och med att det är den stiliga mannen i kritstreckskostym som för? De är goda vänner de här herrarna. Och iakttar man deras vals en stund blir det klart att det är den pajasliknanade herren i cape och stövlar som leder den. Patriarken, själva patriarkatet i en herre. Kapitalet följer fogligt efter, lyssnar och nickar och ler.

Kapitalet är bara en liten ouppfostrad pojke jämte patriarkatet. En skitunge som släpptes att härja fritt efter Sovjetunionens fall. En pojke som ibland äter alldeles för mycket sötsaker, får ont i magen, skakar av socker och orsakar ekonomiska kriser. Han är girig och äcklig, kanske äcklas han ibland av sig själv? Men helt fritt härjar han inte. Han har växt sig stor och stark jämte patriarkatet, men blir ännu dominerad. Kapitalet är patriarkatets bitch. Det är därför den vita, heterosexuella mannen ännu står relativt skyddad.

Överväger skilsmässa

Patriarkatet kontrollerar obesvärat arbetsmarknadens könsuppdelning, kommersialismens våldsamma inriktning på kvinnokroppar, försäljningen av barn- och kvinnokroppar på den globala marknaden. Patriarkatet är inskrivet i tingen och kropparna, den bor i oss, för att hänvisa till Pierre Bourdieu.

Så dessa herrar dansar medan motståndsrörelsen fortfarande överväger skilsmässa. Heidi Hartmann påpekade detta redan på 70-talet. Än i dag är osämjan tydlig. Arbetarrörelsen och feministerna kommer inte överens. Underliggande i arbetarrörelsen är hur feministerna egentligen är borgare. Ironiskt egentligen. Hur arbetarrörelsen överordnar kampen mot kapitalet när det är patriarkatet som i sin tur dikterar kapitalet. Kanske är det så att arbetarrörelsens herrar då och då tar en vals med den stilige patriarken?

Kapitalet är fristående patriarkatet en könsblind liten varelse. Det är patriarkatet som gör det till en herre och en liten pojke. Det är orättvist och skevt att vanliga människors representanter, arbetarrörelsen, inte kan komma överens med feministerna. Arbetarklassen består i dag till större del av kvinnor än män.

Ungarna gömmer sig

Feminiseringen av det globala proletariatet är bara ett exempel på skevheten. Jag är besviken. Kvinnorörelsen har funnits länge. Arbetarrörelsen har haft åtskilliga möjligheter att bjuda upp till dans. Försonas. Make love. Istället klär den sig fortfarande i manskläder och tittar misstänksamt på feminismen. Undrar om inte feminismen egentligen finns någonstans i dess egna kläder, måste jag verkligen dansa med henne? Hon kanske bor i min kostymficka?

Det har tagit för lång tid. Starka individualistiska vindar plågar både arbetarrörelsen och feminismen. Kommersialismen, konsumtionssamhället, den växande rasismen och sexismen, de välklädda herrarna dansar och skrattar, skålar i punsch. Arbetarherren och feministkvinnan kastar punschglaset i väggen. Bråkar om vem det är som är en borgare här egentligen. Arbetarherren som tjänar på patriarkatet eller feministkvinnan som tjänar på kapitalet.

Och någonstans i huset gömmer sig ungarna som väntar på att föräldrarna kan komma överens någon gång, så att familjen kan försonas och försöka ta igen hundra förlorade år av kamp.