Efter en lång, benhård och systematisk kamp har det inhumana och kränkande tvångssteriliseringskravet äntligen tagits bort. Äntligen kan vi stå här tillsammans och säga hej då till detta.

Men fortfarande är det mycket kvar som skaver. För partier i Sverige har gjort allt de kan för att det inte skulle gå igenom.

KD och SD kämpade länge emot. Men det är klart att mer kan vi inte förvänta oss av partier med en familjefundamentalisk syn. För enligt dom består en familj av en mamma en pappa gärna 2 barn och som grädde på moset är en pojke och en flicka. Så ska det se ut. Hur skulle det se ut med 2 mammor 2 pappor eller hemska tanke en man som skulle kunna föda.

Heteronormen mina vänner är själva fundamentet i den patriarkala struktur vi lever i.

Det handlar om dominans över ett annat sätt att leva. Idén om heterosexualitet som norm föder ett samhälle där HBTQ personer diskrimineras, lever under hot om våld, utövat våld och även faktiskt mord. Och här är det viktigt att betona att SVERIGE, det demokratiska SVERIGE är inte ett dugg bättre.

Det finns dom som gärna ger liv åt idén om det heteronormativa, framförallt olika religiösa sammanslutningar som både i Sverige, i Europa och övriga världen ofta uttalat sig mot HBTQ personer. Som cancersvulster på samhällskroppen, som onaturligt, att transpersoner syndar, äktenskapet är till för man och kvinna, barnen ska ha en mamma och en pappa inga andra alternativ är möjliga. Kärnfamiljen framför allt.

Det behövs en motkraft mot religiös fundamentalism och högerextrem politik som missionerar om det heteronormativa sättet att leva på. Deras familjepolitik tar oss hundra år tillbaka i tiden. I Europa ser vi att de tillsammans har enorma ekonomiska resurser och tar alltmer politisk plats. Hand i hand dom gå mot det heliga patriarkala heteronormens land!!! Kvinnan ska vara hemma och ge service, en kvinna ges ingen chans till egen försörjning, som fråntas fria medborgerliga rättigheter och inskränkning av aborträtten.

Sverige kallar sig världens mest jämställda land, ett land som respekterar de mänskliga rättigheterna och som säger sig vara ett tolerant land. Alla talar om att vilja ha jämställdhet och alla människors lika värde. Men varför når vi inte dit? Svaret är enkelt, alla vill inte.

Hur kan det komma sig att, i Sverige, svarar hälften av tillfrågade transpersoner att de någon gång har övervägt att ta sitt liv och en femtedel, hela 21 procent, har försökt ta sitt liv. Det här är skrämmande siffror.

Hur kan det till exempel komma sig att bristande tillgänglighet inte klassas som diskriminering?

Hur kan det komma sig att personer med funktionsnedsättning ofta osynliggörs i kampen för sin sexualitet eller könsidentitet? När det dessutom är den grupp, oftast kvinnor, som löper störst risk för att utsättas för systematiskt våld och övergrepp av närstående och/eller personal.

Rättigheten att vara fri från diskriminering kan aldrig tas för given. Makt är och förblir föränderligt och beroende av sammanhanget. Värdegrunderna kring mänskliga rättigheter och vad demokrati är måste ständigt erövras, ifrågasättas och förnyas.

Vi måste både i den politiska debatten och i vardagslivet resolut bekämpa och förändra attityder och beslut som leder till att människor far illa. Vi måste prata om och få bort både vardagsrasism och den strukturella rasismen. Visa på hur intolerans och diskriminering hänger ihop. Vi måste tala om rasismen som problem och synliggöra de rasistiska strukturerna som begränsar och berövar människor sina möjligheter att ta plats i samhället.

Vi måste utmana den nationella självbilden av Sverige som jämställt och öppet och ett land som respekterar mänskliga rättigheter.

Ofta framställs problemen med rasism och homofobi som ett litet problem som bara högerextremister står för. Men diskrimineringen är strukturell och finns i alla delar av vårt samhälle. Vi ser hur gränser skapar ett ”vi” och ett ”dom”, där ”vi” värderas högre och där ”dom” exkluderas.

Maktstrukturer, gör att vissa grupper av människor gynnas mer än andra. En feministisk ideologisk grund där könsmaktsordningen tillsammans med andra maktordningar utifrån etnicitet, klass, sexualitet, ålder, funktionsförmåga, hudfärg samverkar och skapar olika förutsättningar i samhället.

Det krävs därför av oss att vi ständigt stannar till och frågar oss vilka maktstrukturer och normer som är aktuella i vår samtid och vad vi kan göra för att motverka dessa. När mänskligt värde kränks, måste det finnas modiga människor som står upp för dem. Och det finns.

Den patriarkala strukturen genomsyrar allt. Jag såg på årets QX galan. Det var många kändisar där. Heterokändisar. Förstå mig rätt. Det är inget fel på att ha en gala. Det är inget fel att ge pris och hyllningar till personer som betytt mycket för kampen om sexuellt likaberättigande.

Men hörrni, årets hetero? Vem är det vi ska hylla egentligen? Hur reflekterar du kring att vi ständigt matas med heteronormativa bilder och berättelser i det offentliga rummet? Jag säger det igen, heteronormen är själva kärnan i den patriarkala struktur vi lever i. Heteronormen och mannen. Den vita mannen.

Jag är lesbisk. Jag har följt, lever i och deltar i den lesbiska kampen. Lesbiska som drivit kampen för HBTQ rättigheter i årtionden. Lesbiska som var där när AIDS var bögpesten, och fortfarande är där och torkar många tårar. Lesbiska som också drivit bögarnas kamp, och som kommer att fortsätta att driva bögarnas kamp. Men vem torkar våra tårar när vår sexualitet inte tas på allvar och respekteras? Vem står vid vår sida när vi blir utsatta för heterosexuella mäns självutnämnda plats som världens norm, att vi ska finnas till för deras njutning?

Vem står på vår sida när vi får motta sexuella hot, när vi får höra att männens kön är lösningen på vår så kallat ”störda” sexualitet? Jag har upplevt det själv. Vi är många lesbiska som inte bara får vara i och visa vår kärlek – denna kärlek är fortfarande förknippad med kamp och osynliggörande.

Men var är då alla lesbiska som hyllas och synliggörs för den kamp som drivits i alla år? På den senaste QX-galan blev det tydligt att kvinnor och lesbiska ges en väldigt liten plats även i våra egna forum. Den patriarkala strukturen finns överallt.

Vi ser en ökad antifeminism, rasism och HBTQ-hat. Rättigheter inskränks eller fråntas världen över. Lagar som förbjuder homopropaganda – lagar som i princip kan förbjuda vad som helst som har med homosexualitet att göra. HBTQ personer som attackeras och förvägras att anordna ett Pride.

HBTQ personer som utsätts för grovt våld och mord. Allra värst är det för lesbiska och transpersoner. Flator, bögar och transpersoner får dödsstraff och som tvingas fly sina hemländer och som sen inte får asyl i det öppna och toleranta Sverige för att man inte anser att förföljelse på grund av sexuellidentitet är ett tillräckligt skäl för asyl.

Det här är verkligheten för många människor. Många viktiga personer skulle verkligen kunna använda sin röst för att stärka de mänskiga rättigheterna såväl i Sverige som internationellt.

Vår vardag är så mycket mer än en kändistät gala. Vår vardag är politik på stort allvar. Det handlar om frågor på liv och död för väldigt många. Kvinnor som män. Hen och transpersoner.

Den kamp som utkämpas i vardagen där flator, bögar och transpersoner lever under hot, hot om våld och faktiskt utövat våld. Alla som lever ett liv utanför glamour och storstad. Hur vi varje dag måste möta människor som inte accepterar, som hotar, som beter sig annorlunda när vi kommer ut på våra skolor och arbetsplatser. Den kampen ska synliggöras och visas upp i strålkastarljuset på en gala, i vårt samhälle och i politiken.